Käre Alex,
du och Sigge kör en podd där du nyss delgav, bland annat mig, att du fortfarande har svårt att tänka på ditt livs ohederligaste ögonblick. Nämligen det tillfälle när du i Expressen sågade min bok ”Överklass En bok om klass och identitet”. Anledningen var inte att du tyckte boken var dålig. Du sågade den för att få ryggdunkar av vad du kallar en svans av jublande människor. På stan. (Kul bild, alla dessa händer på Stureplan som vill ta på din rygg.)
 
Grattis Alex, du har inte bara hankat dig upp i mediestatushierarkin, du verkar också ha fattat något om Sverige. Den otroligt konforma kultur som är vår, är dessutom intolerant. Tvärtemot vad svenskarna tycker om att tro, så gillar vi inte olika. Vi gillar lika. Och det som inte är lika, kan man göra lite som man vill med. Det är svårartat. Men ännu mer svårartat är att svenskarna fortfarande går omkring i och utanför åsiktskorridoren och ser sig som öppna och justa.
 
Fast allt fler känner sig allt oftare lite kränkta. Och då kan det kännas skönt att klippa till. Och en del är, som du var, unga och ambitiösa. Hur som, hävdelsebehovet bereder ofta plats för den trista undervegetation där hat kan dumpas.
 
Nu har du börjat skriva uppbyggligt, som du säger, och märker att ingen läser det. Alla vill istället ha de ilskna svadorna och du säger att du blir äcklad av att man blir hyllad när man är elak mot varandra.
 
I podden ställde du den retoriska frågan om du mansplainar. Svaret, Axel, är ja. Du och Sigge mansplainar, interfolierat av svettiga skratt, för varandra. Ja, det är mest du som skrattar, Sigge är ”autisten”.
 
Nu ska jag wombsplaina och berätta att de flesta av dina frågor är retoriska, och dina påståenden om att du blir illa berörd sorterar jag gärna in i samma fack. Men du verkar ändå fatta att just du själv har bidragit till att vägen till ett samhälle där fler är kreativa, och relevanta, har blivit extra lång. 
 
Jag har inte skrivit offentligt på några år. Men nu gör jag som du, Axel. För jag har lust att börja skriva igen och då använder jag dig som hävstång. Precis på samma sätt som du använde mig. Nu är vi kvitt. Alla ni redaktörer som vill dunka mig i ryggen, hör av er.
Susanna Hakelius Popova, journalist
 
länkar
Susanna Hakelius Popovas bok
Alex Schulmans pod