Miljöpartiets tillbakagång, som proportionellt sett är störst av alla partiers, är inte klimatets. Partiet satsade allt på klimatfrågan, men där upplevde de flesta väljare att också andra partier nu börjat fatta allvaret, dessutom solkades bilden av MP av Vattenfall-affären och av att Naturvårdsverket precis i slutspurten visade att Sveriges utsläpp ökar. I det läget imponerades inte väljarna särskilt mycket av att MP ville satsa mest på klimatet. När utmaningen är så stor sökte många snarare kostnadseffektiva lösningar. Miljöpartiet misslyckades också, eller försökte inte ens, att koppla klimatfrågan till näringslivs- och arbetsmarknadsfrågor. De isolerade klimatfrågan på samma sätt som de brukar anklaga andra partier för. I andra miljöfrågor hade Miljöpartiets trovärdighetsförsprång troligen varit större, men efter sommarens rekordhetta fanns ingen annan miljöfråga på dagordningen, att skydda haven, skogen eller den biologiska mångfalden var uppenbart ingen valvinnare denna gång.

För klimatets skull är det däremot mycket viktigt att Miljöpartiet inte ramlade ur, särskilt om de inte ingår i regering och bestämmer sig för att behålla sin klimatfokusering. Då finns någon som i varje riksdagsdebatt och i varje sakfråga lyfter klimatfrågan, vilket jag tror vore välkommet, särskilt i den situation vi nog nu hamnar i, där regeringen kommer behöver söka stöd i riksdagen i mycket stor utsträckning.

Breda överenskommelser på klimat- och energiområdet kommer att bli lösningen eftersom vi, oavsett vilken färg och sammansättning det till slut blir, troligen får en minoritetsregering som behöver söka stöd i riksdagen. Det är också ett beprövat framgångsrikt koncept; det klimatpolitiska ramverket med sju partier och energiöverenskommelsen med fem bildar skola för hur partierna i många frågor kan och behöver finna varandra. Efter sommaren ser vi behov av det inte minst för den skamligt svagt hanterade klimatanpassningsfrågan, som inte ingår i det klimatpolitiska ramverket, och i att konkretisera en färdplan för 2030-målet för transportsektorn.

I allt väsentligt höll överenskommelserna för en tuff och på sina håll närmast desperat valrörelse. Alla sju partier stod upp för klimatmålen och börjar fylla dem med innehåll, även om miljörörelsens gemensamma bedömning ju är att ingen har en färdplan ännu. KD drog en lans för mer kärnkraft och SD för billigare bensin, men det får ingen praktiskt betydelse. Därmed klarar dessa överenskommelser också mandatperioden oavsett vilka konstellationer det blir.

Mattias Goldmann, vd för Fores