Egentligen undviker jag att skriva om och kommentera regeringsspelet. Vi har många fina riksreportrar i landet som är betydligt bättre skickade för ändamålet. Men på några områden har inte hela bilden kommit fram.

Centerpartiets agerande under regeringsbildningen har på håll väckt starka känslor inte minst i sociala medier där partiets ordförande Annie Lööf anklagas för sidbyten och svajiga lojaliteter.

Men det finns också en långsiktig strategi bakom agerandet som ger en djupare förklaring till hur Centerpartiet navigerar i regeringsbildningen.

Inför valet 2018 ska Centerpartiet ha satt upp som mål att ta statsministerposten vid valet 2022.  Detta enligt Dagens Opinions uppgiftslämnare. Martin Ådahl, ledamot och partiets chefekonom, siktar sannolikt i sin tur på att bli finansminister år 2022. Det är också han och inte partiets ekonomiskt-politiska talesperson Emil Källström som följer med Annie Lööf vid förhandlingarna med finansminister Magdalena Andersson vid de så viktiga förhandlingarna om de ekonomiska uppgörelserna med Socialdemokraterna. Denna C-duo har alltså ambitionen att ta den yttersta makten. Plan A är inte att agera stödparti åt vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Valresultatet passade sannolikt inte Annie Lööfs minst sagt högt uppsatta mål. Däremot uppstod en situation där Centerpartiet kan maximera strålkastarljuset på Annie Lööf. Hittills har strålglansen inte skapat skjuts i väljaropinionen, snarare tvärtom. Betalningen kan i stället komma år 2022, då det är tanken att Annie Lööf ska lyfta till statsminister. Nu kan hon sätta bilden av den hårt arbetande politikern som står vid sina ord och gör sitt yttersta för att få till en regering, ja ungefär som riksreportrarna brukar beskriva det. Bilden av Annie Lööf som politikern som får ta stryk och blir nästan golvad, men kämpar sig tillbaka. Vem älskar inte den storyn?

Men, vilken plattform ska bära fram Annie Lööf till statsministerämbetet 2022? Alliansen är inget säkert kort alls. Det visade valresultatet 2018. Om det rödgröna blocket var för cementerat för Miljöpartiets maskros, lär det vara det  även för Centerpartiets fyrklöver. Och det är detta jag tror Centpartiet försöker ordna nu med ett högt spel. Det rödgröna, eller snarare röda blocket byggs av arbetarrörelsens parter, alltså partiet Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen, bildningsförbunden och kooperationen, allt med Vänsterpartiet som pålitlig stödtrupp. Samtidigt som Stefan Löven försöker bryta upp det borgerliga blocket för att säkra möjligheten att styra landet, försöker Annie Lööf att bryta upp arbetarrörelseblocket.

Centerpartiet har på pappret gjort en kostsam eftergift genom att ingå förhandlingar med Socialdemokraterna och nöjer sig inte i regeringsförhandlingen med någon sakpolitisk byteshandel.

Nej, Centerpartiet vill ha en ideologisk trofé av betydligt större slag. Centerpartiet vill luckra upp banden mellan LO och Socialdemokraterna och på så vis bryta upp ett block som existerat i över 100 år. Centerpartiet vill även lösa upp länken mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Inget av detta har varit möjligt att driva igenom på över 100 år. Men nu finns en chans. LO-förbund som Kommunal tycker att Socialdemokraterna inte levererade tillräckligt med riksdagsplatser under valet. Nästan var fjärde LO-medlem, 24 procent, röstade på Sverigedemokraterna. De opolitiska centralorganisationerna Saco och TCO samlar tillsammans runt 2,1 miljoner medlemmar medan LO samlar 1,4 miljoner. Valtekniskt är de två tjänstemannaorganisationerna viktigare för Socialdemokraterna än LO.  Och Vänsterpartiet har intagit en allt mer kritisk inställning till Socialdemokraterna och har dessutom minskat väljargapet till det tidigare så dominerande Socialdemokraterna.

Lyckas Centerpartiet, kan Annie Lööf lika mycket som Stefan Löfven, komma att framstå som politikern som har lyckat att få till blocköverskridande överenskommelser. Med Vänsterpartiet och LO neutraliserade, får Centerpartiet bättre möjlighet att på sikt samverka med Socialdemokraterna och skapa en bas för en regeringsposition 2022. Då har Alliansens väljare också hunnit glömma regeringsbildningen 2018-19 och Alliansen kan dammas av, om så skulle behövas.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare

rolf@dagensopinion.se