En söndag i augusti ströks Jenny Wenhammar från västra Skånes riksdagslista.  Den veckan hade hon suttit i ett krismöte med styrelsen för Miljöpartiet i Skåne. Ordförande Petter Forkstam höll i trådarna. Partisekreteraren Anders Wallner deltog på konferenstelefon. Partiet hade känt till hennes Femen-engagemang; det hade till och med uppmuntrats. Men nu, med en månad kvar till valet, hade frågan ställts på sin spets: Kommer det hända igen? ”De frågade om jag skulle göra en aktion i riksdagen”, säger Jenny Wenhammar. ”Och jag sa att det nog hade varit bra om någon i Hitlertyskland hade ställt sig upp och protesterat”. Wallner, Forkstam och styrelsen hade lyssnat, och ställt följdfrågor. Vad, undrade de, skulle få henne att göra något liknande igen? ”Och då sa jag, ’jag vet inte, nu har vi ju pratat om nazismen, och kanske skulle något liknande det som hände i Tyskland före andra världskriget’”, säger Jenny Wenhammar. ”Jag kunde inte lova något om framtiden”.
 
***
 
Svalöv kommun breder ut sig på slätterna strax innanför Landskrona. I öster ligger Röstånga, och i söder Teckomatorp. Kågeröd är ett sömnigt bysamhälle en knapp mil norr om centralorten, hem åt femtonhundra människor. Här härskar Moderaterna och Socialdemokraterna i en ohelig allians. Jenny Wenhammar bor i den gamla skolan, ett stort rödteglat vinkelhus nere i centrala Kågeröd. Här bodde hennes morfar. I tidningen betecknades han en gång som “vitalist”; inspirerad av Are Waerland som under första halvan av 1900-talet lade grunden till Hälsofrämjandet. Intresset låg i släkten, och ärvdes ned. ”Han var med i hela den där rörelsen där folk var ute i naturen, solade nakna och paddlade kanot. Jag har förstått i efterhand att jag nog har inspirerats av honom”, säger Jenny Wenhammar. ”Och mamma gick alltid barbröstad hemma i trädgården, eller på timslånga promenader i skogen. Inte av någon särskild anledning, utan för att det bara var skönt och naturligt”.
 
Vi närmar oss slutet av augusti, och Jenny Wenhammar förbereder en konstutställning på Henrik Rönnquists galleri i Malmö. I bilen mellan Malmö och Kågeröd har jag precis hört att Dan Park dömts till fängelse för sin utställning på samma galleri. Och när jag kliver in i studion, inrymd i skolans gamla gymnastiksal, säger mig något att även Wenhammars verk kommer att trampa på en och annan tå, de också. De står uppradade längs med väggarna: Stora färgstarka tavlor föreställande nakna kvinnor i utmanande arrangemang. Ett inlägg mot islamismen, inbillar jag mig.
 
***
 
Rolf Jonsson tillhörde det gamla gardet – en av de lärare som rycktes med av den gröna retoriken, och lade grunden till miljöpartiets organisation i Svalöv. ”Det var 1986. Vi var ett gäng här nere som började fundera på miljöpolitik, och tog kontakt med partiet”, säger Rolf Jonsson. ”Då kom de upp från Lund och övertalade oss att starta en lokal avdelning. Jag hade inte sysslat med politik en sekund, men blev ordförande. Vi fick två platser i fullmäktige på en gång, utan att anstränga oss det minsta”. Tjugo år senare, inför valet 2006, gapade leden tomma. En apell gick ut, och ur det blå fick Rolf Jonsson ett mejl från Jenny Wenhammar. ”Hon visade sig vara en människa som vände sig mot det hon kallade för gubbväldet”, säger Rolf Jonsson. ”Hon var obstinat, hon var frispråkig, och jag tycker hon var effektiv. Men tillslut blev hon utfryst”.
 
Samhällsintresset hade funnits där sen tonåren. Då handlade det mycket om djuren. ”Jag var nog den som hade högst betyg i allt, men som också ifrågasatte lärarna mest”, säger Wenhammar. I skolan hade hon tagit initiativ till en filmvisning, för att informera de andra eleverna om djurindustrin. ”Jag var intresserad av det internationella perspektivet”, säger hon. ”Att maten inte räcker lika långt när allt protein produceras från köttdjur. Att det blir fel i näringskedjan när så många människor inte får någon mat alls”. Hon hade löst medlemskap i Greenpeace, och blev fadder åt en chimpans. Gymnasiestudierna avbröt hon för ett utbytesår i Venzeuela, och kom aldrig tillbaka till skolbänken. ”Jag tyckte det var bättre att lära sig av livet”, säger hon. (Hon återupptog studierna senare i livet, läste på Komvux, och har i dag över 300 högskolepoäng). Under de följande tjugo åren skulle hon jobba av och till med människor i missbruk, men också som muralmålare i ett eget företag. ”Här lokalt har jag målat väggen bakom kassan på Konsum. Sen har jag målat en vägg uppe på gymmet också”, säger Wenhammar.
 
Det var först 2006, när barnen blivit äldre, som hon plockade upp de lösa trådarna. ”Jag stod bara där och tänkte, ’nu ska jag vända blicken utåt igen’”, säger hon. Miljöpartiet blev en naturlig hemvist, och hon minns den första kontakten med Rolf Jonsson. ”Han svarade direkt att ’här har vi sökt med ljus och lykta, och du är den enda kvinnan som hör av sig’”, säger Jenny Wenhammar. En vecka senare var hon partiets förstanamn i kommunvalet. Hösten 2006 kom hon in i kommunstyrelsen.
 
***
 
Det brukar påstås att varje parti har sina interna spänningar. Radikaler och gräsrötter åt ena hållet, slipsprydda pragmatiker åt det andra.  ”Politiken är det möjligas konst”, säger Gerrit Hoogendoorn. Han är pensionär – en veteran i Miljöpartiet – och i dag bosatt i Bollerup. ”Inom vårt parti finns en spännvidd mellan de som tänker på vad vi kan åstadkomma i dag, och de som tycker att det viktigaste är att vi har ett mål i sikte. Jag brukar säga att det är som rorsmannen och utkiken”, säger Hoogendoorn. Den senare, menar han, sitter nära makten. Men alla, tillägger han, behövs. Så även aktivismen. Och det var på de premisserna som Gerrit Hoogendoorn hösten 2013 sammankallade valberedningen för Miljöpartiet i Skåne, och inledde arbetet inför riksdagsvalet 2014. ”Vi vill ha en så stor mix som möjligt. Det ska vara jämt mellan olika håll i Skåne, jämt mellan kvinnor och män, och du vill ha med invandrare”, säger han. ”Och likaså behöver vi folk som är tråkiga och jobbar utan att märkas, men vi behöver också aktivister”. Därför skulle de snart vända blickarna mot Kågeröd.
 
***
 
Efter sex år i kommunpolitiken stod Jenny Wenhammar på sammanbrottets rand, med bara ett fåtal vänner kvar i politiken. Fiender, däremot, hade hon gott om. ”Det var svårt att jobba med henne, hon var en komplicerad person att jobba med”, säger Birgitta Jönsson, socialdemokratisk fullmäktigeledamot i Svalöv. ”Hade hon taggat ned lite och inte varit så aggressiv så hade det kanske varit annorlunda”, säger hon. Den antipatin, inbillar jag mig, är besvarad. En annan kommunpolitiker, som inte vill figurera under eget namn, beskriver en politiker med höga ambitioner, men med bristande tålamod. ”Man kan säga att hon inte riktigt förstod det politiska systemet fullt ut, hon ville att saker skulle hända fort. Det finns många åsikter här om Jenny Wenhammar, och hon tycker nog att vi andra är ganska mossiga”, säger han.
 
Hon var ensam miljöpartist i kommunstyrelsen, besjälad av biogasfrågor och en bättre skolmat för barnen. Men i efterhand är det spannmålsmagasinet i Svalöv som skapar starkast minnen: Striden om en fem våningar hög industrifastighet från 1800-talet, ägd av kommunen. Efter fruktlösa försök att sälja fastigheten, beslutade majoriteten att låta riva hela huset. Wenhammar hörde till de som ville bevara det till eftervärlden. ”En viktig del av miljöpsykologin är att du kan mäta ditt eget liv mot något annat, som är äldre”, säger Wenhammar. ”Men i Svalöv river de allt som är gammalt”. Hon hade börjat uppleva en förljugenhet som genomsyrade det kommunala arbetet, som om allt ändå var bestämt på förhand. Bråket blev snart en riksnyhet.  I maj 2012 flockades demonstranter kring fastigheten, medan rivningslaget stod redo. Och Jenny Wenhammar fann sig plötsligt liggande på marken framför en grävmaskin. Där i dagarna fyllde hon fyrtio. Fastigheten jämnades med marken, och Wenhammar tappade livsgnistan. ”Jag var riktigt, riktigt nere. Jag såg i detta hur meningslöst allt var, att det redan är kört, hur allting förstörs och körs över”, säger hon. Det var första gången som hennes parlamentariska uttrycksmedel sinade. Plötsligt var hon, i medias ögon, en aktivist. ”Jag blev jättesur, för jag såg på oss som vanliga människor”, säger Jenny Wenhammar. ”Men nu har jag internaliserat det där och insett vad jag är. Jag är aktivist”.
 
Ett år senare, våren 2013, stormade hon ut ur ett mötesrum i kommunhuset och lämnade politiken bakom sig. Avsägelsebrevet var fem sidor långt, och inleds med orden. ”Jag slutar därför att i sex och ett halvt år har jag försökt bidra till den här kommunen politiskt och blivit bemött till stor del med förakt, hån, härskartekniker, stängda möjligheter och ignorerande tystnad”. Men så hade också något helt annat påkallat hennes uppmärksamhet. ”Jag upptäckte Femen på Facebook våren 2012, och startade en svensk stödsida”, säger hon. “Och det var så det började, genom att dela deras inlägg och skriva om feminism internationellt”. I ett år förblev hon anonym. Sen, våren 2013, kidnappades Femen-aktivisten Amina Sboui i Tunisien. ”Den kvällen var jag i chock”, säger Jenny Wenhammar. ”Och nästa dag bestämde jag mig för att gå ut med ett eget foto för Amina”. Över sina bara bröst skrev hon ”Born with breasts – Born with rights”. Hennes man tog bilden. ”Då visste jag att när jag väl trycker på ’enter’ så kommer allting att förändras”. Hon hade rätt.
 
***
 
Almedalsveckan i juli blev inte som Femen-aktivisterna hade föreställt sig. De hade kommit från Spanien och Frankrike för att, på sitt eget sätt, protestera mot gruvindustrin och lobbyism. ”Jag har hela tiden haft Almedalen i bakhuvudet”, säger Jenny Wenhammar. ”Och det var dit vi skulle, till gruvseminariet”, säger hon. ”Vi ville åt det breda internationella perspektivet, människorättsfrågan, om små människor som blir överkörda av stora företag”. Men för Jenny Wenhammar handlar frågan om något möjligen större, om hur samhället borde vara. Jag frågar henne om det, i hennes värld, inte borde finnas någon industri alls. ”Jag har inget svart eller vitt svar, men sätter vi gränser för vår hälsa så kan vi också uppfinna och anpassa oss efter det”, säger Jenny Wenhammar. ”Men jag tror att vi kan ha ett fantastiskt samhälle utan att ta död på oss själva”.
 
På scenen i Almedalen, framför ett svart draperi, stod Bolidens vd Lennars Evrell. Till höger stod renskötaren Matti Berg och Jonas Eriksson, miljöpartist och vice ordförande i näringsutskottet. ”Vi höll på där och debatten gick fram och tillbaka, och plötsligt kom det upp två lättklädda damer (enligt Wenhammar var de tre) med slagord ritade på alla möjliga ställen”, säger moderatorn Bo Krogvig. Som gammal politiker och strateg inom socialdemokratin hade han hunnit se en och annan åsiktsyttring, men kanske inte just av det här slaget. ”De viftade med armarna och skanderade att det inte går att dricka kalk”, säger han. ”Men de lyckades också sätta fingret på något”. Kvinnorna som stormade scenen kom dock inte från Femen. De kom från Ojnareskogens vänner. ”Vi ändrade oss i sista stund”, säger Jenny Wenhammar. ”I stället ordnade vi en crash course för de som är engagerade i Ojnareskogen. (Händelsevis var en av kvinnorna miljöpartist, i dag på valbar plats i ett sydsvenskt kommunval). Själva hade Wenhammar och de andra aktivisterna hittat ett bättre tillfälle att synas, ett par timmar senare nere i Almedalsparken.
 
Den kvällen blev Jenny Wenhammar ett riksbekant fenomen. Men om det hade funnits tvivel om vem hon var, så var de redan skingrade när Gerrit Hoogendorn avslutade valberedningens arbete vintern 2013. ”Det hade vi klart för oss”, säger han. ”Men hon är duktig och ambitiös, och vi har bara sett till det. Sen är hon aktivist på sitt sätt, och med i Femen, men vi såg inga som helst problem med det där”. Kort därefter ringde telefonen hemma i Kågeröd, och Jenny Wenhammar var återigen på väg in i politiken. ”Det hade inte förespeglat mig, det var helt överraskande”, säger hon. ”Jag tackade ja, men först efter att jag sagt att jag är Femen-aktivist. Det var vi klara med”. Byråkratins kvarnar malde. Årsmötet stod tidigt 2014, och Jenny Wenhammar fann sig själv på en scen i Lund. Där, framför partikamrater hon näppeligen hade träffat, berättade hon om sitt engagemang. ”Jag drog hela berättelsen, från barndomen, till kommunpolitiken, till Magasinet och till Femen”, säger hon.  Tidigare den veckan, den 30 januari, hade hon suttit i Stockholms tingsrätt och tilldömts böter för olaga intrång vid ryska ambassaden – det var den andra fällande domen på två månader. Men Wenhammar hade lämnat tingsrätten, och omedelbart styrt stegen mot Folkungatatan. Den eftermiddagen löd kvällstidningsrubrikerna: ”Katolska kyrkan stormad av aktivister”. Några dagar senare var hon fjärdenamn på riksdagslistan i västra Skåne.
 
***
 
”De borde inte ha strukit henne”, säger Rolf Jonsson. Wenhammars partikamrat i Svalöv hör till de som anser att partiet gick för långt. ”Jag förstår att de gjorde det, men det är ett felaktigt beslut. Det framgår till och med av programmet, om än försiktigt formulerat, att vi i partiet stöder utomparlamentariska metoder. Och det är många miljöpartister som efter den här händelsen menar att vi faktiskt är för människor som Jenny. Själv hoppas jag faktiskt att det finns fler som henne i partiet”. En annan är Gerrit Hoogendoorn. ”Det är klart att det finns två läger här. Men jag tycker inte att det var så farligt. Det hade varit värre om hon tårtade någon. Partiet har överreagerat, men för de som sitter vid rodret blir det en störning om de inte tar avstånd från det som verkligen syns”, säger han.
 
Det som syns? Historien om Jenny Wenhammar blottlägger inte bara den kulturella klyftan mellan gräsrötterna och centralorganisationen, men också riskerna den medför. Visioner utformas lokalt, gränser sätts centralt. Men först när det redan är för sent. Och ändå, formellt talat, är det inte ens centralorganisationens sak att lägga sig i de regionala listorna. Det ansvaret vilade på Petter Forkstam och styrelsen i Skåne, om än med “hjälp” från Stockholm. ”Aktivism och civil olydnad behövs parallelt med den parlamentariska debatten”, säger han. Men när jag frågar honom var gränserna bör dras, hänvisar han bara till partiledningen. ”Vi har ingen generell bild av hur man ska uppföra sig, utan du får ta en diskussion med Anders Wallner”. Jag ringer upp Wallner, och frågar om det inte är svårt att med ena handen uppmuntra till utomparlamentarisk aktivism, för att sedan strypa den med den andra. Nej, menar han. ”Det här var ett fall med en person som blev tagen av polis för att hon var på väg över en säkerhetsavspärrning runt en politisk manifestation”, säger Wallner. ”Vi har inga synpunkter på aktivism inom lagens gränser, men i det här fallet var det tydligt”, säger Wallner. Inom lagens gränser? I laglig mening är väl Jenny Wenhammar en återförbrytare? “Återigen”, säger Wallner, “det är inte jag som gör listorna, utan det gör partiet regionalt. Vi har inte regler som säger att någon som är dömd inte får kandidera. Vilken bakgrund du har som människa spelar ingen roll”. Men det här, frågar jag, var väl fråga om lagbrott inom ramen för hennes aktivism? “Det där får Miljöpartiet i Skåne beakta när de sätter listorna”, svarar Wallner.
 
Så var går gränsen för Wenhammar själv? På golvet i studion ligger en nymålad banderoll. Femen-rekvisita, förstår jag snart. “För mig går gränsen vid våld. Civil olydnad bygger på icke-våld som politisk ideologi”, säger Jenny Wenhammar. “Och i Femen är vi aggressiva för att bredda spektrat för hur kvinnor ges utrymme att vara, eftersom det inte är så länge sedan som kvinnor kallades hysteriska eller missanpassade, och lobotomerades. Men vi går inte till angrepp för att skada någon fysiskt”. Men, undrar jag, om det innebär att man bryter mot lagen? “Som jag ser det har lagar alltid förändrats, och det finns hur många lagar som helst som är hur sjuka som helst. För hundra år sedan hade jag inte ens haft rösträtt”.
 
På söndag läggs den parlamentariska grunden till en ny regering. Miljöpartiet aspirerar på en plats vid bordet, men vad vet de egentligen om vad som döljer sig i partileden?
 
Jacob Bursell
 
jacob@industripolitiken.se