I kväll visar SVT sin dokumentär om regeringsbildningen, Maktkampen. Reportern Mari Forssblad jobbade aktivt med att få konkurrerande politiska kommentatorer att agera tillsammans framför SVTs kamera och filmade utvalda politiker på väl valda platser. Var SVT med sitt aktiva agerande med i att påverka regeringsbildningen?

Vad hoppas du kunna berätta med dokumentären?
– Åh gud, vilken stor fråga. Dels ville jag dokumentera regeringsbildningen. Jag kände ju redan långt innan att det skulle bli en knivig regeringsbildning. Och med tanke på förra regeringsbildningen, med budgetkrisen och nästan extraval, så tänkte jag att det kommer bli ännu värre. Men jag trodde inte det skulle ta så lång tid, säger Mari Forssblad, och lägger till:

– Jag har jobbat i riksdagshuset sedan mitten av 90-talet och kan det där huset. Så jag ville visa upp vår arbetsplats och hur man jobbar i riksdagen. Och även personalen som jobbar där, kammarkansliet och så vidare. Komma med lite på insidan, vara med där under en viktig period när en regering bildas.

Redan i maj sålde hon in idén till redaktionen på SVT. Klart var att hon ville ha med sig fotografen Mikael Eriksson. Sedan började hon ringa och boka upp både politiker och andra mediers journalister:

– Från början så ville jag förutom att följa fyra centrala politiker också följa några av de politiska kommentatorerna som då skulle bära historielinjen.

Kommentatorerna som ställde upp sig framför SVTs kamera var: Ewa Stenberg på Dagens Nyheter och Göran Eriksson på Svenska Dagbladet, samt det ”gamla strävsamma paret” Lena Melin, Aftonbladet och K-G Bergström, då på Expressen och i dag på News55.

 

Hur fick du de politiska kommentatorerna från olika konkurrerande medier att sitta tillsammans och prata framför er kamera på plats riksdagshuset?
–Det kunde jag göra för att jag är en gammal kollega till dem. Jag har ju jobbat tillsammans med dem sedan slutet av 90-talet. Och de politiska journalisterna är ju litegrann som ett, man ska inte säga cirkussällskap, men ändå ett gäng som träffas ganska ofta över redaktionsgränserna. Vi åker på kongresser tillsammans, Almedalen och du vet. Det är ganska ofta man träffas.

Regeringsbildningen drog ut på tiden och SVT fick ett ”fruktansvärt” omfattande material. Det som fick stryka mest på foten var inspelningarna med de politiska reportrarna.

– Vi fick sammanfatta skeendet mycket kortare. Det var väldigt intressant det som de (politiska kommentatorerna) berättade, men man måste kapa något. Jag har varit väldigt noga med att meddela dem det. För de lade ju ner väldigt mycket tid och kraft.

Jag såg att Viktor Barth-Kron var inte så pigg på att bli filmad?
– Jaså? Jag har aldrig haft intresse av att ha med honom faktiskt. Så jag har aldrig filmat honom, säger Mari Forssblad och lägger till:

Att journalisterna blir filmade får de ju ta. De är ju offentliga, alltså det ingår ju i deras yrke. Man kan ju inte begära att man som på en skola inte får filma eleverna i pressrummet liksom.

 

Vad tycker du om att de politiska reportrarna är ett ”gäng”. Blir det journalistiska jobbet utfört då?
– Det vet jag inte. Jag har ju inte riktigt utnyttjat det för att få nyheter eller så, det får man ju fixa själv. Däremot, som under den här regeringsbildningen, så var det inga enskilda intervjuer efter pressträffarna. Partiledarna kom ut och sa lite grejer så fick journalisterna ställa frågor. Då är det bra att redaktionerna hjälper varandra och inte ställer samma fråga, som det lätt blir i enskilda intervjuer. Så jobbade vi mer förr på redaktionerna.

 

Hur tycker du pressen skötte sig under regeringsbildningen då?
– Jag tycker faktiskt att vi var ganska tålmodiga. Det var ju väldigt lite information som kom ut. Det enda var väl Liberalerna som läckte, eftersom några i riksdagsgruppen och kommunalråden inte tyckte att Jan Björklund var på rätt väg. Annars var det väldigt lite information.

 

Kan det ha att göra med att de politiska journalisterna är ett gäng, med kompisar som känner varandra och inte får fram något nytt, eftersom alla går samma väg och turordningen är uppgjord?
– Det är två helt olika saker. Ofta är det av rationella skäl som turordningen är uppgjord när det gäller om journalister ska få ställa frågor på pressträffar eller inte. Men jag tror att det i vanlig ordning handlar om journalistisk kompetens. Vilka källor du har, om du har access eller inte. Och det märkte man, då det var de skickligaste som fick loss grejer. Bland annat Elisabeth Marmorstein som fick loss ”3-2-1” (det antal partier som skulle kunna ingå i ett Alliansen-block).

 

Mari Forssblad utvecklar:

– Jag tror att det är mer politikernas strategier. Partierna har ju jobbat väldigt hårt med sina strategier, för hur de bland annat ska hantera media med talpunkter, vilka som ska få läcka och så vidare. Under den här regeringsbildningen så får man inte glömma att informationen var väldigt tätt knuten till partiledarna. Det var i princip bara partiledarna och en person till som visste vad som försiggick, och en tjänsteman. Problemet var väl i så fall att de som läckte inte visste. Och då blir det lite fel.

 

Fick du följa de politikerna du ville följa?
– Nej, inte helt och fullt. Jag pratade ju med Centerpartiet i ett tidigt skede, och det var väldigt positivt att jag skulle få följa en av de centrala i partiet. Sedan fick jag beskedet fredagen innan valet, och så stod vi utan liberalt parti. Vilket var lite jobbigt eftersom jag kände att de var mest spännande. Då fick jag Christer Nylander från Liberalerna istället och han var ju väldigt bra. För han kommer ju bli också en huvudförhandlare och väldigt central så där.

 

Utöver Christer Nylander använde sig SVT även av Anders Ygeman (s), Mattias Karlsson (sd) och Gunnar Strömmer för Moderaterna.

 

När du gör upp med partier och politiska kommentatorer och du följer regeringsbildningen så nära med ditt team, kunde du då känna att du var med och påverkade processen?
– Det är väldigt svårt för mig att säga. Men i och med att vi sparar det mesta av materialet tills nu (efter valet), så jag tror inte det. I så fall är det nog opinionsmätningarna och alla dessa anonyma källor och stora rubriker i dagstidningarna som påverkar.

 

Rolf van den Brink, txt & foto