BLOGG. Rapporter som kostar 4 miljoner kronor styck, borde tala för sig själva. Så varför ägnar sig Riksrevisionen åt mediefjäsk och vad ska myndigheten med en opinionsbildande chefsekonom till? Det undrar Dagens Opinions Rolf van den Brink.

 

Tro mig, i det här jobbet får man läsa en och annan rapport. Det kan vara en rapport som Google har beställt från Boston Consulting Group, eller kanske Svenskt Näringsliv som har köpt en rapport av konsultbolaget WSP.
Även en och annan från rapport från Riksrevisionsverket har jag läst. Riksrevisionen skriver ofta bra och relevanta rapporter. Och varför skulle inte myndigheten kunna göra det när en granskning i snitt kostade 4,0 miljoner kronor styck år 2015, enligt Riksrevisionens årsberättelse? Beloppet torde räcka till att låta fem kvalificerade medarbetare jobba med rapporten i ett år. Beloppet borde ge rapporter i världsklass. För övrigt skulle beloppet räcka till att köpa 10 procent av aktierna i det börsnoterade undersökningsföretaget Novus.

De senaste rapporter jag läst från Riksrevisionen har känts spretiga och väcker frågan om den styckekostnaden verkligen är rimlig? Eller kan Riksrevisionen förbättra sin process och arbetsmodell? Det borde vara centrala frågor när den krisdrabbade myndigheten ska ses över.

En annan sak är att Riksrevisionen ibland agerar populistiskt och verkar lägga mycket möda på att skapa maximal medieuppmärksamhet kring sina rapporter. Myndigheten har vid ett flertal tillfällen sålt in/läckt rapporter till de stora medierna enligt gängse kommersiella pr-strategier. Myndigheterna har en viktig uppgift i att sprida information om vad de jobbar med, men Riksrevisionens främsta uppdrag är just att granska myndigheter och riksdagen, och bilhandlandet om medieuppmärksamhet platsar knappast i den huvudfåran.

Eller så här: Vem är Sveriges mest kända revisor?

Inget namn dyker upp?

Just det. Revisorer brukar sköta sina jobb i bakgrunden, korrekt och strikt, inte lägga tid på att bli kända. Bygga kändisskap kostar och kan skapa vänskapsrelationer som lägger hinder för den viktiga granskningen. Riksrevisionens målgrupp är i första hand beslutfattare inom offentliga sektorn och inte gemene medborgare. Värdet av breda pr-strategier är därför begränsat.

Sköter riksrevisorerna sina granskningar rätt, så lär de få uppmärksamhet ändå, vilket Inga-Britt Ahlenius är ett exempel på. Under sina tio år som chef för Riksrevisionsverket behövde hon inga billiga pr-trix som att tajma rapporten om järnvägsunderhåll till den dag då det snöar som värst och tågen står still, som den nuvarande versionen av Riksrevisionen tycks ägna sig åt.

Under Almedalsveckan bjöd Riksrevisionens nya stjärnrekrytering Robert Boije på anförandet ”Trovärdig politik är central för minskad osäkerhet efter den brittiska valutgången”.

Är det Riksrevisionens sak att analysera det politiska läget? Varför har Riksrevisionen skaffat sig en chefsekonom av samma slag som opinionsbildande organisationer som LO och Svenskt Näringsliv brukar hålla sig med för att skicka ut i den offentliga debatten och skapa extern publicitet?
Med den budget Riksrevisionen har per rapport, borde rapporterna bli så tunga och viktiga och avgörande att de slår igenom i debatten utan mediefjäsk och dyra chefsekonomer.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare för Dagens Opinion