EU har fortsatta problem med trovärdighet och legitimitet. Trots de senaste årens enorma satsningar på att kommunicera med folket, öppna upp EU-systemet, och implementera konstitutionella förändringar, tycks varken valdeltagandet till EU-parlamentsvalen, eller förtroendet för det arbete som sker i Bryssel, öka bland medlemsländernas befolkningar.

 

Förtroendet för den Europeiska Unionen och det europeiska samarbetet har bland EUs medborgare under en lång tid varit stadigt sjunkande. Med ett genomsnittligt valdeltagande i EU-parlamentsvalen på omkring 40 procent finns det skäl att än en gång lyfta diskussionen om demokratiunderskott och problem kring den demokratiska legitimiteten i det mäktiga arbete som EU utför. Det är viktigt att komma ihåg att ungefär sex av tio lagar och regler som i Sverige införs på riks-, regional- och kommunalnivå härstammar från någon del i EU-maskineriet.

 

Sverige har under många år kämpat för en ökad öppenhet inom EU. Även andra länders representanter har talat om detta, och ordet transparens var under en period modeord bland unionens företrädare. Men det är inte att förglömma att EUs olika medlemsstater förhåller sig väldigt olika till termer som öppenhet och transparens. Vad är egentligen tillfredsställande öppenhet och transparens i europeisk mening?

 

I Sverige håller vi extremt hårt på vår yttrandefrihet, våra fria medier och värnar samtidigt vår offentlighetsprincip. I andra länder finns inte alls samma starka tradition av öppenhet, vilket exempelvis tydliggörs i diskussionen om den nya ungerska medielag som införts i unionens nuvarande ordförandeland, eller i all rapportering om Berlusconi. Vi är olika i Europa, kontinenten består av en mängd stater som alla bär på sin egen kultur. Men där brist på yttrandefrihet, öppenhet och transparens uppstår måste Sverige agera med styrka och tydlighet.

 

Gällande öppenhet och transparens har det på europeisk nivå aldrig blivit någon bra, konstruktiv diskussion kring insynen i EU-systemet genom åren. Fokus har istället legat på att försöka sälja på det europeiska folket det system så som det nu är konstruerat, med lite insyn och många stängda dörrar. Här måste man tänka om. EU måste ha öppenhet och transparens som direkt målsättning om den folkliga förankringen ska kunna få större genomslag, folket måste känna sig delaktigt. Därför måste insynsrutinerna för de hårt arbetande tjänstemännen och politikerna i Bryssel ifrågasättas. Låt arbetet starta i Ministerrådets mäktiga organ.

 

Bortom strålkastarnas ljus, utan insyn och inblandning från vare sig journalister eller gemene man, spenderar varje vecka topptjänstemän från EUs 27 medlemsländer en dag tillsammans. Det mäktiga organet Coreper, Comité des représentants permanents, vilket betyder kommittén för ständiga representanter, möts för att å sina respektive länders regeringars vägnar fatta en lång rad viktiga beslut. Det är lätt att få intrycket att EUs ministerråd enbart består av möten mellan olika fackministrar, som i sin tur diskuterar och beslutar i en rad frågor. Men faktum är att cirka 80 procent av besluten som fattas tas inom gruppen Coreper. Under sig har dessa mäktiga tjänstemän hundratals arbetsgrupper och kommittéer till sitt förfogande, vilket gör att dessa EU-ambassadörer utgör navet i EUs beslutsfattande.

 

Att arbetet inom Coreper sker utan insyn är olyckligt. Ett förhandlingsspel mellan de olika EU-länderna borde ske för öppen ridå. De stängda dörrarna får till följd att vi som medborgare inte vet vad som sagts på dessa möten, och utesluts därmed från kunskap om vad vår egen regering egentligen haft för ståndpunkt, och hur väl man förhandlat. Inte heller återfinns särskilt många pressklipp kring dessa möten, utan arbetet kan pågå i det tysta. Problemen med det, för demokratin så viktiga, ansvarsutkrävandet blir uppenbara.

 

Frågan gällande det låga folkliga förtroendet för EUs arbete är självfallet ett centralt problem för EUs ledande organ. Man har försökt få EU-ländernas folk att omfamna unionen genom att ändra fördrag, införa en kommissionär med ansvar för kommunikation ut mot folket, osv. Men allt tyder på att arbetet än så länge inte gjort några markanta framsteg.

 

Delar av lösningen på EUs förtroendeproblem består i att öppna upp för insyn i de viktiga institutionerna. Även om det är komplicerat är det viktigt att vi kan följa olika ärendens gång inom unionen. Här har EU genom Lissabonfördraget intagit nya ståndpunkter, med bland annat ökad insyn i ministerrådets arbete. Idag videosänds exempelvis en rad möten via nätet, vilket hade varit otänkbart för tio år sedan. Men fortsatt består en rad problem när det gäller öppenhet och transparens. Det som den svenska regeringen, tillsammans med de andra EU-ländernas motsvarigheter, måste inse är att Ministerrådets arbete måste ske för helt öppen ridå. Om vi ska kunna tala om ett demokratiskt EU som verkar å det europeiska folkets vägnar, är det av yttersta vikt att vi också kan följa de processer vilka leder fram till beslut.

 

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson borde omedelbart höja sin stämma och kräva total insyn i de organ som fattar de beslut som vi alla sedan måste rätta oss efter. Genom att öppna upp EU-systemet för insyn och granskning skulle trovärdigheten för EU som projekt kunna öka. Varje steg mot ett mindre hemlighetsfullt och stängt EU är ett steg i rätt riktning. Därför borde Ministerrådets alla sammanträden, oavsett formell nivå, ske för öppen ridå och protokollföras offentligt.