Aftonbladet är ute och wallraffar och låtsas köpa en ändrad lag för företag som erbjuder asylboende. Sex av sju lobbyister tackar ja till diskussioner med Aftonbladets påhittade kund. Med jämna mellanrum avslöjas just dessa två saker.

* Toppolitiker blir lobbyister.
* Lobbyisters tjänster kan köpas för pengar.
 

Nu gör Aftonbladet det igen. Visat att tidigare toppolitiker kan köpas av alla som har råd att driva en fråga. Varför känns inget nytt? Trots det uppfriskande inslaget med dolda kameror.

Jag tror det är förenklingen eller snarare den självpåtagna fördumningen. Det är som om Aftonbladets reportrar vill renodla sin story så maximalt att den inte längre är trovärdig eller intressant. Som om Luke Skywalker enbart var god och Darth Vader enbart ond. Det är Berra i Bagarmossen-berättande för en publik som sannolikt har utvecklats sedan 70-talet, sett några avsnitt av Borgen, följt med några valrörelser, läst just denna artikel sju gånger förut och har lite koll på läget.

Aftonbladets ärrade reportrar drar av sig sina låtsasluvor och börjar ställa frågor. Vilket moraliskt ansvar har den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors för att han nu erbjuder sina tjänster till envar som vill påverka politiken? Ingen oväsentlig fråga. Men inte den enda. Varför går så många över till lobbysidan? Kanske för att det inte finns några andra intressant möjligheter. Borde inte det diskuteras i så fall?
 

Reporterteamet vill förstås vinkla hårt på att lobbyisterna kan tänka sig föra samtal om en ändrad lagstiftning. Visst, men vilka säljare tackar nej till affärsmöjligheter utan diskussion? Hur pr-branschen fungerar och tjänar pengar får inte läsarna veta mycket om.

Inte heller något om att lobbyistbyråer knappas kan sälja förändrad lagstiftning hur mycket de än skulle vilja. Hur lagstiftningsprocessen fungerar får heller inte läsarna veta mycket om.
 

Därför är det så befriande att läsa Lena Mellin i krönikan intill. Där slår hon fast att "Den som påstår att den kan garantera att riksdagen klubbar igenom en ny lag ljuger. Så går det inte till i Sverige."
 

Ett tungt ansvar faller förstås på pr-branschen som företräds av branschorganisationer som Precis, Svenska PR-företagen och Komm. De har INTE:
 

* lyckats sprida brett en bild över hur lobbyister arbetar.
* infört ett lobbyregister där det framgår vem som betalar vem för att påverka opinionen.
* beskrivit nyttan av lobbyism, exempelvis att alla kan vara med och påverka politiken.
 

Pr-branschen, som ska var proffs på kommunikation, har alltså inte gjort hemläxan och kan räkna med årliga avslöjanden av den här typen även framöver.
 

Om vi nu antar att läsarna inte är korkade, så varför inte ge ytterligare några dimensioner som ger en fylligare bild av lobbylandskapet. Toppolitiker som slutar, kan få attraktiva jobb inom pr-branschen. Men det kan även journalister. Varje vecka slutar kvalificerade journalister på toppkanaler som Dagens Nyheter, Expressen, TV4, Svenska Dagbladet för att börja på pr-byrå. Där jobbar de med att driva opinion bland annat genom att påverka sina tidigare arbetskamrater på redaktionerna. Ett exempel är Aftonbladets tidigare chefredaktör Anders Gerdin som nu jobbar för pr-byrån Weber Shandwick, som bland annat driver olika frågor åt Max Hamburgare, exempelvis den om sänkt restaurangmoms. Vad har journalisterna för moraliskt ansvar? Eller tar både journalister och politiker just ett moraliskt ansvar och tar de jobb som står till buds i stället för att belasta det allmänna?
 

Karin Pettersson, är chef för Aftonbladets ledarredaktion. Dessförinnan jobbade som kampanjledare för Socialdemokraterna i valrörelsen 2010. Hennes jobb var alltså att lobba fram Mona Sahlin som ny statsminister. Jobbet fick hon genom LOs välsignelse. Den fackliga centralorganisationen, som är en av landets absolut tyngsta lobbyorganisationer, äger nämligen 9 procent av tidningen och har veto i frågan om vilka som bemannar kultur och ledarredaktionen på Aftonbladet.
 

Visst blir storyn lite mer spännande med lite komplexitet?
 

Självklart är det bra att det granskas hur tidigare toppolitiker handskas med förtroendekapital de byggt upp finansierat via väljarnas skattsedlar. Inget fel i det, men frågan är om inte Aftonbladet slår krokben på sig själv i sin strävan att förenkla tills just inget finns kvar? Och frågan är hur mycket pr-branschen förstör för sig själv genom sitta och trycka på lobbyistkamrarna och att inte delta i beskrivningen av sig själv?

 

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion