Måndagen den 20 maj åker Elin Nilsson åker till Göteborgs stadshus och träffar Kristdemokratiska kommunalrådet David Lega, som är nummer två på partiets lista i EU-valet.

”Det går bra för Kristdemokraterna” säger Ebba Busch Thor i vartenda tal hon håller numera. Ett sätt att påminna människor om att att de är ett vinnande lag, ett gäng man kan lita på att de drar till sig framgång. Och nog är det betydligt roligare att bedriva valrörelse när man har opinionen med sig. Att få svara på journalisternas frågor kring hur det känns att vara så populära, istället för det dränerande fokuset på att kanske hamna under spärren.

”Är du rädd att ni inte kommer att klara spärren och åka ut?” Nej men det känns ju svinroligt att tänka på att det kan komma att gå åt helvete, det är så vi taggar igång våra kampanjer varje morgon – genom att påminna alla valarbetarna om att SNART KANSKE VI RYKER HÖRRNI. Så är det aldrig någon partiledare som svarat, de är betydligt mer tålmodiga än så, dock kanske det vore ett rimligt svar på en fråga som är så otroligt basic. Men som sagt, gone are those days för Kristdemokraterna som nu ser ut att kunna få inte bara ett – utan två – till mandat i Europaparlamentet. I så fall innebär det att inte bara Sara Skyttedal och David Lega tar plats i Bryssel, utan även trean på listan Liza-Maria Norlin.

Hanif Bali konstaterade i sin podcast att ”man ska hålla koll på Liza-Maria Norlin, för hon kan bli farlig framöver”. Och jag håller med honom, Liza-Maria är någon man ska ha koll på. Jag vet eftersom jag följt henne länge, hon är en god vän till mig sedan åtta år tillbaka. Hon satt i riksdagen för Västernorrlands län, ett mandat Kristdemokraterna tappade valet 2010. Då började hon jobba som politisk sekreterare i kommunen istället – där Alliansen + Miljöpartiet bildade majoritet och bröt upp det Socialdemokratiska styret för första gången i kommunens historia. Därefter har hon genom åren varit partiets gruppledare i Sundsvall, och varvat sina politiska uppdrag med jobbet som lärare.

Lika länge som jag har känt henne har jag känt till och följt David Lega. Det var en annan vän från Sundsvall, föreläsaren och författaren Olof Röhlander, som först nämnde honom för mig. Sedan dess har jag lyssnat på de av Davids föredrag som lagts upp på Youtube. När jag säger till Liza-Maria att jag gärna vill träffa honom i och med den här artikelserien, men att det kanske är svårt att få till en tid som passar i det hektiska schemat och att presstjänsten inte gick att få tag i när jag ringde, så säger hon att det kan hon fråga honom direkt om det går att lösa. Om en vecka kanske hon sitter och anställer en egen stab som ska rodda hennes vardag, och här hjälper hon mig att rodda mina saker utan problem. Sådan är hon. Senare samma dag har jag en tid bokad för att träffa David i Göteborgs stadshus om några dagar.

Måndagen 20 maj
Det är förmiddag i ett soligt Göteborg och jag sitter i en taxi på väg till Stadshuset. Taxichauffören Erik började köra för några månader sedan. Han har jobbat inom hamntransporten i många år, men längtade efter ett jobb som man verkligen går hem från när man har slutat. Ja, det vore något säger jag och skrattar åt det faktum att jag aldrig haft ett sånt jobb själv. Jag tänker att om 25 år ska jag ägna min sista yrkesverksamma tid åt att köra taxi och skvallra om allt jag sett och hört genom åren för alla som åker med mig. Vi passerar Masthugget och Östra Sänkverksgatan, där en valbanderoll med David Lega och Ebba Bush Thor täcker en hel vägg riktad mot bilarna som passerar på E45. ”Det är han jag ska träffa nu” säger jag och pekar på bilden. ”Jaså, det är han du ska träffa i Stadshuset, han vet jag ju så klart vem det är” säger Erik glatt när vi passerar den enorma bilden.

Det är lätt att uppfatta att David Lega är världsberömd i Göteborg. Knappt två år efter att han blivit vald till kommunalråd visade en undersökning från SOM-institutet att han var stadens mest populära politiker. Men hans arbete har inte alltid blivit uppmärksammat för allmänheten, eller knappt för någon alls. I början av hans bana som elitsimmare var det ingen som kände till Paralympics. Det var ingen som skrev om det i medierna, oavsett om han vann eller förlorade tävlingarna. Allting han gjorde, all tid han la ner och all hård träning, var för honom själv – inte för att få sponsoravtal eller göra karriär. I ett gammalt blogginlägg har han skrivit om hur den här klassiska sekvensen ur Rocky symboliserade vad de gjorde under den tiden, när stenhård träning var vardag.

Jag hoppar ur bilen vid Gustaf Adolfs torg och går uppför trapporna i den pampiga byggnaden. Allt är så fint, anrikt. När jag började jobba i Sundsvalls kommunhus som 19-åring, där jag träffade Liza-Maria Norlin för första gången, så trodde jag att alla motsvarande byggnader runt om i Sverige också skulle vara riksfula. Att det hörde till konceptet liksom. Ack så lite man visste.

Innanför dörrarna möts jag av Ida Rydh, som är stadssekreterare hos David. Vi går upp till korridoren där staben har sina kontor. Ida visar mig till stabschefens rum där David sitter. Han hälsar välkommen med ett stort leende och ber om ursäkt för att den förra intervjun dragit ut på tiden. Jag säger att eftersom jag har ADHD och alltid stressar med tid så blir jag bara glad när hålltider förskjuts. Han säger att vi kan sitta härinne, på hans eget kontor håller en tv-intervju precis på att riggas ner.

Så vi stänger dörren om oss och jag berättar att jag hört väldigt bra saker om honom från Olof Röhlander. ”Åh vad roligt, Olof är grym” säger han och stänger ner en flik och låser skärmen på sin mobiltelefon på bordet – med munnen. Det får mig att tänka på en sak han sa under ett TEDx Talk han höll för 10 år sedan, där han skrev sitt namn med munnen på en whiteboardtavla och möttes av applåder från publiken.

”När jag skriver mitt namn applåderar alla, och jag är 35 år gammal. Jag kunde ha stavat mitt namn fel och ändå fått applåder. Och jag tror att det är rätt sak att göra. Ni ger uppmuntran baserat på mina förmågor och inte på alla andras. Även om alla härinne kan skriva sitt namn så förstår ni att jag gör det utifrån mitt eget perspektiv, med mina förmågor och jag har tränat för att kunna göra det. Jag får uppmuntran för allt jag har tränat på att göra. Föreställ er att alla i världen skulle få den möjligheten.”

Jag ber David att berätta mer hur han tänker kring skillnaden mellan subjektiv och objektiv framgång, något han talat mycket om genom åren.

”Ett sätt att säga det med andra ord är att säga bäst eller bättre. Bäst är om jag slår dig, då är jag bäst av oss två. Det är en objektiv framgång. Bättre är om jag slår mig själv igår. Det är subjektiv framgång. Då har jag utvecklats och lärt mig någonting nytt. Och då spelar det ju ingen roll om jag är bäst eller sämst, bara jag blir bättre. Och då kan jag uppleva en utveckling och en seger även om jag kom sist. För jag var bättre än jag var innan.

Det var det som alltid drev mig, för jag var ju så dålig när jag var liten. Så pass att det var ointressant att tävla mot alla andra, för att jag var utom tävlan. Så dålig var jag. Det gjorde ju att jag fick lov att känna mig duktig varenda dag jag gjorde något nytt. Även om jag var sämst.”

David föddes med artrogrypos, ett handikapp som innebär att ledrörligheten i kroppen är inskränkt. Han är förlamad i armarna och har kraftigt nedsatt muskelstyrka i benen. Under sina första sex månader i livet kunde han knappt röra sig alls och på sjukhuset trodde man inte att han skulle kunna sitta upp själv över huvud taget.

Men den framtidsförutsägelsen kom att vändas upp och ned. Som barn började han träna simning med syftet att bli mer självständig, för honom skulle 10 procent ökad muskelstyrka 50 procent ökad självständighet. Till den vunna självständigheten vann han även tre VM-guld, fyra EM-guld. Samtidigt som han slog sig själv igår slog han också 14 världsrekord.

”När man är inne i det så är det vad man gör. Jag simmade av mig täcket varje natt, i två månader innan så sparkade jag av mig det. För man drömde det, man tänkte det, man satsade på det.”

Och om ingen uppmärksammade Paralympics och handikappidrott under den tid som David började träna, så kan man säga att en stort paradigmskifte för dess erkännande som elitidrott kom för 10 år sedan.

Kvällen den 19 januari 2009, Globen i Stockholm
Idrottsgalans tioårsjubileum går live, röda mattan är utrullad, de främsta inom svensk idrott poserar framför kamerorna och intervjuas av pressen. Kungligheter, toppolitiker och kändisar är på plats för att fira alla topprestationer från året som gått. I omröstningen för Jerringpriset är två av de topp fem rankade idrottarna handikappade, simmaren Anders Olsson på tredje plats och skytten Jonas Jacobsson på fjärde plats. Att Zlatan Ibrahimovic hamnar på sjunde plats ger lite perspektiv på hur stort det är.

Efter tv-sändningens slut möts David Lega och dåvarande partiledaren och socialministern Göran Hägglund. Den kvällen säger Göran till David: ”Du är kristdemokrat utan att veta om det.”

 

En bild från det samtalet, lånad från Davids blogg. Det här var början på vad som tog honom hit. Två år senare, i januari 2011, valdes han till kommunalråd i Göteborg.

”Efter att ha läst på så insåg jag att Göran Hägglund hade rätt. Så då hörde jag av mig och sa att jag vill engagera mig och hjälpa till.” David säger vidare att den livsförändringen det innebar att bli politiker på heltid här är densamma som den som kommer för honom den 2 juli, om EU-valet går som de tror.

Kristdemokraterna i sig är ju faktiskt ett bra exempel på subjektiv framgång. De jämför sig inte med Socialdemokraterna och Moderaterna när det gäller valresultat. De jämför sig med sig själva igår. David säger att det tänket behöver föras in i skolan.

”Man tänker på alla barn idag som aldrig känner att de räcker till och duger, för de är aldrig bäst i klassen. När de egentligen gör jätteframsteg. När jag skriver med munnen, kontra en dyslektisk tjej eller kille som lär sig att stava. Vad är störst? Och måste vi mäta det mot varann? Eller kan inte den tjejen eller killen få lov att vara nöjd över att lära sig stava till algebra, även om alla andra kan det? Precis som att alla tyckte att jag var duktig när jag lärde mig att simma 25 meter utan badring. Då var jag 12 år gammal, så jag var ju ändå klart sämst. Men jag fick lov att känna mig duktig. Och då tänker man att det borde ju alla barn få lov att göra. Mycket av det här har jag skrivit om i min bok också.”

Jag frågar var boken finns att få tag på och han säger att jag ska få en innan jag går. Han förklarar vidare att när lärarna i skolan lämnar tillbaka rättade prov till eleverna så bör de skriva föregående provresultat inunder det aktuella resultatet. För att rikta in dem på att tävla mot sig själva och inte mot andra. Han säger att även föräldrar lär sina sjuåringar att den objektiva framgången är bättre än den subjektiva, genom att fråga sina barn vad andra barn har presterat.

Jag tänker David borde ha kommit på besök och sagt några kloka ord när jag själv gick i skolan. Jag berättar för honom hur jag under skoltiden alltid kände mig dålig över  alla ”superenkla saker” som jag inte fick ihop på grund av min ADHD-problematik. Att jag inte förstod hur jag som ändå hade lärt mig läsa och skriva vid fyra års ålder inte ens lyckats lära mig att packa en väska själv när jag gick gymnasiet, allt hamnade i högar på golvet varje gång och mamma fick sortera ihop kaoset.

Och sådana saker ska man ju klara av själv för det är så enkelt. Som att förmåga och talang skulle rankas typ på samma sätt som Maslows behovstrappa. Om man klarar av det som i allmänhetens ögon betraktas som högt upp på trappan – så ska man också kunna checka av alla stegen dessförinnan. Men idag bryr jag mig inte om de sakerna längre.

 

”Precis som att jag inte bryr mig om att jag inte kan schamponera håret utan hjälp” säger David och rycker på axlarna. När han säger det så blir det otroligt självklart allting.

”Och du har ju en dold olikhet eller skillnad, min är synlig. Det är klart det är en skillnad i hur man bemöts. Det är lättare att fatta att mina armar inte funkar än att du har ADHD. Det blir en väldig skillnad – på gott och ont. För att ibland kunde du ju vara anonym, det kunde jag aldrig vara. Så det kan man inte heller säga att något av dem är bättre eller sämre” säger han.

Det är så sant, allt är flytande och beroende av situation. När jag hoppat på bussen och i livets stress försöker leta fram det förbannade SL-kortet som är som bortblåst varenda gång jag ska blippa det vore det ju i stunden enklare om jag var fysiskt funktionshindrad. Folk bakom mig skulle nog inte få för sig att högt så att alla hör säga saker i stil med det är någon idiot här som sänker hela bussen med sitt strul om jag hade haft svårt att gå, och det var anledningen till att det tog lite längre tid.

Samtidigt är jag glad att i de situationer där jag inte har några problem så får jag inte heller frågor från människor runt omkring av karaktären: ”Borde inte den och den saken bli jättejobbig för dig??”

David har berättat i flera av sina föredrag att en vanlig fråga han får från journalister är om det inte är jobbigt för honom med alla höga trottoarkanter. Jag tänker att den frågan känns ju ungefär på samma nivå som den om att oroa sig för att inte klara procentspärren i valet. Han säger att han brukar svara att han inte letar efter de höga trottoarkanterna, han letar efter de låga.

Liksom förberedelserna inför ett världsmästerskap så innebär valkampanj att andas budskapen och politiken. Jag frågar David hur hans rutiner ser ut för att förbereda sina dagar i valrörelsen, parallellt med uppdraget här.

”Nej men det har ju varit väldigt + väldigt + väldigt stressigt under de här veckorna” säger han och skrattar. ”För att vara kommunalråd är ett jätteansvar, så det är klart att jag inte vill missköta det. Och på samma gång så behöver jag göra mitt för att hjälpa partiet i det här läget, när jag är en av två toppkandidater. Dagarna ser ju jätteolika ut, men jag är nog aldrig klar förrän vid 22-23 någon gång på kvällarna. Jag är en sån som funkar bäst om jag fokuserar på en sak i taget. Så att det enda jag fokuserar på nu är det här. Och när detta är klart så har jag en stor debatt imorgon, så då fokuserar jag på den. Jag har ingen aning om var jag är sex dagar framåt utan jag vet bara vad jag gör nu och att jag ska till Malmö imorgon.

Det är olika hur man är och en del vill ha egen koll på allt, men jag är också är uppvuxen med assistans eller med folk som har hjälpt mig. Jag har inte kunnat göra allt själv utan har alltid varit tvungen att lita på att folk hjälper mig. Och då var det ganska lätt att gå till steget att lita på att folk hjälper mig även med förberedelser så att jag kan vara bra där jag är.”

Han berättar vidare att det som är rutin varje morgon är att de går igenom omnämnanden i medier och sociala medier för honom själv och andra toppkandidater. Han och medarbetarna har strategimöte på telefon och beslutar om vad som ska ageras på.

”Det är nu som när jag var idrottare. Man förbereder sig och gör det bästa man kan utifrån det man har. Det var OS vart fjärde år och nu är det ett val vart fjärde år. Man tänker lite på samma sätt. Man förbereder sig, gör upplägg, så har man en plan och en strategi. På söndag är tävlingen. Nu är det ju toppningen och det sista inför liksom.

Skillnaden är att då la jag all min tid på att hjälpa mig själv att bli bättre. Nu lägger man ju all sin tid på att försöka göra världen bättre. För jag fick så mycket stöd då, så detta är mitt sätt att försöka betala tillbaka.”

Och i Europa finns det dem som verkligen behöver hjälp. I vintras gjorde Göteborgs-Posten ett uppmärksammat reportage om Demir Kapija, en specialinstitution för funktionsnedsatta i Makedonien, där över 200 gravt handikappade människor lever i svår misär. I reportaget finns bilder som gör oerhört ont att titta på, där man ser de omänskliga förhållandena de boende har – i ett land som vill bli en del av EU.

David säger att om han kommer in i Europaparlamentet så kommer han att göra en resa till Demir Kapija så fort som möjligt. ”De har aldrig sett det funkar för någon. De har aldrig sett att man kan få en relation, att man kan utvecklas. För alla är inlåsta på samma sätt. Jag tror att dels så behöver man få förebilder, man behöver se att det funkar. Man behöver också få krav på sig, att man säger att om ni inte skärper er så kommer jag att rösta mot, jag kommer inte rösta för att ni blir medlemmar i EU när ni behandlar era medborgare så här.”

Jag frågar honom om han tycker att man alltid ska försöka förstå hur en motståndare tänker, eller om det finns saker man bara ska fördöma.

”Jag fördömer SD. För jag tycker inte att de har en politik och en värdegrund som försöker hjälpa alla människor, utan bara vissa. Alla andra partier har jag en annan respekt för, därför att man vill skapa en bättre värld. Sen kan vi bråka om verktygslådan, men alla vill göra något bättre.

Jag tror inte att det går att förstå SD. Om man har en värdegrund där våra människor och vår kultur går före allt annat – då ligger det för långt ifrån min världsbild för vad som är vettigt. Men då pratar jag om deras ideologi och inte deras väljare. Det är en väldig skillnad, för jag tror inte att alla deras väljare tror på deras ideologi. Jag tror att väldigt många bara är missnöjda och besvikna. Jag vill inte vara en av dem som säger att alla SD:s väljare är rasister, för det tror jag inte är sant. Men ideologin är rasistisk.”

Jag frågar om han försöker förstå varför väljarna röstar på dem.

”Ja, och det är ju en kritik mot samhället i stort. Men på samma gång får vi skylla oss själva. När vi vet att folk idag inte tar in ett längre budskap, man läser en tweet. Folk behöver lära sig att kunna läsa och förstå längre texter för att kunna ta ställning. Men då måste man också satsa på skolan, satsa på tidigt föräldrastöd. Hjälpa föräldrar att bli bra när de inte orkar, istället för att känna skuld och ångest när de inte räcker till.

Så föräldrastöd för mig är essensen, och ett föräldrastöd handlar om att stötta föräldrar att orka le mot sina barn. För alla som får ett leende mot sig kommer att må lite bättre. Så ibland blir det ganska enkelt. Och det var det jag själv insåg – att allt det här jag har pratat om när jag har föreläst kring behovet av kärlek, stöd, krav och beröm – att för mig är det ju politik.

Det är politik att säga till Rumänien att skärp er och ta hand om romerna, annars får ni inga pengar. Det är politik att säga till ett barn att du kan lite mer i skolan om du får lite hjälp. Värderingar och hur vi ser på varandra som människor bör vara politik, och inte bara saker som ”om jag sänker skatten x procent så ger det 7000 nya jobb”.

Allt det här är sånt som inte får plats på en valaffisch. Det är därför vi körde på ”lagom”, för att om alla frågar vad vi menar med lagom –  då kan vi förklara vad vi menar med lagom.”

Jag förstår varför Göran Hägglund insåg att han är kristdemokrat. Kollegorna kommer in i rummet, det är dags för nästa möte. Innan vi säger hejdå får jag boken, som han skrev 1998, den heter När armarna inte räcker till. Han signerar den med munnen åt mig.

Elin Nilsson

 elin@dagensopinion.se