lördag 7 juli
Vi som är äldsta syskonet kan relatera till att ha ett mindre svängrum än de efterkommande barnen i skaran. Hårdare kontroll på vad vi gjorde med rundringningar till kompisars föräldrar, påföljder så som veckor av utegångsförbud om vi hittat på något tok. Oavsett om föräldrarna hållit fanan högt i att sätta upp regler så vet alla att de kommer att tappa konceptet lite grann. Gränserna förflyttas successivt, precis som med allt som blir normaliserat över tid. Varför jag tänker på just detta på Sverigedemokraternas dag är nog ganska enkelt att dra sina paralleller till. Jag rörde mig lite närmare dem på deras dag i Almedalen och detta är min upplevelse:

 

När lördagen kommer så är verkligen Almedalen nedriggad. Kvar är några journalister som kör livesändningar från sina r

espektive studios, men det är knappt någon som gör något utåtriktat och informativt på gatorna i Visby. Jag är så trött att jag vet inte vad efter en intensiv vecka med lite sömn. Jag äter frukost på Scandic, ser Anders Pihlblad passera fram och tillbaka för att tala med sina TV4-kollegor. Han ser riktigt fräsch ut. Men det är inte jag. Så efter att ha jobbat inne på presscentret några timmar den morgonen går jag inåt genom korridorerna på universitetet till där det är lite lugnare. På en kudde står det ”Vad vill du göra åt bostadsbristen Jimmie Åkesson?”.  Jag lägger mig på en soffa och somnar inom loppet av 30 sekunder. En timme senare vaknar jag till, inser att folk som gått förbi säkert har stirrat när jag sovit men befinner mig långt ifrån att bry mig tack vare tröttheten.

 

Dock har jag piggnat till så pass mycket att jag börjar bli rastlös av att ligga ned. Jag lämnar kudd-Jimmie i soffan för den äkta versionen. Jag träffar Jimmie Åkesson i ett relativt folktomt Visby – han verkar lättsamt glad och faktiskt väldigt förväntansfull. På frågan om vad det första han kommer göra om han blir vald till statsminister är – svarar han ”inta Rosenbad”. Jag skrattar, det finns något roligt över honom. Jag vill veta hur stämningen är hos resten av partiet, vad det pratas om och hur pass mycket material kommer medlemmar att sprida i valrörelsen?

Med tanke på den indiskreta dekoren de valt för restaurangen de abonnerat, Barbeque Garden, så finns det en del som pekar på att valkampanjen kommer att vara massiv och likna en amerikansk presidentvalskampanj.

 

Och väl inne i tältet står det ”Heja Jimmie” på tröjorna hos flera av medlemmarna där inne. Några är klädda som om de vore dansare i musikvideon till Rednex låt Cotton Eye Joe. Och de flesta ser ut som helt vanligt folk. Jag frågar en man och en kvinna om jag får slå mig ned vid deras bord och det får jag så klart säger de till mig. De bråkar som ett gammalt gift par men är noga med att tydliggöra att de inte är tillsammans. De är SD-vänner. De anlände till Almedalen tillsammans i morse. Han från Stockholm och hon från Dalarna. ”Är du med i grupper på Facebook?” frågar hon. Jag förstår inte riktigt hur hon menar först. Hon förklarar att hon driver två grupper på Facebook, en som hyllar det gamla Sverige och en som fördömer pedofiler och våldtäktsmän. Dessa grupper är hon mycket stolt över – och hon försöker ivrigt ta reda på om några av gruppernas medlemmar finns på plats i Visby.

 

Det kommer att visas fotboll i SDs tält. Den viktiga Sverige-England-matchen. Alla topparna ska se den i tältet tillsammans med medlemmarna. Jimmie Åkesson glider in tillsammans med sin livvakt (som kvinnan med Facebook-grupperna känner igen från när Jimmie talade i Västerås), gruppledaren Mattias Karlsson kommer, liksom partisekreteraren Richard Jomshof och Paula Bieler, ledamot i partistyrelsen. Konferencieren hälsar välkommen på sin göteborgska, och tydliggör att han kommer vara ”göteborgsk” i sin humor. ”Nu kommer jag att skämta lite” säger han. Åh nej, tänker jag. När någon förbereder dem runt omkring sig på att skämt komma skall är det sällan något bra som är på väg.

 

”Jag har legat med din mamma” ingår i ett av SD-skämten, och i ett annat ropar han ut i mikrofonen till partitoppen och medlemmarna: ”Okej tjejer, och när jag säger tjejer så inkluderar det även alla män som inte gillar fotboll.”

 

Jag har hamnat i en tidsmaskin. Finns det män som skämtar så här öppet?

Det känns så himla 80-tal allting. Kvinnan jag sitter med sänder också ut lite 80-talsvibbar. Men hon är vänlig, pratar mycket om sin son, hälsar på alla som går förbi henne och berättar att hon är lärare. Hon ställer också en del frågor om hur veckan varit hittills.

 

”Var det många här från NMR?”, undrar hon.

 

”Vet inte exakt hur många, men de har gått runt i grupp och stört evenemang och människor har känt sig rädda”, svarar jag.

”Rädda!? Det är ju de som värnar Sverige allra mest!”, utbrister hon till svar.

 

”Men Sverigedemokraterna har väl tagit avstånd från dem?”, frågar jag.

 

”Jaa, man skäms ju över dem. Det tycker jag är synd”, säger hon.

 

Därefter uttrycker hon en önskan om ett samarbete de två organisationerna emellan. Hon berättar om när NMR, tyvärr och tråkigt nog slängdes ut från en restaurang som SD hade middag vid.

 

Fotbollen drar igång och alla på stället är djupt engagerade i den. Här sitter alla nära varann. Partiledaren och kvinnan frånDalarna som vill koppla in NMR till SD. De medietränare topparna tillsammans med de icke medietränade medlemmarna. I dagens Expressen står det om hur SD skolar sina medlemmar att inte prata med journalister:

 

Från Expressen: ”En riksdagsledamot som varit engagerad i att lära sina partikamrater att bemöta journalister är Robert Stenkvist. Redan förra mandatperioden tog han fram ett kompendium som till del bestod av råd från boken "Medietränad".

 

Robert Stenkvist skrev: "Att slappna av för tidigt och säga vad man egentligen tycker efter en intervju är ett misstag några fått betala sin karriär med.”

 

Men det finns onekligen fortfarande frispråkiga medlemmar som säger vad de egentligen tycker. Kvinnan fortsätter: ”Imorgon kommer den där äckliga Fatemeh Khavari hit till Miljöpartiets dag. En afghansk kille som låtsas vara tjej, det är så sjukt!”

Jag undrar vad Jimmie och hans närmsta egentligen tycker.

 

 

Men de är skolade att inte säga vad de egentligen tycker. När jag pratar med Richard Jomshof frågar jag istället för att ta upp NMR om han spelar musik någon gång på SDs event. ”Absolut inte, särskilt inte vid politiska evenemang, det där är inget jag har tid med idag.” Konstaterar han. Sedan går han och hälsar på en kvinnas lilla ettåriga barn. Det är många familjer på plats hos SD. En familjehögtid nästan. Och nog är det just det konceptet, semester tillsammans med partiengagemang, och närheten till att tala med partitopparna som kanske är en stor del av partiets framgångar.

 

Jimmies livvakt sätter sig ner vid vårt bord och beställer middag.

 

”Jag känner igen dig från talet i Västerås”, säger kvinnan från Dalarna.

 

”Jag känner igen dig också”, svarar livvakten.

 

”Jag driver grupper på Facebook”, svarar hon.

Märkbart glad över att han känner igen henne.

”Kommer du från Dalarna?”, fortsätter hon.

”Det stämmer, men jag kan inte säga från var”, svarar han.

 

Efter att kvinnan räknat upp inte bara Dalarnas kommuner, utan även små små orter och byar som jag aldrig hört talas om, och livvakten skrattar till vid ett av namnen så ropar hon bingo. Nöjd över att ha gjort ”ett detektivarbete” kring var sin partiledares livvakt vuxit upp. Sverige förlorar, livvakten konstaterar att talet blir tyngre att hålla med den förlusten bakom sig.

 

Senare säger Jimmie Åkesson från scenen att han brukar gråta vid sådana här tillfällen. Men att det idag känns helt okej ändå. Sverigedemokraterna kommer att vinna valet säger han. Talet flyter på och det är välskrivet som alltid. Frågan är om han låter bli att nämna något han egentligen tycker?