Riksrevisionen har dels jämfört volymbedömningar och utfall för de 23 insatserna, som alltså både Alliansen och de rödgröna har genomfört.
Granskningen visar att regeringar genomgående har överskattat det deltagarantalet och kostnaderna. För sex av tio volymbedömningar blev det faktiska deltagarantalet högst 25 procent av det beräknade.
I ”vissa fall har implementeringstiden underskattats” och då har insatsen nått önskade volymer ”på lite sikt”. Men ”minst lika vanligt” är att insatsen ligger kvar på en låg nivå tills den avvecklas. Nästan hälften av de insatser som startade 2006–2015 lades ned inom fyra år.
Riksrevisionen konstaterar att regeringarna har gjort analyser av målgrupperna för insatserna. Men ”av intervjuer och arbetsmaterial framgår att det för samtliga insatser saknas analyser av flera faktorer som är av betydelse för hur deltagarantalet utvecklas”, skriver Riksrevisionen och nämner: ”konkurrens mellan insatser, efterfrågan och motivation hos arbetssökande och arbetsgivare, kapacitet hos utbildningsanordnare, arbetsmarknadens utveckling samt tid för implementering”.
Dessutom saknas i fyra fall av fem ”en tydlig dokumentation över hur volymbedömningarna har tagits fram”.
Riksrevisionen anser att ”överoptimism” är en orsak till överskattningarna, eftersom eftersom regeringarna i nästan alla fall överskattar deltagandet i insatserna.
 
”En möjlig orsak till denna överdrivna optimism är ett så kallat inifrånperspektiv där bedömningen av utfallet inte tar hänsyn till tidigare erfarenheter från liknande projekt. I vissa fall torde skillnaden mellan prognos och utfall även bero på att volymbedömningarna varit målsättningar för hur många som ska delta i insatserna snarare än realistiska prognoser”, skriver Riksrevisionen.
Riksrevisionen kommer fram till att ”det finns flera risker med att överskatta deltagarantalet för nya insatser”:
* resurser binds upp till arbetsmarknadspolitiska insatser utan att komma till användning. Under 2008–2016 har i genomsnitt 1,2 miljarder kronor (15 procent) årligen av anslaget för arbetsmarknadspolitiska program och insatser inte använts.
* kan leda till en lägre kostnadseffektivitet för arbetsmarknadspolitiken,  regeringar har i genomsnitt lanserat två nya insatser per år under den granskade perioden med i ”vissa fall” ”betydande” implementeringskostnader.
* Arbetsförmedlingen anvisar deltagare till insatser ”i syfte att öka volymerna snarare än att utgå från vad som är bäst ur den arbetssökandes perspektiv”.
* kan försämra prognoserna över framtida sysselsättning och arbetslöshet.

i Riksrevisionens granskning har ingått
Praktikantprogram inom statsförvaltningen för personer med funktionsnedsättning, Arbetsträning med handledare, Yrkesintroduktionsanställning, Utbildningskontrakt samt Traineejobb.