Jonas Hellman, chef för politik och samhällsanalys på Prime, tycker regeringen har satt en ny standard för statsbudgetar genom ingen försvarar den i sin helhet.

”Den budgetproposition som igår presenterades var speciell – delvis på grund av innehållet, men ännu mer på grund av hur den blivit till. Alla statsbudgetar är förstås i någon utsträckning kompromisser, men de brukar ändå försvaras av regeringen. I detta fall valde finansminister Magdalena Andersson (S) att inte försvara hela budgeten och de konsekvenser denna kan få, utan att bara försvara de delar som enligt henne är socialdemokratisk politik. När hon på pressträffen fick frågor om fördelningseffekterna svarade hon med en släng mot Liberalerna, som krävt att värnskatten skulle avskaffas.

Så har samarbetspartier traditionellt inte behandlats. Det är välkänt att det under hela förra mandatperioden fanns åsiktsskillnader och interna spänningar mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men det hade varit helt otänkbart för finansministern att presentera en budgetproposition och skylla på Miljöpartiet.

En ny standard har satts. På Prime hade vi igår bjudit in Johan Pehrson, Liberalernas gruppledare i riksdagen, för att prata om budgetförslaget. Han var som vanligt vass och underhållande, inte minst i sin kritik av Socialdemokraterna. Inte heller han försvarade budgeten i sin helhet.

Ett annat argument som regeringens företrädare ofta framhåller är att de hittills tvingats regera med den M/KD-budget som riksdagen antog förra året. Socialdemokraterna har förvisso suttit vid makten, men partiet har på grund av att ”fel” budget gick igenom delvis tvingats bedriva oppositionens politik.

Problematiskt med denna argumentation är att det blir svårt för väljarna att förstå vem som bär ansvar för den förda politiken. ”Vi sitter visserligen vid makten, men det är ändå andra som styr”, är logiken.

Årets budgetproposition är ändå jämförelsevis begriplig, eftersom det finns en så pass tydlig koppling till genomförandet av 73-punktsöverenskommelsen. Rörigare lär det bli med tiden, när uppgörelsen falnar i minnet. Vem kommer då att kunna bena ut vilket parti som bär ansvar för olika åtgärder? Intrycket kan lätt bli att landet regeras med budgetar som ingen vill försvara och som ingen tar ansvar för. Detta kan uppfattas som smart politisk kommunikation, men det är dåligt för demokratin.

 

”

Jonas Hellman, chef för politik och samhällsanalys, Prime