De två partierna är på fullständig kollisionskurs i det politiska mittfältet från att historisk spelat mer i egendefinierade kategorier som arbetar och rikemansparti. Det talades både i går och idag om att väljarna står inför avgörande ideologiskt vägval. Det är också så moderaternas och socialdemokraterna gör ut sin kommunikation.
Behovet av att göra valet till ett val av ideologier kan ha att göra med att sakpolitiken inte dramatiskt skiljer sig. Det är vägarna dit som skiljer sig.
Det kan ha att göra med att reformutrymmet är begränsat av ekonomin, blockpolitiken och medlemskapet i EU. Det kan ha att göra med att vi är i början av valkampen och ingen partiledare vågar riskera att göra bort sig.
Det kanske därför är intressantare att fundera kring det som finns men inte partiledarna pratar om.
På Moderaternas valupptakt fanns varken sittplatser eller teckenspråkstolk. Moderaterna kan efter valet vara Sveriges största parti men för anhängarna skaver det med kollektiv folkfest och publiken vid slussen viftar obekvämt med armarna och vet inte riktigt hur och när man ska jubla. Bättre då att gömma sig bakom glasögonen. Det blir lite töntigt, men kanske därför också avväpnande. Finansminister Anders Borg, statssekreterare HG Wessberg och partisekreterare Per Schlingmann och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. De tycks avspända och ser ut att ha roligt på jobbet. Noterar att den förre moderatledaren och utrikesministern Carl BiIdt inte är på plats.
Förbandet består av Justitieminister Beatrice Ask, Biståndsminister Gunilla Carlsson, Finansborgarråd Sten Nordin och Finanslandstingsråd Catarina Elmsäter Svärd moderat modererade av riksdagsledamoten Sofia Arkelsten, kanske ett ministerämne i en ny alliansregering.
Fredrik Reinfeldts huvudteman är statsfinanser, jobben, tryggheten och skatterna. Han undviker helt att prata om miljön och lämnar fältet fritt för miljöpartiet och en av hans huvudmotståndare Maria Wetterstrand, språkrör för miljöpartiet. Kanske anser han att det är fredat territorium för allianskollegan, miljöminister Andreas Carlqvist (c). Frågan är om det är smart. Alliansens miljömål avviker inte mycket från de rödgrönas även om vägarna dit skiljer sig. Kanske är han bara ointresserad av miljöfrågor. Möjligen har strategerna räknat ut att miljöfrågan inte blir avgörande för valet.
Fredrik Reinfeldts ignorerade likaså näringslivet i talet. Näringslivet står för en stor del av statsfinanserna, och småföretagarna är stor grupp väljare som kanske moderaterna kallt räknar med inte har något alternativ än alliansen.  Eller är det näringsminister Maud Olofssons område?
Hellre pratar Fredrik Reinfeldt om att ”värna välfärdskärnan”, men vad är det undrar nästa dag i sitt tal Mona Sahlin. Är det kärnan i körsbäret som spottas ut?
Hon kan blicka ut över en publik som sitter ner på bänkar vilket ger en speciell inramning till partiet som ”inte kan vänta”. Den främsta bänken är reserverad för toppskiktet. På plats är bland annat partisekreterare Ibrahim Baylan, Lennart Bodström, kvinnoförbundets Nalin Pekgul, riksdagsledamoten Leif Pagrotsky. Kunde inte se den ekonomiske talesmannen Tomas Östros och den näringspolitiska talesmannen Thomas Eneroth i publik som polis på plats uppskattade till uppåt 800 personer. Publiken rymde mycket böjda ryggar men också stora leenden och hoppborg för barnen.
Förbandet är oppositionsborgarrådet i Stockholm Carin Jämtin och riksdagsledamot Thomas Bodström. Den förre justitieministern agerar bandhund som fräser och skäller på moderaternas politik som är ”skamlig” och bereder marken för sin partieldares allvarligt ideologiska tal i stort varnar för vad ett fortsatt styre av alliansen och moderaterna kan leda till.
Också Mona Sahlin undvek att prata om näringslivet roll för välfärden, kanske för att de nya 100 000 utlovade ungdomsjobben ska skapas med statshjälp.  
Det kanske är en bortspelad möjlighet. Mona Sahlin har till skillnad från Fredrik Reinfeldt trots allt drivit företag. Alliansens jobbskatteavdrag tillkom inte pensionärerna. Det har oppositionen skickligt skapat en ”pensionärsskatt” av. Fredrik Reinfeldt fick också en känga för inte utse en ny arbetsmarknadsminister efter Sven Otto Littorin. Mona Sahlin glömde att nämna att Göran Persson på sin tid avskaffade hela arbetsmarknadsdepartementet.
Inte heller Mona Sahlin pratade miljö, men varför skulle hon behöva göra det med ett draglok som Maria Wetterstrand i sitt block.
Thomas Bodström brukar gnälla på att medierna gynnar alliansen och moderaterna. Men Mona Sahlin hade ett betydligt större pressuppbåd runt sig än Fredrik Reinfeldts i lördags, låt vara att hans tal föregicks av en pressträff.
Ändå, slutintrycket är att två partiledare förankrade i Stockholm, båda något av outsiders inom de egna leden, gör upp om den politiska makten med start några hundra meter och timmar från varandra. Fredrik Reinfeldt framstår som uppskruvad av möjligheten att vinna på gränsen till hybris medan Mona Sahlin tycks nedtonad av risken att försvinna och slår an ett allvarligt tonläge.
Båda hade valt ett perfekt tillfälle att nå riksmedierna och få hjälp att lägga en mediematta för resten av valkampanjerna. Det är inte avgrundsdjupa skillnader mellan de två partiernas mål inför nästa mandatperiod. Det är mer en fråga om vilka ideologiska vägar som ska bära till målen och en fråga för folket vilken kapten de väljer för resan.