Nyligen kunde man i Svenska Dagbladet läsa att Sverige har blivit ett favoritland för bedragare som kapar identiteter. Ungefär samtidigt kom nyheten att kreditupplysningsföretag på internetsidor som genom till exempel Ratsit.se möjliggör sökningar på personer som sitter i fängelse, vårdas på rättspsykiatrisk klinik eller behandlingshem – men också på hotade kvinnor som bor på kvinnojourer. Allt detta pekar på en utveckling som gör att man med fog kan ställa sig frågan – är det dags att se över offentlighetsprincipens omfattning?
Den offentlighetsprincip som är grundlagsskyddad i Sverige är något som vi fortfarande är hyfsat ensamma om och som vi bör vara stolta över. Offentlighetsprincipen är en av hörnstenarna i en demokrati, den främjar öppenhet och motverkar korruption. Rent konkret innebär offentlighetsprincipen att var och en har rätt att begära och – i de delar de inte omfattas av sekretess – ta del av allmänna handlingar kostnadsfritt i alla offentligt finansierade verksamheter. Såväl enskilda privatpersoner som företag har denna rätt.
Den som begär ut handlingen behöver inte heller uppge vilket syfte hen har med begäran, vilket innebär att det är fritt fram för till exempel företag att framställa begäran om utlämnande av uppgifter som rör enskilda och som inte är sekretessbelagda för användning i kommersiellt syfte. Det är till exempel vanligt att nyhetsbyråer i sin jakt på kändisskvaller obehindrat lägger in omfattande beställningar av allmänna handlingar som föranleder tidskrävande sekretessprövningar vid landets myndigheter.
Lagen är tydlig med att en sådan begäran om utlämnande måste hanteras skyndsamt – i regel samma dag som den framställs eller påföljande vardag. Samtidigt är det inte möjligt för myndigheten att neka prövning av en begäran om utlämnande med hänvisning till att beställningen är alltför omfattande. Det betyder i praktiken att annan verksamhet får läggas åt sidan i avvaktan på hanteringen av en begära om utlämnande av allmän handling. En sådan hantering kan i vissa fall – även där hanteringen är skyndsam – ta flera dagar och ibland veckor att verkställa, på grund av den sekretessprövning som måste göras. Om det inte förekommer sekretessbelagda uppgifter ska handlingen lämnas ut. I fall där någon del av den begärda handlingen anses omfattas av sekretess och därför inte lämnas ut har den som framställt begäran rätt att överklaga beslut om sådant vägrat utlämnande. Ett sådant överklagande kan drivas i två domstolsinstanser.
Även om offentlighetsprincipen för det mesta fungerar och tillämpas precis som det var tänkt kan man mot bakgrund av den utveckling vi nu ser fråga sig om det inte är dags att se över dess omfattning. Är det verkligen rimligt att vem som helst ska kunna få del av sådan information om privatpersoner som nämns i denna artikel, eller för företag att profitera på skattefinansierad verksamhet genom omfattande utlämnanden? För det som gäller mig gäller lika fullt för dig – det krävs bara en enkel sökning på Google för att inse det. Som skattebetalare är det också du och jag som står för den dryga notan.
Monika Lozancic