Det hade stavats fel i talmannens inbjudan till den sedvanliga mottagningen. Kungens namn blev Gustav (som i Fridolin) i stället för korrekta Gustaf (som i Douglas). Inbjudningarna fick tryckas om. Och visst slant det lite i tonerna på blåset som utgjorde ljudinramningen till riksdagens högtidliga öppnande. Visst var kungen mer diffus än vanlig. Maskineriet hackade ändå igång och statsminister Stefan Löfven läste regeringsförklaringen. I riksdagsjournalisternas klubblokal skärmytslade de politiska reportrarna gemytligt om att först få tillträde ett grått A5-häfte om 20 sidor varav en var helt blank med titeln Regeringsförklaringen.
Andemeningen i Stefan Löfvens regeringsförklaring var ’vi har stora problem och de löser vi tillsammans’. Temat var ’vi fortsätter som förut’ men iofs startar vi servicekontor i Storuman, Torsby, Vansbro och Åsele. Pressmeddelandet om ”sänkt skatt på drivmedel” var redan skrivet och skulle mejlas ut senare på eftermiddagen.
Stefan Löfven citerade Mikael Wiehe från Hoola Bandoola Band (jepp). Och för säkerhets skull också Jocke Berg från Kent. Det var CO2-fri stålproduktion, pollinerande bin, ny vårdform för lättare psyksjuka. Och by the way liksom tre nya ministrar. Anna Hedberg? Riksdagsjournalisterna
googlade och googlade.
Dresscode var i alla fall inte folkdräkt. Ändå ägnade sig vanligtvis rätt stilsäkra personer som C-ledamoten Magnus Ek och M-kom-chefen Martin Borgs just år detta almogevurmande. Snittarnas kavring var fortsatt torrlagd trots en längre blötläggning under påläggsröran. Riksdagens högtidliga öppnande och regeringsförklaring andades shabby chic, den gamla demokratiska skutan ska väl göra ett varv till då. Demokratin i Sverige fyller ju 100 år och då är det rentav klädsamt med några skavanker. Vad vill då Stefan Löfven under det kommande året? Ja, om skutan är något rank, färden går mot hittills okänt mål i form av utmaningar Sverige aldrig har stått inför och vädret är totalt ospåbart, förutom att det kommer att bli besvärligt, ja, vad vill en skeppare då?
Ha arbetsro, kanske.
Hela regeringsförklaringen innehöll något för alla, ministerutnämningarna gör facket hyfsat nöjda, stödpartierna glada samtidigt som näringslivet borde göra en smärre baklängesvolt av den extremt representativa och företagsvänliga nya ministertrion. Ann Linde läxade rentav upp SVTs reporter Jon Nilsson i direktsändning några timmar senare när han tog upp att hon som handelsminister hade varit i Iran för att bland annat få igång lastbilsexporten. Export är ”viktigt för välfärden” och inget att ”göra sig lustig över”, slog Ann Linde stenhårt fast.
Och arbetsro fick han. Normalt brukar det spruta in kommentarer från organisationer som ligger nära politiken. Det kom ett grattis till Eva Nordmark från TCO. SKL grattade också och efterlyste besked om ”långsiktiga investeringar” i välfärden. ”Regeringsförklaringen innehåller flera goda ambitioner”, står det i ämnesraden i mejlet från Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke. Inget från LO, inget från Saco, nada från bråkiga hyresgäster, dito villaägare, lärare, läkare, skattebetalare. Inget. Som om det slutits en överenskommelse att bortse från och rentav ömma för vårt gemensamma projekt shabby chic.
På den efterföljande presskonferensen ville Stefan Löfven runda av så fort som möjligt. Han sa att de alla var otåliga att komma igång med arbetet och man liksom såg hur han kavlade upp ärmarna.
Han kanske vet något vi inte vet. Om framtiden. Om vad som behöver göras?
Om hur många år han själv har kvar som partiledare?
Arbetsro ville han ha. Och arbetsro fick han.
I alla fall en dag.
Dela inlägg
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.