Poddjournalisten Gabriella Lahti träffar sin ukrainska favorit från mellanakten i Eurovision Song Contest år 2017. Under gårdagens spelning får hon en pratstund med Nata Zhyzhchenko om hur det är att förena musik och opinionsbildning i Ukraina.

Nata Zhyzhchenko har hasat av sig den vita heltäckande overallen, som påminner om en sådan där man ser folk bära i tv-serier när en brottsplats ska undersökas, eller när radioaktiv strålning inte får komma i kontakt med huden.

Med sin futuristiska stil: gummiskor, spejsiga solglasögon och superblonda, korta frisyr har hon tagit tillfället i akt att mellan två låtar torka svetten ur pannan och samtidigt berätta för publiken i Sverige om Ukrainas syn på återvinning: den är icke existerande.

Detta är någonting hon vill ändra på med hjälp av sin musik.

Det ukrainska bandet Onuka har hamnat på en alldeles för liten scen när de sätter igång med kvällens livespelning på Kraken i Stockholm. Män i folkdräkt som blåser i trumpeter och tromboner, spelar munharpa, bandura och hackbräde och så har vi mannen med det långa alphornet i trä, som får tankarna att som hastigast snudda vid frågan om hur det sista avsnittet av Game of Thrones kommer sluta.

Förutom de traditionella ukrainska instrumenten så har vi, i mitten på scenen, geniet bakom spektaklet. Med sina elektroniska knappar, mixerbord och sin panflöjt leder Nata Zhyzhchenko publiken genom kvällens spelning. På var sida av henne, en kvinna på synt och en på trummor.

På scen trängs också de allvarliga budskapen som handlar om den här tidens tuffaste motgångar: hav som är fyllda med plast, krig och förstörelse, miljökatastrofer och vi människor som inte vet bättre än att förgöra den här delen av solsystemet. Budskapen ringlar som en röd tråd genom de flesta av Onukas låtar. Även så ikväll. Med extra hög bas.

Alldeles för liten scen, men alldeles rätt i tiden.

Greta Thunberg pryder omslaget till Time Magazine och HBO släpper en ny miniserie om Tjernobyl-katastrofen. De kommersiella jättarna har vaknat och märkt att dokumentära berättelser och starka personligheter som försöker ruska liv i publiken, genererar klick. I sociala medier är det trendigt att visa hur man tar tåg istället för flyg, elbil istället för bensindrivet fordon och visst fan kan man laga pasta bolognese på veganskt sätt. Det ser till och med godare ut på bild.

Onuka rider på den här nya vågen av medvetenhet och slår sig nu fram i musikindustrin som ett unikt exempel på hur musik kan opinionsbilda, förmedla och förändra.

Men är det inte svårt att ha starka åsikter om samhällsfrågor och samtidigt vara en del av den kommersiella musikindustrin som ju är ökänd för maktmissbruk och pengakåthet?
– Nej, inte för mig. Jag är först och främst en låtskrivare, sen är jag också vokalist. På så sätt blir det bara naturligt att jag förmedlar mina tankar om samhällsfrågor genom musik, säger Nata Zhyzhchenko, och fortsätter:

– Vi är en del av en ny rörelse som genom kreativitet förmedlar vad vi tänker om samhällsproblematik. Vi har ett behov att upplysa och även aktivt hjälpa och problemlösa.

Onuka blev för många, inklusive mig själv, en ögon- och öronöppnare när de framträdde som mellanakt under finalkvällen av Eurovision Song Contest år 2017. Det var ett storslaget uppträdande som fick de tävlande att framstå som små fjärtar i rymden. Onuka symboliserade moderskeppet som landat för att ge publikens sinnen en utomexistensiell upplevelse. Det varade i några minuter men det räckte för att få fans världen över. Vilket också är anledningen till detta besök i Stockholm.

Ju större ni blir internationellt, desto fler åsikter kommer personer givetvis ha om dina musiktexter. Är du orolig över eventuell negativ feedback, i och med dina bestämda meningar?
– Nej, jag är van vid negativitet. I Ukraina är negativitet nästan som ett normaltillstånd hos invånarna. Fattigdom, misär, det politiska instabila läget som så många är besvikna på… Jag är van vid hat för jag bor i ett samhälle där situationen är så dålig så det finns mycket hat. Jag är inte rädd för någonting, jag kommer bara fortsätta kämpa för att det ska bli bättre.

Nata Zhyzhchenko berättar att hon alltid varit en person med starka åsikter. Hennes pappa var en av “likvidatorerna” i Tjernobyl och tillhörde alltså den grupp personer som utsattes för de största strålningsdoserna när de skulle avlägsna avfall. Hon hade första parkett under sin uppväxt gällande livet i ett samhälle som inte direkt blomstrade.

– Det som skedde under min barndom influerade mig väldigt mycket och jag har alltid och kommer nog alltid att tänka stort. Jag tror att jag kan hjälpa till att förändra världens syn på Ukraina och jag tror också att landet kan formas till det bättre. Jag brinner verkligen för det.

Visst, det var en liten scen. Men det jämnade ut sig.

När årets final av Eurovision Song Contest går av stapeln ikväll i Tel Aviv kommer evenemanget inte, oavsett hur stor plattform artisterna får, komma i närheten av gåshuden, euforin och den totala njutningen som tog plats igår.

För det var när basen höjdes, de elektroniska tonerna kittlade varenda por och alphornets tjut gick rakt in i hjärtat, som känslan att vilja rädda det som räddas kan på den här planeten, var starkare än någonsin.

film

Gabriella Lahti, poddjournalist