”Företagen vågar inte berätta om vad de gör – journalisterna är för dåliga”

Varför går det inte att bevaka den hållbara utvecklingen i Sverige?
Jag har identifierat några svar som jag hoppas kan bidra till att starta en bred diskussion om CSR-journalistiken. Det första svaret handlar om individens plats i journalistiken. Den strukturella analysen som fanns med i miljöjournalistiken fram till 80-talet har sedan dess lyst med sin frånvaro såsom t ex fil dr Camilla Hermanssons avhandling om miljöjournalistik visar. Både lagstiftare, politiker och företag hamnade i medieskuggan av ”vanligt folk”. Samhällets miljöansvar har sedan dess beskrivits av medier som en efterfrågedriven verksamhet och beroende på vad konsumenter väljer att köpa i affären som om den globala utvecklingen helt hängde på dina val av äpplen i din lokala ICA-butik.

Vidare handlar detta om journalistikens behov att hitta namngivna offer som man kan visa upp, dels vår dyrkan för individualismen och individens styrka. Det ingår ju i medielogiken av att vara på den svages sida. Det är enklare beskriva en person som drabbas än en grupp som vinner på utvecklingen. Kriser är dessutom mycket tacksamma nyhetsämnen. Det är mycket känslor, det är aktuellt och skakande. Man kan visa bilder av problemet, det är lätt att greppa, man kan identifiera och granska makten samt jaga de ansvariga, och man kan visa upp lidande människor och djur. Bildernas symbolvärde är enorm och används flitigt. Rapportering kan bestå av att ”man är där” med kameran på.

Inget kunde vara mer främmande från verkligheten. Idag arbetar massor av företag och deras R&D –enheter tillsammans med forskare och universitet för att skapa fram svar på frågor som ännu inte har ställts. Det är inte så att funktionell mat som kan användas som medicinering utvecklas utifrån konsumenternas och läkarnas efterfrågan på alternativ till piller utan trots deras tro på piller. Det är inte så att nya smarta energipålar av stål för att förse byggnader med både stålstruktur och geoenergi har utvecklats på grund av efterfrågan i Sverige. Det är inte så att modebranschen mobiliserar för nya smarta textilier och ny syn på kläder på grund av att unga tjejer har skrikit sig hesa för att få tag i hållbart mode. Det är inte så att bilparken tar fram nya modeller med alternativa bränslelösningar därför att individerna har mobiliserat och krävt detta på barrikaderna. Nej, incitamenten kommer delvis från forskningen, från samhällsplaneringen och från politiken både nationellt och internationellt.

Många företag vill idag vara en del av en hållbar framtidslösning och jobbar seriöst för detta. Men de vill inte prata om det mer än på slutna seminarier, eftersom risken av att pressen rapporterar fel är så stor, med några få undantag. Det är dags att fler företag börjar dokumentera sitt miljö- och klimatarbete och börjar berätta om det för den nyfikna allmänheten.

Av Johanna Parikka Altenstedt, Senior konsult och områdesansvarig på miljökonsultföretag på Goodpoint, Malmö.

Debattinlägget finns i en utförligare version i Dagens Opinions veckomagasin Veckans Brief.

oskar

rahlenoskar@gmail.com

Dela inlägg

Kopiera länk