En modern författare fokuserar på annat än att skriva. Inte så dumt kanske, man ska ju göra det man är bäst på. Och hur ska man få tiden att räcka till att skapa klickbart material till Insta och andra sociala medier? För att inte tala om att vara tillgänglig för media i stort, hålla sig smal, vältränad och hänga med andra celebs. Det är onekligen tufft att vara författare av idag. Det handlar om att skapa ett koncept som böckerna är en förlängning av, det är en omänsklig börda att ensam hinna eller ens kunna utföra hela arbetsbördan på egen hand.

För inte så länge sedan smögs det med spökskrivning, det vill säga fenomenet att någon annan skriver i författarens ställe. Med tiden har det blivit vanligare att redaktören och skribenten lyfts fram, i vissa genrer är det nästan en förutsättning att det tydligt framgår vem som har skrivit boken, eller som det ibland heter,  ”berättats för”. Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz är naturligtvis båda på sitt sätt upphovsmän till “Jag är Zlatan” och båda är avgörande för den kommersiella framgången. Men i andra genrer har vi inte kommit lika långt med öppenheten, det har länge spekulerats vilt i vilken stjärnförfattare som kommer ut ur garderoben. En författare skulle kunna föredra att leda ett team av pr byrå, PT, dietist, stylist och spökskrivare med flera snarare än att skriva manus. Frågan blir ytterst om ett författarskap av idag handlar om att sälja böcker eller skriva böcker?

Jämför med musikbranschen, som ofta ligger decennier före kusinen förlagsbranschen, där bryr sig få om autotune, mim eller att det är helt uppenbart att det är någon eller till och med några andra som är den egentliga rösten bakom den framgångsrika artisten. Om det säljer så funkar det. Army of Lovers gjorde ett koncept och framgångsrik karriär av att inte alltid sjunga eller spela själva. Att höra hur artister låter utan autotune är en traumatisk upplevelse bara en googling bort.

Det är naturligtvis ytterst helt upp till författaren att avslöja hur mycket eller lite hen vill avslöja om hur författandet går till. Och så ska det vara. Spökskrivare öppnar upp möjligheten för fler att få dela med sig av sin historia. Alla bär på en berättelse, men inte alla har förmågan att skriva så att andra vill läsa. Förmånen att dela med sig av erfarenheter blir tillgänglig för många fler tack vare skickliga skribenter som tar sig an andras berättelser. De verkliga skribenterna är värda att lyftas fram tydligare än idag.

Att koppla ihop ett aktuellt och kommersiellt starkt ämne med ett känt ansikte är vad som ingår i många förläggares yrkesroll. Att knyta ihop rätt avsändare med rätt ämne och låta rätt skribent skriva boken blir ofta framgångsrikt, vad som inte alltid framgår mot konsument är att författaren sällan har bidragit särdeles mycket till boken om dieten, träningsmodellen eller vad det månne handla om, hårdraget har medverkan begränsat sig till omslagsfoto och pressbilder.

Det finns en genre där spökskrivarens roll verkligen borde tydliggöras: kändisboken. Man kan lätt tro att celebs och deras barn är särskilt väl lämpade att författa härliga och alldeles underbara mästerverk om att lyssna inåt och hitta sig själv och skönheten. Det sistnämnda verkar vara viktigast eftersom böckerna om inre visdom alltsom oftast är rikt illustrerade med retuscherade bilder på celebsen i fråga. Jag kan tycka att fler borde fundera över om deras varumärke verkligen gynnas av all typ av utgivning på vilket förlag som helst. Det finns förlag där ute som gärna samlar på kändisar och som uppenbart gör det för strålglansen och inte för innehållet. Författare och läsare blir förlorare på ett cyniskt knep av sluga förläggare.

I en tid av stark social press att lyckas eller snarare lyckas att visa upp en lyckad bild av sig själv skapar den här genren onödig psykisk stress på just den målgrupp som kanske allra minst hanterar ytterligare börda att bära. Precis som sponsrade inlägg sedan flera år måste märkas har man i Norge nyligen infört en lag om att retuscherade bilder tydligt ska anges som just retuscherade. Behöver vi en lag som tvingar förlag och kändisar att märka vissa “böcker” som spökskrivna? Jag tror faktiskt det.

Peter Norrman, grundare och vd, Vulkan