Almedalsveckan är kort, på fredagen är lämmeltåget mot färjan lika stort som det var från färjan i måndags. De som är kvar är trötta, mätta och påfallande ofta bakfulla. Det är inte bästa möjliga förutsättningar för att slå igenom som parti, och därför är det märkligt att Folkpartiet inte gjort fler utspel tidigare i veckan, inte ett enda enligt deras egen hemsida. Därmed är Folkpartiet Almedalens lydigaste parti, som inte försöker stjäla uppmärksamhet från andra.

Att Folkpartiet är mitt i en partiprogramsrevidering märks inte ett spår av vare sig i partiledare Jan Björklunds tal eller under hela Almedalsveckan, kanske som en reaktion på Centerpartiets problem med att hantera förslagen i deras idéprogram.
Folkpartiet har under Almedalsveckan främst synts genom alla rykten om att partiet planerar att samregera med socialdemokraterna. Ryktena är väl planterade, efter läckta hemliga möten med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och en likaledes läckt ”hemlig” konsultrapport om hur mycket av sin politik man skulle få igenom i en s-ledd regering. Men är det verkligen Socialdemokraterna som står bakom ryktena, eller är det Folkpartiet som hittat ett sätt att göra sig mer relevanta i regeringsfrågan? En källa Folkpartiet säger sig vara helt säker på att en s-märkt spinndoktor ska ha placerat nyheten. Socialdemokraternas spinndoktor säger i sin tur att de inte ligger bakom. Att folkpartiet officiellt måste ta avstånd från detta är självklart, och det gör Jan Björklund med emfas. Dock är det bara en rödgrön regering han avvisar – inte ett samarbete med socialdemokraterna. Det är förstås helt nödvändigt, allt annat vore döden för bilden av Alliansen som ”vi som gillar att jobba ihop”.
För att trumma in budskapet attackerar Jan Björklund friskt de rödgröna vars politik ”går ut på att göra rika fattigare”, Socialdemokraternas och fackens ovilja mot arbetskraftsinvandring och miljöpartiets ”världsfrånvända” arbetslinje. Men rallarsvängarna blir ibland för grova; på sociala medier är det mer kritik än beröm för jämförelsen av Sverigedemokrater och vänsterpartister, och att påstå att ”inte en tanke hade tänkts” av de rödgröna om hur utbildningen skulle förbättras är knappast trovärdigt. Kritiken mot de rödgrönas förslag att fördubbla arbetsgivaravgiften är däremot en klar valvinnare för alliansen, särskilt gentemot miljöpartiet som också i övrigt ligger närmast till hands att förlora röster högerut.
Folkpartiets huvudutspel har annars ingen direkt bäring på regeringsfrågan, utan är ännu en gång planer på ett nytt lärlingssystem. Det är nödvändigt för att återta initiativet i utbildningsfrågan, som är partiets främsta röstmagnet, men det räckte nog inte för att ge en förnyad tydlig tätposition. Dock har Folkparitet får loss 2-3 miljarder kronor per år till systemet. I början av veckan kunde Kristdemokraterna berätta att de vill lägga 1,4 miljarder på mindre grupper i förskolan. Frågan är vad Centerpartiet får till att locka väljare.
 
Folkpartisterna har dubbel anledning att gräma sig denna gång. Dels tog moderaterna åt sig äran genom att Fredrik Reinfeldt nämnde lärlingssystemet redan i sitt tal, dels fick Miljöpartiet – ett klart mindre lydigt parti – in dagens åtråvärda DN debatt, på temat att allt mindre satsas på skolan. Utspelet att skolan måste återförstatligas lär inte få särskilt många att göra vågen, och det har förstås allt mindre betydelse i takt med att friskolorna växer.
Folkpartiet skyr inte impopulära förslag. När Nato var som minst populärt, kampanjande man för medlemskap och nu gör man samma sak med euron. Det är en del av partiets internationella, öppna ådra, som upptar mycket av Jan Björklunds Almedalstal, men Björklund har svårt att övertyga om hur en gemensam valuta bidrar till ett öppnare samhälle.
Med dagens tal är den regeringspolitiska ordningen återställd till utgångsläget inför Almedalen. Det är bra för Alliansen, men inte nödvändigtvis för folkpartiet.
 
Mattias Goldmann & Rolf van den Brink