Veckans Briefs Elin Nilsson läser och reflekterar över kokainlangarens beslagtagna adressbok, läs kundregister/crm och hittar flera namn kopplade till opinionsbildarbranschen.

Det har skrivits en del i medierna de om tillslaget i våras hemma hos en kille som nu misstänks för narkotika- och vapenbrott. Polisen beslagtog några små plastpåsar med kokain i, en pistol med ammunition och runt 180 000 i cash. Inga konstigheter så långt, det låter ju som ett helt vanligt tillslag när det handlar om den typen av ”näringsidkare”. Vad som gör denna story speciell är att till dessa fynd så fann också polisen en bok. Denna innehöll telefonnummer till langarens kunder, ett kundregister eller analogt crm, om ni vill. Inte heller det särskilt intressant – om det inte vore för vilka namnen är som förekommer i den.

Eller nu står det ju inte för och efternamn på kunderna, utan det står något knarkigt smeknamn följt av ett telefonnummer. Drygt 350 stycken. Jag gjorde en grundlig genomgång av dessa – där jag med hjälp av Google, Eniro, Hitta.se, Ratsit, Upplysning, Merinfo, Lexbase, Swish, fan och hans moster lyckades sätta ihop en lista med fullständiga uppgifter för majoriteten av de som står med. Jag tror även att jag hittat kopplingar till personer som inte gjorts tidigare, med tanke på att mediernas rubriker inte hintar om dem och Flashback inte snackar om dem.

Eftersom detta inte är UK och vi är ett decent media så kommer jag så klart inte att publicera hela listan med namnen. Men jag ska ge er reflektioner utifrån dess innehåll. För det kan jag lova er – det var längesen jag blev så här förbryllad och fylld av funderingar som av denna boken. And Iv’e seen some before. Här är vad som slog mig.

 

valet av anteckningsbok
Alltså om vi bara börjar här. Jag kan inte sluta skratta åt scenariot när en kille går in på Akademibokhandeln, med syftet att köpa en anteckningsbok för att skriva ner uppgifter till sina knarkköpare i. Vi vill ju alla ha fina anteckningsböcker, det blir roligare att skriva då.

Så han står där och tittar i hyllan bland de olika motiven som pryder omslagen av böckerna, för att sedan välja en med planeter på – med texten ”NOTES FROM OUTER SPACE”. Det kunde man ju ha förstått. *Lucy in the Sky With Diamonds* och så vidare. Ett riktigt väckskalle-motiv, love it.

polisen reder ut pundar-begreppen
En sektion av förundersökningen går under rubriken ”Anteckningsblock, sammanräkning av ord”. Där har polisen uttytt smeknamnen från kundlistan genom att bland annat använda Slangopedia.se. Och jag vet inte varför, men något med det får mig att bara vilja krama om dem och ge dem en puss på pannan. Det kändes bara så himla gulligt. Att de sitter där på stationen och ba: ”Hurru Mats, vad är det här äbi som står överallt!?” *Slår upp på Slangopedia…* ”Jo men det är kokain det! Och så står det här att en gubbe betyder ett gram!”

Kanske är det insikten av vilket tålamod de ska ha med alla dessa dumheter, knark, slagsmål, stölder och uppkäftiga ungdomar – så att de dessutom till detta även behöver sätta ihop ett litet dictionary – som gör att man känner en kärleksfull vördnad inför dem. Kanske är det rimligt att vi med ADHD inte får bli poliser ändå. Själv hade man flippat och ba ”OM DU NU SKA VARA KRIMINELL SÅ SKRIV ÅTMINSTONE SÅ MAN FATTAR BEVISMATERIALET SNORUNGE”. Så all cred till polisen för det. När jag ändå är igång med att berömma dem så måste jag även säga att det gjorde mig imponerad att de ens hittade den här boken hemma hos killen. Grejerna låg alltså i ett ”dolt utrymme” ovanför överskåp till kylskåpet. Nu är det ju i och för sig deras jobb men jag hade inte förstått att de letar så här noga vid en husrannsakan. Bryter de upp plankor i golvet också? Sprätter upp soffkuddarna? Jag funderar ett tag på var jag själv skulle gömma saker hemma, går runt i lägenheten och försöker hitta dolda skrymslen. Man önskar ju att man kunde få en vän som är polis med en vana av husrannsakningar. Det hade varit så så roligt att leka badass version av ”gömma nyckel” med denne och se om man har vad som krävs för att ducka att åka dit under ett tillslag. Friendship goals.

 

vilka otroligt värdelösa criminality skills knarkköparna har
Fem år på Handels behöver inte innebära att man klarar fem minuter on the streets. Jag blir så chockad att jag inte finner några ord en stund. Hur i hela det här livet kan man få för sig att det är en bra idé att köpa knark och sköta kontakten med langaren via sitt vanliga abonnemangs-registrerade, offentliga telefonnummer? Och betala MED SWISH!? Jag förstår det inte. Att det finns någon enstaka som inte tänker är ju inte särskilt konstigt, eller att det finns dem som helt enkelt skiter i för att de inte har något att förlora. Men nu snackar vi om ett hundratal människor med högt uppsatta, och i vissa fall offentliga, välbetalda jobb. Om man ska köpa knark använder man väl en krypterad meddelande-tjänst som typ Wickr, betalar kontant och ger absolut inte langaren sitt fullständiga namn eller adress. Även om grabben är schysst så vet man ju aldrig var ens uppgifter antecknas, och tillslag görs ju så klart HELA tiden. Boken hade inte ens behövts, det hade räckt med att finnas i Swish-historiken i en knarklangares telefon ju.

Fattar folk ingenting alls? Eller är det kanske jag som inte har fattat? Jag börjar nästan luta åt det senare. I alla fall delvis. Det jag har insett sedan jag flyttade till Stockholm (och jag vet att jag kommer låta som årets mest lantliga kusin nu) är att folk verkar inte se kokain som något kriminellt. Alltså det är klart att de vet att det är olagligt – men synen på att köpa och använda det går inte ihop med att det skulle vara en kriminell handling. Vissa saker är ju socialt kodade som okej medan andra inte är det menar jag.
Till exempel så anses det okej att gå fram och be en främling på gatan om en cigarett (uppenbarligen eftersom man inte kan röka på en offentlig plats mitt på ljusa dagen utan att typ tre personer hinner komma fram och be om att få). Men det anses inte okej att gå fram till en främling som sitter och be om att få smaka ur dennes godispåse. Trots att de två är rätt så lika i graden om vad man ber om, cigaretter är ju till och med dyrare än godis men den logiken gäller inte utan det är hur det har socialt kodats som räknas. På samma sätt är det med kokain. Det händer ofta att man är hemma hos någon på en fest, sitter och snackar med en rolig tjej eller kille som man lärde känna för cirka en timme sen när hen frågar om man vill ha en lina. Jag kan inte tänka mig att någon man precis träffat skulle säga ”men du häng med och snatta lite på en butik jag vet här borta som är bra” – trots att det ju är en equally kriminell handling som att ta droger. Att stjäla saker är vanligt, men att prata högt om det inför folk man inte känner så väl är inte vanligt.

Kanske är det för att jag själv aldrig har tagit droger som jag fascineras över hur orädda folk är kring det. ”Men tänk om det kommer ett oanmält drogtest på ditt jobb?” Frågade jag oroligt en kille som var i full gång med att skrapa linor på en tallrik på en efterfest för några månader sen. Han bara tittade på mig som om han inte förstod vad jag menade innan han började gapskratta åt mig. Kanske är det jag som är den onormala, som tänker att knark är lika med walk into Mordor. Kanske behöver man vara med för att fatta att ingenting händer (för det mesta). Jag försöker inte raljera och moralisera, eller göra en grej av att jag aldrig har tagit droger för att det skulle göra mig finare och bättre på något sätt (finfolket tar ju ändå kokain så den måttstocken gäller inte). Jag hade säkert inte kunnat hålla fingrarna borta från att testa, i alla fall i min ungdom, om det inte vore för att jag är livrädd för att få psykos. Det är jag ändå, utan droger. Paranoid inför tanken på att bli paranoid. Och kanske är det vad som gör att jag inte förstår hur oerhört icke-paranoida de här människorna är.

Som till exempel den chef som bara dagar efter att den här listan över knarkköpare där hens telefonnummer (kopplat till det egna Swish-kontot och går därmed alltså att hitta med fullständigt namn på två sekunder) finns med blivit offentlig handling – sätter sig och gör en stor intervju med Resumé om ditten och datten kring sitt jobb och liv i allmänhet. Mitt psyke hade inte pallat det. Jag hade kissat på mig varje gång journalisten tog ett andetag för att ställa en ny fråga i rädsla över att ”och sen har vi ju det där med drogerna också som du säkert vet vad jag menar” skulle komma. Är det överdrivet av mig? Eller var denne chefen i fråga överdrivet chill med bakgrund av vad som just skett?

Ann Heberlein skrev en sak i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva som jag ofta tänker på. Citaten löd ungefär så här: ”Vad är det alla fattar som inte jag fattar? Eller, vad är det jag fattar som ingen annan fattar?” Liksom helt ovetandes över vilket håll som var sanningen, men att någon av de två måste det vara. Så känner jag mig också väldigt ofta.

Men oavsett vilket, så måste det väl ändå anses dumt att swisha för knark till någon man inte känner personligen? Dock har jag förståelse för att det är lätt hänt, när en lina kokain inte anses konstigare än att fråga om en cigg.

 

de är inte särskilt duktiga på att knarka heller
Okej, jag må som sagt ha dålig erfarenhet till att göra en bedömning i frågan. Men jag vet i alla fall till hundra procent att om någon i smyg hade bytt ut min ADHD-medicin som är lisdexamfetamin mot det bankade råttgiftet metylfenidat så hade jag känt det direkt. Skillnaden är att gå runt som Håkan Hellström eller Christer Pettersson såatte. Bara med bakgrund av det så tänker jag att om man tar kokain då och då, så bör man väl märka om det är något som är HELT snett med grejerna man köpt?

Det framkommer i den här förundersökningen att kokainet som killen har sålt är utblandat till cirka 60 (!) procent med tetramisol. Det är alltså ett parasitmedel = livsfarligt. Även om man inte mår direkt dåligt av det så måste det väl kännas att effekten blir väldigt mycket svagare än vad den ska? Eller vet man inte hur det ska kännas? Är alla de här kunderna nybörjare? Det måste ha varit en väldigt lönsam business för langaren i alla fall.

Tänk alla rikingar i denna kundkrets som har köpt på sig (vad de tror är) en gubbe kokain för kvällen, skrapar ut linorna på en dyrbar ärvd porslinstallrik, drar i sig det med en femhundrakronorssedel som de sedan snyter sig i och kastar bort typ. Och så kunde de lika gärna ha köpt skiten av någon som jobbar på Anticimex. Herregud, jag säger ju att denna storyn har många lager.

livet är ett rave
Om det var ute med rave på 90-talet (enligt tjejerna i Fucking Åmål) så verkar det ha kommit tillbaka och blivit lika trendigt som det årtiondets mode igen. En väldigt stor andel av kunderna på listan är namngivna med det, så som ”Cissi rave”, ”Emil rave” och så vidare. Throwback till Almedalen också där tech-profilen Ishtar Touialat drog ihop ett rave där S-ministrarna Ardalan Shekarabi, Morgan Johansson och Mikael Damberg fanns bland gästerna. Den tillställningen kändes dock väldigt icke-knarkig.

Annat var det på ravet i Nacka som jag hamnade på efter en utekväll härom veckan, där fullt av människor med ögon stora som tefat stod och dansade med all världens energi klockan sju på morgonen. Nu ska jag ju inte i den här texten på något sätt romantisera droger, men jag ska villigt erkänna att jag älskar när folk precis som jag aldrig vill gå och lägga sig utan hellre sitter uppe tills morgonen blir förmiddag som blir till lunch och slänger käft om allt mellan himmel och jord – oavsett anledning till att de pallar.

Stockholm kryllar av otacksamma snorungar
Om man är 20+ år gammal och får bo kvar hemma hos sina föräldrar ska man vara väldigt ödmjuk. Om dessa föräldrar dessutom står för ens telefonabonnemang ska man skämmas, uppföra sig oklanderligt, säga tack och förlåt. Det är helt bortom min fattning hur många vuxna snorungar det finns på den här listan som inte bara är lata och otacksamma, utan som rent av violatar sina föräldrars personliga space genom att dra in dem i sina knarkaffärer. Jag snackar om 26-åringar som har telefonabonnemang skrivna på mamma eller pappa (bara det i sig gör en ju bedrövad) och sen använder det numret för att köpa knark – så när en sån här lista hamnar hos polisen och blir offentlig så finns dessa föräldrars namn med på den för alla som vill se.

Att ta hem droger under sina föräldrars tak, eller bara att ha droger i kroppen när man vistas i hemmet är ett övertramp (om inte föräldrarna är okej med det alltså, då är det sorgligt på ett helt annat sätt). Hur är man ens funtad om man är 26 år gammal, får tak över huvudet, mat på bordet och en telefon i handen från sin mamma och pappa – och man tackar dem genom att dra in deras namn i kriminella affärer?

Att människor slarvar med sin egen anonymitet gör mig inte ett dugg upprörd, bara fascinerad. Men den attityden, att inte ens vara tacksam för att man får vara kvar hemma när man borde ha flyttat ut för minst fem år sedan och dessutom ställer till det för dem som providar ens liv, är så otroligt sunkig. Jag hoppas att dessa föräldrar slänger ut sina vuxna barn med huvudet före. Kan man ge sig ut på jakt efter knark så kan man göra detsamma efter en egen bostad.

Gud jag känner hur jag börjar slå på tangenterna för jag blir så upprörd. Jag tänker att mina barn ska bli curlade omvänt. Att jag ska repa djupa hack i isen de åker på för att minimera riskerna att de blir som dessa odrägliga kids.

 

vilket svenskt företag som helst skulle avundas mångfalden på listan
Jag blir faktiskt genuint imponerad av spännvidden i den klientel som denna kille, blott 21 år gammal, har lyckats sätta samman. Det finns en branschbredd, olika nationaliteter, både män och kvinnor med ett stort ålderspann bland dem samt flera samhällsklasser representerade. Även om medierna bara har rapporterat om ”knarkköparna på Östermalm” så är långt ifrån alla på den här listan så pass privilegierade. Men det är så klart om toppskiktet som köper knark som folk vill läsa. Så jag ska ge er ett utdrag från boken med ”notes from outer space” här.

* Redaktör på en av Sveriges största content byråer, ett internationellt företag med sitt Stockholmskontor beläget på Stureplan.

* Promotion manager på ett av de ledande skivbolagen, med pressansvar för några av Sveriges största artister.

* Styrelseledamot för ett publishing-bolag som ger ut några av Stockholms mest populära magasin.
* Senior talent manager på ett av Sveriges mest välkända tech-företag, med kontor på Östermalm.
* Account manager på ett stort mediehus.

* Bloggare på stort medium inom nöje/populärkultur.
*  Medgrundare till en digitalbyrå specialiserad på sökmotoroptimering.
* Verksamhetsutvecklare på ett ux-designföretag inriktat framför allt på aktörer inom sjukvården.
* Designer på en stor internationell kommunikationsbyrå.
*  Marknadschef för ett omskrivet tech/app-företag.
*  Produktionsledare på ett av Europas största kommunikationsföretag inriktat på mode och skönhet.
* Business Control Analyst på en stor digital aktör inom banksektorn.
* Presales Associate på ett av Sveriges ledande företag inom it-utveckling,
*  Senior visual and interaction designer på ett av de största mobilkommunikations-bolagen
*  Art Director på global kommunikationsbyrå med huvudkontor i New York.
* Area Sales Manager i Norden för ett globalt ledande bolag inom mobil kriminalteknik.
* Konsultchef på ett företag som jobbar med kvalitetssäkring läkemedels- och medicinteknikindustrin.
*  Ekonomichef för ett företag som verkar inom import av animaliska livsmedel, en forskarassistent på ett av de stora universitetssjukhusen.
*  Vd för ett hudvårds-företag.
* Barnen till: en av de mest välkända svenska fd Europaparlamentarikerna, en av bandmedlemmarna i ett av Sveriges mest ikoniska punkband genom tiderna, en känd skådespelerska som har en ledande roll i en av de största filmserierna inom kriminalgenren, en av Sveriges absolut mest omskrivna och omtalade journalister.
* Två anställda med ledande roller i en av Sveavägens mest populära premium-butiker inom data/mobiltelefoni.

* Fotograf som har allt ifrån Cancerfonden till Zara Larsson som uppdragsgivare.

* Författare som vann Lilla Augustpriset för några år sedan.

*  En av topparna på Nasdaq.

* Product Specialist på stort kreditupplysnings-företag.
*  Vd och styrelseordförande för ett företag som jobbar med bolån.

* Reklamchef för ett stort klockföretag.

* Freerider som har en rad kommersiella samarbeten, bland annat med Red Bull.
*  Nattklubbschef för flera stora klubbar kring Stureplan.

Och sist men absolut inte minst, faktiskt det mest iögonfallande av allt: två av Sveriges absolut största artister har kopplingar till den här listan. Tänk er Globen (nej det är inte Markoolio utan här snackar vi artister som fyller arenor utan att ens göra en grej av det) och multiplicera det fem gånger om. De är v-ä-r-l-d-s-b-e-r-ö-m-d-a. Kopplingen ser ut som så att en av dem har en mobiltelefon registrerad på ett av sina bolag – det som omfattar turnéverksamheten – som finns med på listan. Kopplad till Swish för det här telefonnumret är den andre av de två världsartisternas agent.

Och det förvånar mig faktiskt, att dessa två giganter kan länkas till en langare född 1998, som säljer kokain med 60 procent tetramisol i och skriver ner sina kunders kontaktuppgifter i ett analogt anteckningsblock.

Kanske är detta mest av allt ett starkt belägg för socialpsykologen Stanley Milgrams teori om ”sex grader av åtskillnad”. Den som säger att alla i hela världen känner varandra genom sex led.

Elin Nilsson 

elin@dagensopinion.se