27/8
Jag har hört många politiker säga att dörrknackning är det absolut mest framgångsrika sättet att kampanja. Att hur bra sociala medier än må vara för att samtala med väljare – så finns det inget som slår den kontakt man får vid ett hembesök där de kan ställa sina frågor personligen. Och kanske är det så, att i en tid där allt mer digitaliseras så finns ett extra stort värde i det som inte går att göra digitalt. Som det personliga mötet.

 

”Det som är avgörande för framgången är om man kan komma i dialogförhållande med väljarna. Får man den dialogen att fungera då ökar det ömsesidiga förtroendet och det ger utslag i val.” – Thorbjörn Fälldin

 

Och nog skulle man bli både chockad och lite stolt om statsministern kommer och knackar på ens dörr en helt vanlig kväll när man sitter vid tvn med det senaste avsnittet av Glamour. Även om chansen är större att få se honom just på tv än i trappuppgången – då partiledardebatterna har blivit avsevärt många fler än de var back in the day. Samtliga partiledare ska frågas ut hundra gånger om, i alla medier, från alla stora organisationer. Det tar så klart tid från dialogförhållandet.

 

Ikväll är Stefan Löfven med i Aftonbladets partiledardebatt tillsammans med de andra sju. Socialdemokraterna är dock Sveriges mest samordnade dörrknackare – så de täcker upp ytorna oavsett antal debatter. Statsråden har flitigt knackat tillsammans med aktiva medlemmar runt om i landet. Det vill jag se hur det går till, så därför följer jag med barn- äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren som knackar dörr ikväll tillsammans med Socialdemokraterna i Sundbyberg.

 

Jag åker till Storskogstorget, precis utanför Näckrosens tunnelbanestation, där de ska mötas upp inför dörrknackningen. På plats står ett gäng personer som har på sig t-shirtar med texten ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige.” så jag går fram till dem och de presenterar sig som oppositionsråd, riksdagsledamot, kommunstyrelseledamöter och andra olika uppdrag i kommunen. Jag får lära mig att Sundbyberg är Sveriges till ytan minsta kommun, nio kvadratkilometer med gångavstånd till allt, och att det går att vandra mellan olika tidsepoker av bebyggelser för varje kvarter man passerar. Det är också den mest tätbebyggda kommunen i landet – och nästan alla i vuxen ålder är inflyttade dit.

 

Lena Hallengren anländer till torget och hälsar på gruppen. Hon är leende, med god energi. Jag har sett hennes schema för dagen som bestått av att träffa folk, träffa folk, träffa folk (och jag antar att alla dagar ser så ut). Hon berättar att Socialdemokraterna ska knacka en och en halv miljon dörrar och att de nu har nått halvvägs. Kartor delas ut och grupper delas in.

 

”Tänk på det vid varje samtal, att ni kanske är den enda politikern som den personen ni knackar på hos träffar. Det är inga andra partier som fixar det här med dörrknackning. Med allt ni har – ta det tillfället som bjuds.” Lena säger några ord om dörrknackningen till de andra innan vi går.

 

Jag går tillsammans med Lena Hallengren, hennes pressekreterare Jens Petersen och Peter Schilling som är oppositionsråd i Sundbyberg genom en liten skog som leder till ett bostadsområde.

 

Som 29-åring blev Lena Hallengren utsedd till statsråd med ansvar för ungdomsfrågor i Göran Perssons regering. Jag frågar henne hur det var.

 

Hade jag inte gjort det då så hade jag inte gjort det jag gör idag. Det var mycket ansvar och väldigt lärorikt. Det är också olika saker att ha egen majoritet som vi hade då och att samstyra med fler som vi gör idag. På den tiden var det inte lika vanligt som det är idag att unga har den typen av ansvar. Och med erfarenheten av att ha varit med där som ung, och att idag vara minister samtidigt som man har barn gör att man kan förstå människor man möter som är på olika stadier i livet.”

 

Vi kommer fram till ett lägenhetshus där vi ska knacka på hos de som bor där. Det stämmer som de säger – allting är på nära gångavstånd. Från torget och hit känns det som en ny stad bara några minuter bort. Vi går in i trapphuset och börjar högst upp. Lena säger att hon brukar presentera sig med olika av sina ministertitlar beroende på vem hon möter. Smidigt ju.

Vid en av dörrarna öppnar en kvinna som jobbar som vakt i riksdagshuset. ”Det blir mycket flyttkartonger till mig om ni förlorar valet konstaterar hon.” Hon har många synpunkter kring olika frågor, sjukvården bland annat. Hon talar om situationen i Sollefteå, där ockupanter har suttit på BB i ett och ett halvt år nu. Det är en fråga som har berört många stockholmare och debatten har även blivit internationellt uppmärksammad. Kvinnor från Sollefteå tvingas föda barn i bilen talas det om. De samtalar en stund, kvinnan i dörren säger att hon bestämt sig vad hon ska rösta på, ler lite hemlighetsfullt och nämner inte vad hon kommer att rösta på.

 

Jag frågar Lena om hon känner några socialdemokrater från Västernorrland och det gör hon så klart. Bodil Hansson som blev invald i Socialdemokraternas verkställande utskott i april förra året är länsförbundsordförande för S i Västernorrland – där ju också Stefan Löfven kandiderar. ”Bodil och gänget där uppe är riktigt bra” konstaterar Lena. Och visst har de lyckats – sju av sju kommuner är styrda av S. De knackar också dörr hela tiden.

 

Vi knackar på nästa dörr, en ung kille öppnar, Lena Hallengren presenterar sig och när han hör ordet minister utbrister han ”VAD SJUKT” – som om han inte riktigt kan ta in att ministrar besöker en i hemmet. Man älskar ju spontana reaktioner.

 

Vid en dörr där ingen är hemma lägger Peter ner material i brevinkastet – 30 sekunder senare kommer det ut samma väg igen. Jag får vända mig bort och hålla för munnen för att inte skratta. Det känns som en så besynnerlig scen som spelas upp där på andra sidan dörren. En människa som får halvt ligga på hallgolvet för att lirka upp den lilla luckan med fingrarna och peta ut foldrarna. Är det värt mödan för markeringen liksom?

 

Nästa dörr öppnar en S-medlem som har varit med länge, länge. ”Jag kan fixa in er på gatorna här borta” säger han. Jag förstår att det måste vara portkod och svåråtkomligt område. Han är lite som den där vännen som känner alla vakter och klubbägare i stan. De samtalar en stund och mannen i dörren behöver knappast övertygas om hur han ska rösta.

 

Några dörrar senare är vi ute på gatan i bostadsområdet igen. Lena och Peter pratar med alla vi passerar. En liten kille är ute och letar pokémons med sin pappa. Lena har glömt vad alla de olika sorterna heter säger hon – hennes barn har numera helt gått över till det otroligt populära spelet Fortnite. Pappan kommer rösta på Socialdemokraterna säger han. Vi träffar två killar som varit på Sats och tränat. En av dem värvas som medlem till partiet. Ytterligare ett gäng passerar och Lena poängterar för dem hur viktigt det är att rösta mot att Sverigedemokraterna får inflytande i regeringen. Jag frågar henne om hon tror att det kommer hända med en moderat-ledd regering.

 

”Inte att de kommer bilda regering med dem. Men under mandatperioden kommer de att ges inflytande om Moderaterna leder, det är bara en tidsfråga om när. Majoriteten av deras egna väljare tror ju på att det kommer att hända själva. Och (Ulf) Kristersson lämnar inga klara besked. Det känns rätt självklart hur det kommer att bli.”

 

Vi går vidare tillbaka mot Storskogstorget för att möta upp de andra igen. Jag frågar Lena om hon tror att det är svårare för unga att våga ta på sig tunga offentliga uppdrag idag än när hon började sitt engagemang. I och med det ökade kravet på transparens och att man är offentlig 24/7.

 

”Det är nog inte mest att det är 24/7, utan hur det hårda klimatet kan komma att påverka engagemanget hos människor.” Hon säger att det på olika håll har blivit en ton som inte är bra. ”I sociala medier har det blivit ett klimat där alla ska vara den första att reagera och man ska vara starkt för eller emot. Jag brukar säga det att tänk om alla var tvungna att ta fram papper och penna för att skriva ett brev och lägga på brevlådan. Det skulle vara en helt annat klimat då. Nu triggas människor igång och säger saker som de kanske inte egentligen menar. Det blir en press där man hela tiden ska synas, personvalsinslagen gör det ännu starkare. Att man till varje pris måste sticka ut.

Hanif Bali är ju ett exempel på det. Otroligt obehagligt hur han får så oerhört mycket likes, delningar och följare. Det är helt absurt hur han kan göra i princip vad som helst i sitt parti. Men för att han har så mycket följare så får han vara kvar. Men om någon räknar fel på sina reseräkningar, vilket man ju inte får göra, då markerar partiledaren tydligt. Men man kan i åsikter liksom var ute och säga vad som helst.” Hon tror att Ulf Kristersson väljer att inte markera mot Hanif Bali, att han inte vill recensera Hanif så att säga, för att han attraherar väljare som Moderaterna vill ha och säger de sakerna som Ulf Kristersson själv inte kan säga, vilket är praktiskt för honom.

Jag frågar henne om Socialdemokraterna har någon motsvarighet.

”Nej, det finns ingen Hanif Bali i vårt parti.”

Len

a Hallengren säger också att Socialdemokraterna är en folkrörelse där det finns många som är villiga att engagera sig.

”Det kan vara tufft lokalt om man representerar ett litet parti och måste göra allt själv. Det blir otroligt mycket jobb och ganska ensamt.”

Jag kommer att tänka på pins som jag sett att Socialdemokraterna har, med texten: ”En sosse är aldrig ensam.”

Och det känns som om det stämmer väl – de är många.

Vi möter upp de andra på Storskogstorget igen. Alla berättar för varandra om sina olika samtal och de registreras in i appen som räknar upp till en och en halv miljon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Elin Nilsson, innehållsproducent

 

 

 

 

ent