Alice Teodorescu är den enda personen med lön i Moderaternas arbetsgrupp,som ska ta fram ett idépolitiskt program. Så här fick hon jobbet.

Hon sökte inte jobbet utan blev uppringd av Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer.

– Jag fick frågan och funderade några timmar, konfererade hemma landade i det här.

Uppdraget innebär att Alice Teodorescu lämnar sitt jobb som politisk chefredaktör på Göteborgs-Posten.

– Men jag kommer att skriva kolumner en gång per månad.

Vad hoppas du ska komma ut konkret från det här jobbet, det är ju längre processer och inte som att skriva en artikel precis?
 – Ja det är ju det som är så härligt.  Nu kommer det inte att behövas korta och inte alltid så genomlysta svar på komplexa frågor. Nu får vi verkligen långt tid på oss att båda identifiera och skapa ett innehåll kring frågor som kräver lite mer tankearbete.

Vilka områden kommer ni att lägga mest tid på?
 – Det är jättesvårt att svara på just nu. En sak jag brinner för själv är segregationen i samhället. Det spelar allt för stor roll var man kommer ifrån för vad man får för möjligheter senare i livet.

Vad är din bild av Moderaterna som parti just nu?
 – Det är ett parti som befinner sig i ett nytt politiskt landskap och som behöver navigera i detta nya landskap. Därför blir det här idé och värderingsstyrda arbetet väldigt viktigt för var man kommer att landa.

En del i det nya landskapet är att det går mycket fortare. Hur ska ni jobba långsiktigt i det snabbrörliga landskapet?
  – Av just den anledningen att rollerna är uppdelade. Vi har ett tydligt direktiv vad vi ska åstadkomma. Det gör att vi hela tiden vet vad vi har att falla tillbaka på. Det är grunden för framgångsrika partier, att man vet vart man är på väg.

Brukar du rösta på Moderaterna?
 – Det är valhemlighet i landet, så det tänker jag inte avslöja.

Är du moderat?
 – Vad menar du med det?

Betraktar du dig själv som en moderat?
 – Nej, jag betraktar mig som en allmänborgerlig person och har också utmärkt mig som en sådan.  Och det kommer jag att fortsätta att vara.

Rolf van den Brink