31/8
Torgmöte; den mest klassiska av alla valkampanjer. Ett återkommande grepp för att samla människor, föra ut sin politik och hålla en dialog. Effektivt och låga trösklar för att möta väljare som har vägarna förbi. Idag ska liberalernas partiledare Jan Björklund bli utfrågad på Soltorget i anslutning till Sergels torg i Stockholm. Han turnerar liksom de andra partiledarna Sverige runt och har precis kommit till huvudstaden från Sundsvall.

Dess namn till trots så regnar det på Soltorget där Jan Björklund snart ska kliva upp på scenen. Jag ser mig omkring och funderar på vem som står redo med ett paraply att hålla över sin partiledares huvud ut i fall att himlen skulle öppna sig. Sådana logistiska issues fyller ofta mitt huvud vid evenemang. Det är säkert därför jag alltid lyckas få Säpo-ögonen på mig. De är ju tränade att notera människor som beter sig avvikande (typ flackar runt maniskt med blicken) så jag ler som vanligt mitt bästa förlåt-leende och försöker se normal ut.

 

Jag växlar några ord med Jan Björklunds pressekreterare Adam Alfredsson och frågar hur de hade det i Sundsvall dagen innan. De hade haft en fin dag tillsammans med lokala företrädare, bland andra Lars och Ina Skandevall som jag känner från back in the day. Måste alltid referera till Sundsvall. Det är viktigt. Och apropå viktigt; jobbet som pressekreterare – så viktigt. Jag tänker att det evigt jonglerande av pressfolk som vill tala med partiledaren, att det kräver ett vaket öga för att hänga med och spela in allt som sägs. Det är en minutkonst.

Adam går vidare och pratar med några människor längre bort. Jag hamnar mitt i en klunga kids som brottas. Ordning och reda var det va? Både i klassrummet och på stan. Känner mig gammal. Scrollar i Instagram-flödet och ser Emil Källström på omslaget till Fokus. Otroligt snygg bild. Till den står ”I mittens rike” och han omnämns som nästa stjärnskott från Sveriges plantskola för politiker – Ångermanland. Skäms lite över att jag frågade honom sist vi sågs om han kommer att köra en retake på sin gamla ”Vote for Emil”-kampanj, som är en referens till ”Vote for Pedro” (ni som fattar fattar), vilket han inte skulle göra. Jag inser att han behöver bara en bild numera. Inga fyndigheter.

 

Minns skoldebatterna från förr. När alla tjejer ville ha Emil. Jag ville va Emil. Åren går. Länge sedan var det man gick i skolan och så vidare.

 

Som tur är kommer Jan Björklund fram som en räddare i åldersnoja-nöden. Han ser pigg ut. Jättepigg faktiskt. Som om han aldrig velat göra annat i sitt liv än att bedriva valkampanj. Han har dessutom bara blivit snyggare med åren. Kanske är det en bra sak att tiden passerar ändå.

Anna Starbrink, Liberalernas landstingsborgarråd i Stockholm, håller i utfrågningen:

”Det har varit många debatter och många frågor under de senaste dagarna men en av dem där du har lyft fram Liberalerna, det är ju det här med LSS och funktionsnedsättningar. Berätta för oss – vad är det som händer?”

Jan Björklund svarar henne.

”Jag skäms över hur den här nuvarande regeringen bemöter de barn och ungdomar och vuxna som har svåra funktionsnedsättningar i Sverige. Det har ju alltid funnits människor med funktionsnedsättningar, man föds med det och så. Förr i tiden om hade man hade svåra funktionsnedsättningar – då sattes de personerna in på vårdhem. Man kunde ta barnen från föräldrarna redan vid födseln och sedan levde de på vårdhem hela livet i stort sett. Men så bestämde vi i Sverige på 80-talet och 90-talet, och det var den stora så kallade LSS-reformen 1994 som ju drevs igenom av Folkpartiet och Bengt Westerberg.

Då sa vi att människor med funktionsnedsättningar ska kunna leva ett liv som är så likt som möjligt det vi andra lever. Och det betyder att barn skulle få bo hemma hos mamma och pappa och när man är vuxen ska man inte behöva bo på vårdhem utan kunna bo i en egen lägenhet. Men många behöver mycket hjälp för att kunna klara detta. Och så infördes då att man skulle kunna få personlig assistent. En person som hjälper en. Och en del av de som behöver hjälp behöver ju det hela tiden dygnet runt. Barn som inte kan andas utan en maskin till hjälp, barn som inte kan äta utan att sondmatas, personer som inte kan röra sig. De personerna skulle få en personlig assistent, och har fått det. Men nu sker det stora nedskärningar i detta under den socialdemokratiska regeringen. Barn som inte kan andas blir nu av med sina assistenter. Och nu måste de flytta in på vårdhem.

Han konstaterar slutligen:

”Det är bedrövligt i Sverige, vi har råd att ge de här barnen den hjälp de behöver för att kunna leva ett värdigt liv. De nedskärningar som den socialdemokratiska regeringen nu håller på med, de säger vi nej till. Vi ska rädda assistansreformen, vi ska rädda LSS och de här barnen har rätt till ett liv som är så likt som möjligt det liv alla vi andra lever. ”

Applåder hörs över Soltorget. I utfrågningen på det klassiska torgmötet följer klassiskt liberala frågor. Jämställdhet mellan män och kvinnor. Skolans utveckling och elevernas kunskapsresultat. Jan Björklund ser ut att vara redo för slutspurten och likaså de partikamrater som samlats runt omkring honom.

Isabel Smedberg Palmqvist, gruppledare för Liberalerna i Stockholms stad, är på plats. Jag frågar henne efter talet hur det känns hittills i valrörelsen. Hon säger att det känns bra, hon är nöjd med Liberalernas arbete men självklart är det nervöst hur valresultatet kommer att bli. Jan Björklund står och talar med några skolelever som vill ställa frågor och ta bilder med honom. Han frågar en av dem var han kommer från. Seoul i Korea, svarar den unga killen. Det är samma stad som Jan Björklunds adoptivbarn kommer från. ”Vilket sammanträffande, det är nästan så jag måste ha träffat dina föräldrar där” säger han. Och så tar de bild tillsammans.

Adam ordnar så jag får ställa några frågor till partiledaren. Jag frågar om han läser Dagens Opinion, liksom Lars Leijonborg gör, och han svarar att det brukar han göra.

Jag frågar om det är torgmöte som är hans standard-kampanj när han reser.

”Det är olika, ibland har vi evenemang inomhus också men det som är så bra med att köra så här är att utomhus vid lunchtid så är tröskeln lägre för de som inte redan är anslutna till partiet att stanna upp och lyssna.”

Jag frågar om han gör som socialdemokraterna och knackar dörr.

”Litegrann men det är en väldigt tidskrävande form. Det är många som gör det, jag har varit ute litegrann men jag reser ju runt hela Sverige och det blir tre dörrar jag hinner knacka på varje ställe. ”

På frågan om hur han laddar upp inför slutspurten svarar han att det är bara att köra. ”Uppkavlade ärmar” säger han och jag frågar apropå ärmarna vad grejen är med allt snack som varit kring hans blå skjorta.

”Det är andra som snackar, jag har den bara på mig” säger han med ett hemlighetsfullt leende. Jag känner att jag vill ju få reda på saker som ingen annan vet så jag frågar om han kan tänka sig att ge mig en nyhet någon gång framöver, innan någon annan journalist får den.” Det får du samordna med honom i så fall” säger han och tittar på pressis Adam. Hoppas han hör av sig något.

Ebba Busch Thor har omtalats som den här valrörelsens stora komet och KD har gjort ett enormt lyft i opinionen. Jag frågar honom om han unnar henne de framgångarna.

”Ja, absolut. Men vi vet ju inte än, vi får väl räkna rösterna först.”

Det är sant som Jan Björklund säger. Inget står klart ännu. Om en dryg vecka har vi resultatet, och oavsett valets utgång så:

”När allt är slut.
Vad gör väl det om hundra år?”

Som Veronica Maggio sjunger i låten om Sergels torg. Vilka det blir som badar i fontänen här nästa söndag återstår att se.