Elin Nilsson funderar över hur stor makt outsiders kan ha över bolagens insiders och hur det kan komma att påverka samhället i stort. En hel del, om trenden med shareholding activism håller i sig.

Jag tror att de flesta av oss kopplar samman arbetarrörelsen och aktörer ännu längre ut på vänsterkanten med själva begreppet aktivism. Särskilt nu så här med första maj på intåg så blir associationen röda flaggor, megafoner, Internationalen och så vidare.

Men zoomar man in vyn över den mänskliga och ekonomiska trendcykeln så ser man hur det växer fram en helt annan form av aktivism – som kan bli den största av alla rent samhällsekonomiskt. Den äger inte rum ute på öppen gata och drar inga demonstrationståg, men den kommer sannerligen att påverka oss mer än vi kunnat ana. Jag syftar på shareholding activism – aktieägarnas sätt att inom olika frågor claima action från börsnoterade bolag.

Historiskt sett så har aktieägare rent generellt varit väldigt lågmälda kring bolagen de investerat i. Så länge de har levererat gröna siffror i alla fall. Eftersom syftet ju är att tjäna pengar på en investering så finns det inget att bråka om för den helt vanlige spararen om aktierna går upp. Men det är just syftet som skakas om när det kommer till så kallade activist shareholders, då deras ambition inte handlar om avkastning i första hand – utan om att styra företagets handlingar i en viss riktning. Den valda riktningen och vad dessa aktieägare vill uppnå varierar så klart. Men det som är sammanhängande för hela rörelsen är att den håller på att bli mer och mer organiserad. Numera behöver man inte ens vara särskilt välbärgad för att engagera sig i det.

Istället för att till exempel bli medlem i ett politiskt parti, där man ägnar fritiden åt aktiviteter som att dela ut flygblad och sprida partiets budskap på sociala medier – så kan man gå in med besparingar i så kallade activist investment funds. Det finns ett flertal stora fonder idag som sysslar med just påverkansarbete. Vi ser nu en ny form av folkrörelse som går direkt in till storbolagen, istället för genom mellanhanden politikerna eller andra organisationer.

Och detta är jag övertygad om kommer att bli hur stort som helst.

När fonderna blir tillräckligt stora så kan de praktiskt taget gå in var som helst och köpa upp majoriteten av alla publicly traded shares, det vill säga aktierna som inte är öronmärkta för insiders eller ägs stadigt av institutioner och långsiktiga investerare, som finns för ett bolag. Därmed kan en folkrörelse för en viss fråga nå ett direkt stort inflytande i företag som redan sitter på mycket makt. Det ritar om kartan en hel del.

Ett av de allra mest välkända exemplen för den här typen av påverkan är BlackRock, en av världens största investment-fonder, med hela 6,5 biljoner dollar i finansiella tillgångar. Fondens grundare och vd, Larry Flink, skakade om börsbolags-världen i början av 2018 då han skrev ett brev till vd-arna i världens största noterade bolag. Budskapet var: Ta er sociala ansvar, annars ryker pengarna som vi investerar hos er. Tilltaget blev mycket uppmärksammat, liksom när han senare gick ut i intervjuer och sa att BlackRock kommer att ta aktivism till en helt ny nivå.

Hållbarhetsperspektivet i sig är inget nytt, inte heller att börsens bevakande aktörer rankar bolag utefter hur hållbara de är så att investerarna om de önskar kan väga in den informationen till beslutet om de ska köpa en aktie eller inte. Det handlar mest om att få en kvalitetsstämpel på att bolaget i fråga inte gör något fel– men att stora fonder och grupper av aktieägare talar om för bolagen att de aktivt måste göra skillnad för samhället är något helt annat.

Efter Larry Flink skrev det där brevet så har allt fler fondchefer hakat på. Och det är inte enbart genom den ekonomiska faktorn som de driver påverkan gentemot företagen, utan också genom den mediala makt de har via sina positioner. Inget bolag går säkert från att konfronteras offentligt inifrån börsen numera.

Fenomenet shareholding activism växer även utanför USA. Nationella kampanjer från fonder har genomförts i ett flertal europeiska länder. Cevian Capital är en svensk motsvarighet, där vd Christer Gardell känd för att gå in i olika bolag för att så att säga röra om i grytan. Däremot är själva begreppet aktieägar-aktivism inte särskilt väletablerat i Sverige ännu.

Men jag är övertygad om att vi även här kommer att med på tåget. Med den snabbt utvecklad tekniken och ett ständigt tilltagande krav på transparens från samtliga samhällets makthavare så är frågan snarare när än om. Säkert att säga är att framtidens aktivister och opinionsbildare kommer att ha en oerhört mycket bredare verktygslåda än idag. Där det också ingår större möjligheter än nånsin att raise big money om människor följer en och tror på det man gör.

Så apropå att hoppa på tåget, tänk om Greta Thunberg startar en aktivistfond och går in som storägare i SAS?

Allt kan hända mina vänner.

Elin Nilsson
elin@dagensopinion.se