Sverige kan stoltsera med en human och rättssäker asylprocess. Den svenska utlänningslagen som reglerar grunderna för uppehållstillstånd på grund av krig, återförening, förtryck och arbete är generös jämfört med andra västerländska stater. Migrationsverket får ändå klä skott för engagerade medborgare, ensidiga medier och populistiska politiker. Det fick jag även erfara när jag var anställd på verket. Trots idoga utredningar, informationsinsatser och hänsynstagande till rättssäkerheten blir sällan alla nöjda efter ett beslut, vilket är förståeligt.  Men det är inte rättvist vare sig mot de anställda, de asylsökande eller den ädla tanken med en humanitär asylpolitik om vi inte nyanserar debatten i påverkansarbetet. Medan rika tillväxtländer slamrar igen sina gränser förblir den svenska asylpolitiken generös.

 

Nyligen fick Migrationsverket en bottenplacering bland 21 svenska myndigheter på ett anseendeindex i en undersökning. Givetvis finns det enskilda brister hos varje myndighet, men dessa är och får inte vara strukturella. Invandringsfrågan är en vattendelare i dagens samhälle, vidare jobbar myndigheten med en stark social fråga som rör människors livsöde, något som oftast rapporteras i media utan saklighet och sammanhang.

 

Sveriges migrationspolitik betraktas, bland migranter, organisationer samt den krigsdrabbade delen av världen som rättssäker och human. Beviset för detta kan bland annat tydas i antalet asylsökande och beviljades uppehållstillstånd om man ska kvantifiera generositet i volym.

 

För att säkerställa långsiktigheten i systemet har vi en reglerad invandring, att varje individs asylskäl får prövas enskilt av svensk myndighet och domstol. Utlänningslagen har fastställts av riksdagen trots dess anknytning till internationella traktat såsom EU-rätten och FN-konventionerna. Givetvis kan utlänningslagen bli mer human och rättsäker. Grunderna för att få uppehållstillstånd när det t.ex. gäller omfattande naturkatastrofer är ganska restriktivt. Dessutom har FNs barnrättskommitté kritiserat Sverige för att barn ska ha rätten att höras under asylprocessen bland annat. Dock är det reformer som endast Sveriges lagstiftande församling, riksdagen kan åtgärda samt/eller regeringen via dess initiativrätt.

 

Det är beundransvärt att föreningar, kyrkor, media och politiker engagerar sig i ett asylärende, men det är kortsiktigt när dessa och särskilt, politiker och medier är medvetna om att megafonen bör riktas mot riksdag och regering som stiftar samma utskällda lagar som våra myndighet följer.

 

Ifall det fokuseras ensidigt på våra förvaltningsmyndigheter finns det en risk att lobbyarbetet bara blir buller. Detta är särskilt aktuellt eftersom våra myndigheter inte får påverka det politiska uppdraget eller ens politisera det. Som för detta anställd var man medveten om klappjakten på verket och det är snarare medborgarna som kan förmå våra politiker att underlätta myndighetens arbete. Det blir det motsatta när rutinerade kommunalråd, ger sig in i enskilda ärenden, av politiska eller humanitära orsaker låter jag vara osagt, via medieutspel eller öppet brev till Migrationsverket. Samtidigt är dessa kommunpampar väl medvetna om att det är deras egna partikamrater i kammare och departement som borde adresseras. Det är anmärkningsvärt att politikerna verkar ha misstolkat denna rollfördelning när de skäller utan sans i media på myndigheten.

 

Ali Qadiri, före detta asylutredare