ALMEDALEN INIFRÅN: Influencer-talespersonen, fråga David Eberhard om galenskapen, Petter Stordalens mingel och pr straight out of Hollywood. Dags för del tre av Elin Nilssons Almedalen Inifrån. Skyll er själva.

1 juli Nu är det fullt liv och rörelse i Almedalen, trots den nya så kallade trenden att hoppa över. Vi som är här ser det nog snarare som tramsigt att göra ett statement av att inte åka hit, medan de som sitter på fastlandet och tjurar tror att de har gjort en markering. Men mer om det senare.

Jag går ner mot The Labyrinths trädgård, där Hanna Westrin har anordnat en ett matchmakingmingel med nätverket Womengage. Där kvinnliga styrelsekandidater och valberedningsrepresentanter får möjlighet att hitta nya kontakter med syftet att få fler kvinnor på styrelseposter. Det har kommit dit många kvinnor, och även några män som står nedanför scenen och tittar nyfiket.

 

Först upp på scenen att tala är Maud Olofsson, hennes perspektiv på det hela är att hon är för kvotering – men bara från bolagens sida och på order av politiken. Hon uppmanar också till att inte köpa aktier i bolag som inte jobbar för jämställdhet. Aktieägaraktivism alltså, påminner mig om den här spaningen jag skrev för två månader sen. Stina Billinger, statssekreterare hos Ibrahim Baylan (s), kliver på scenen. Hon pratar om de statliga bolagen och arbetet som görs där.

Jag går och sätter mig i skuggan, på Bert Karlsson-bänken (den bänk mot väggen som han alltid suttit och vilat på hos Skandia tidigare år). Viktor Nylén, som är försäljningschef på Redgert Comms, kommer in och ställer sig en bit bort. Jag går och hälsar på honom, det är en long time no see, han kommer från Härnösand och vi hängde runt en del i samma kretsar back in the day. Han jobbade med Hannah Widell och Amanda Schulman på Perfect Day Media först, sedan plockade Daniel Redgert honom – smart som han är. Han har ju själv varit pr-chef hos dem, så det finns en del att vinna på att rekrytera därifrån då han ju vet hur de jobbar. Daniel har senare sagt i han och Margaux podcast att både han själv och numera Julia Frändfors (som tagit över hans gamla jobb) har använts av Hannah och Amanda för att gå deras privata ärenden – typ som att håna Anita Clemence i sociala medier. Daniel kommer in i trädgården tillsammans med kollegan Love Norlin. När jag hälsar på honom är han helt upp över öronen galen över att Maud Olofsson är på plats. Herregud vi måste ta bild med Maud, säger han ivrigt. Love visar en bild från förra året på honom själv och Maud Olofsson. Detta måste återskapas, säger även han. De står och följer vartenda steg hon tar, samtidigt som Margaux Dietz kommer in med sin filmproducent Louise Claesson.

Margaux frågar skrattandes hur jag mår. Ja men jag mår skit, svarar jag. Men kul för dig att du är fin i håret i alla fall Maggan, mitt hår ser ut som ett skatbo, tillägger jag. Jo du är den största skatan, säger Daniel och skrattar. Elin låg ner på marken när jag träffade henne igår säger Margaux till de andra. Nej gumman jag satt ner på en väldigt låg trottoarkant, rättar jag henne. Visserligen hade jag så pass dålig hållning att det kanske var ett gränsfall. Margaux fascineras även hon av Maud, och nu svärmar de allihopa runt henne. Det hela är rätt fint att se och man blir lite rörd.

Margaux filmar med sin egen vloggkamera och gör instastories med mobilen om vartannat. Samtidigt filmar Louise från sin kamera. Det är intressant att se hur synkade de är. Jag förstår att Margaux är nöjd med rekryteringen, tidigare har Louise jobbat på Kanal 10 och med influencern Molly Rustas. Jag säger till henne att det märks att hon är en småstadstjej, rivig som hon är, och visst mycket riktigt så kommer hon från Älmhult. Alla regler har undantag och du är rivig även fat du kommer från Saltis säger jag till Margaux. Daniel måste springa iväg, han har sett att Agneta Sjödin är på plats och nu är han eld och lågor över att springa iväg och träffa henne. Margaux och Louise stannar kvar ett tag för att spana vidare på Maud, nästa punkt på schemat är en Expressen-intervju från deras scen. Det är med Anna Herdenstam och handlar om Margaux bok som kommer i höst. Jag hänger på dem dit bort och Margaux spelar in till vloggen på vägen. Hon kommer att släppa en längre vlogg från hela sin vistelse här i Almedalen. Det blir en video på ungefär 20 minuter. Är det långt? Undrar jag, och känner mig old school. Ja jag brukar inte vilja göra mer än 10 minuter för det är vanligtvis för långt för vlogg, säger Margaux. I denna vloggen ska hon också träffa och intervjua Per Bolund (mp), Ulf Kristersson (m) och Annie Lööf (c).

Jag ska ju träffa Per Bolund idag, som jag såg att du intervjuade igår, hur är han? Kan man skämta med honom och så? Undrar hon. Ja men absolut, det kan man. Han är jättetrevlig, väldigt avslappnad och lättsam att prata med, det är liksom inte Isabella Lövin (mp) vi snackar om här, svarar jag henne. Vi står på Donners plats och det kommer fram unga tjejer hela tiden som vill ta bild med Margaux och berömmer hennes sociala medier. Jag säger till henne att det känns som att hon och Daniel har ökat på sitt deltagande här i Almedalen och tar större plats nu än förra året. Sist var det mer av intervjuer och deltagande i andras paneler och events. I år arrangerar hon och Daniel sitt egna seminarium, en egen stor middag på Novi Resort (förra året var de gäster vid Isabella Löwengrips stora middag) och dessutom deltar Margaux tillsammans med Viktor Frisk i DJ Battle. Det var Johan Petré riktigt taggad inför igår. Det kommer fram ytterligare några följare och tar bilder, sedan går vi bort till Expressen-scenen och väntar in att det ska bli Margaux tur att kliva på.

Daniel, Love och Viktor kommer tillbaka. Med sig har de Bathina Philipson, tv-profil, poddare och nationalsymbol för det vi brukar benämna som klassresenär. Hon berättar att Daniel varit gäst i hennes podcast, där hon intervjuar personer med invandrarbakgrund som har lyckats. Vi snackar ett tag om att svenskar är alldeles för ängsliga (något jag håller med om trots att jag själv är helsvensk) och att det behövs de som mixar upp vår jantementalitet här med något annat. Vi pratar vidare om skolan i Sverige, och Bathina säger att hon tycker att det vore helt sjukt att tvinga barn att gå i skolan som ligger närmst geografiskt. Att barnen som bor ute i förorten och har kämpat för att få toppbetyg ska kunna göra en klassresa ta sig in till stan via skolan. Att de lata barnen i innerstan inte ska gå före bara för att de har fina efternamn, att det är ett sånt system som skapar segregation. Det märks att den här kvinnan have seen some shit. Vissa människor har bara en väldigt stark livserfarenhets-aura som lyser kring dem.

Nu är det dags för Maggan att gå upp på scenen, och rubriken intervjun lyder: ”Hur kan Margaux Dietz alltid vara så glad?” Anna Herdenstam inleder med att påpeka att Margaux får mycket hat och negativa kommentarer på sina sociala medier. Men hallå, det stämmer väl inte? Frågar jag Love. Nej hon har varit väldigt förskonad från det, svarar han.

Min bild är att hon är bland dem som får allra mest kärlek från sina följare faktiskt. Och det objektivt sett utan att lägga någon värdering till det. Alltså jag menar att jag tycker inte att någon influencer eller annan offentlig person är sämre för att denne får mycket hatkommentarer eller direkta hot riktade mot sig – det är ju givetvis en skuld som ska ligga hos de mindre begåvade människor som sänder ut sånt. Men jag reagerar på Expressens vinkling av det hela, först rubriken med frågan om hur Margaux alltid kan vara så glad och sedan det stora fokuset på hatet riktat mot henne. Lite som att de vill skapa ett motsatsförhållande som inte finns: ”Du är minsann så himla glad du, trots allt hat som bara väller över dig.” Det temat fortsätter och blir återkommande då och då genom hela intervjun. Litegrann med tonen av ”Hur orkar du egentligen med det här?” Margaux säger att hon tänker att de som skriver elaka saker till andra online är avundsjuka och inte är nöjda med sina egna liv. Hon verkar obekymrad över de vinklade frågorna och svarar bara trevligt tillbaka.

Kanske att jag reagerar så starkt för att jag själv målats upp som hatad så många gånger, back in the day i lokalmedierna i Norrland, för att enskilda har skrivit sjuka saker. När jag i ärlighetens namn har varit den som fått mest uppskattning och kärlek för min tidigare politiska gärning i den kretsen. Men visst ska man belysa hat och hot tycker jag, för att ta upp problemet med att de som gör så här i princip aldrig bli straffade för de faktiska brott som de begår. Men därmed betyder det inte att det är en rättvis bild att ge att någon som faktiskt är väldigt omtyckt skulle vara hatad. Självklart ska stora influencers kunna svara på kritiska frågor och ta ansvar för sitt arbete i offentligheten precis som alla andra offentliga personer, det är inget snack ju. Men, jag har väldigt svårt att förstå journalistik som byggs på en bildsättning som faktiskt inte stämmer. När den dessutom sätts i perspektivet av en motsats som ”kolla på henne som ler hela tiden trots att hon inte borde det” så känns det rätt basic faktiskt. Varför inte bara fråga: ”Var på skalan mellan älskad och hatad upplever du dig vara bland dina följare?” Om det finns ett intresse att reda ut det så att säga.

När Margaux klivit av scenen går vi upp mot Donners igen. Hon undrar hur hon skötte sig, jag och Louise svarar att hon gjorde det jättebra – tydliga svar och utan tvek på någon fråga. Det märks skillnad på Margaux som ”äldre” influencer, jämfört med de stora Youtubers som är i 18-årsåldern. Just när det kommer till just att ta en intervju eller panelsamtal där de själva inte äger filmningens point of view och där de ska prata direkt till en människa som ställer frågor istället för att sitta och snacka med en kamera. Yngre brukar ha svårare för att sätta det. Hon är också glad att hon fick möjlighet att säga att hennes bröllop var influerat av olika kulturer, då hennes man är jude, innan frågan om vänskapen med Ebba Busch Thor (som ju vigde dem) kom upp – eftersom det är så många som försöker måla upp Ebba som rasist numera.

Min spaning förra året var att det skulle bli mer influencers i Almedalen, liksom andra borde ju ha fått feeling av att Margaux fick så mycket medieutrymme förra året. Och för att inte tala om alla möjliga sponsrade samarbeten som kan signas här. Men inga fler som vill bryta mark syns till, däremot bryter Margaux ännu större mark. Eftersom hon gjorde det först med Partitempen och sin medverkan här förra året så har hon blivit en naturlig talesperson för sambandet mellan influencers, digital opinionsbildning och politisk påverkan. Hon säger att andra nog inte vågar, att hon själv tyckte att det var lite läskigt första gången att komma hit och göra saker, och att hon känner sig tryggare nu med att ta mer plats här.

Försprånget kommer att bli ännu ännu större gentemot andra influencers för varje år som går – så mitt tips till dem är att get your ass over here next year. Bianca Ingrosso och Alice Stenlöf bör komma hit och podda, om de kan fylla Globen så kan de definitivt dra en större publik här än vad någon partiledare lyckas med till sitt tal. There is so much value in this big pool herregud. Blir helt stressad av att inte fler skördar och hämtar hem.

En bit upp på Hästgatan säger jag hejdå till Margaux och Louise. De ska in till sin lägenhet för att förbereda intervjun med Per Bolund och jag ska sätta mig och skriva en stund innan jag ska på David Eberhards livepodd. Jag går vidare upp på Hästgatan (som jag alltid tänker är Almedalens Walk of Fame – det fastnade efter att André Assarsson benämnde den så en gång för några år sen) och in på Kränku. Där sitter Expressens Karolina Skoglund, intensivt knappande på sitt tangentbord med ansiktet väldigt nära datorskärmen. Jag motstår impulsen att fråga om det är ett scoop hon sitter med, köper en kopp kaffe, slår mig ner vid ett bord och öppnar datorn. Då plingar det in ett mail från Kenneth Hultgren, kommunikationschef på Nordic Choice Hotels i Sverige, Finland & the Baltics. Han skriver att de har hittat en tid till mig att intervjua Petter Stordalen, imorgon klockan 13.30 på Clarion Hotel Wisby. Jag bekräftar tiden och tackar så mycket. Det gör mig glad att de löste det med så pass kort varsel, jag ringde honom och frågade om en intervju så sent som i lördags. Visserligen så var det en medveten vald strategi, då jag tänker att om jag skulle höra av mig typ ett halvår i förväg så är det svårare – då schemat för tv-inspelningar och dylikt med större medier antagligen behöver hållas öppet. Egentligen har jag ingen manual alls för hur det fungerar, utöver mina egna betraktelser och slutsatser jag har kommit fram till genom åren. Det brukar lösa sig, och för det är jag mycket glad.

Jag sitter där och skriver ett tag. Innan jag beger mig till St Hansgatan 24, där poddinspelningen ska ske. Det är en väldigt härlig innergård som har byggts upp till att bli en podd-studio. Inne i huset har Fotografiska skapat en utställning med bilder på överlevare från Förintelsen, däribland Hédi Fried. Det är Fotografiskas ägare Per Broman som för några månader sedan köpt S:t Hansgatan 24 – med en prislapp på 18 millar. Detta är så värt priset tänker jag (inte för att man själv skulle haft råd hehe, men om man hade haft det så hade jag inte tvekat). En liten idyll är det. Miltton Labs arrangerar eventet och inspelningen. Jag hälsar på Frida Nordström som roddar med filmkamerorna. Längst inne i hörnet står Elin Gabrielsson och sköter tekniken vid mixerbordet. Hon ser mycket proffsig ut, man får lite Rebecca & Fiona-vibes.

Podd-panelen sitter på en rad framför publiken. Podcasten Hälsa för ohälsosamma drivs av psykiatern David Eberhard (som blev rikskänd 2009 när Anna Odell gjorde sin konstinstallation ”Okänd kvinna” då han för tillfället var överläkare i psykiatri vid S:t Görans Sjukhus i Stockholm) som i varje avsnitt intervjuar och diskuterar med gäster kring perspektiv på folkhälsa som sällan kommer fram i debatten, men som många funderar på. Avsnittet som ska spelas in här idag går under beskrivningen

”Medelklassens prussiluskor styr och ställer över alla andra och nu får vi inte ens röka på uteserveringar längre. David Eberhard möter tobaksföreträdare, forskare, representanter för ideella organisationer och politiker i en trädgård i Visby under politikerveckan i Almedalen. De försöker reda ut om man egentligen kan driva folkhälsopolitik utan att det blir en elitistisk, medelklassmoralism som stigmatiserar människor som inte rör sig tillräckligt, röker, dricker och äter för mycket och fel.” 

Personligen känner jag att det är en väldigt rimlig frågeställning att lyfta upp. I och med att det är mostly white trash people (känner att jag har tolkningsföreträde nog att använda det uttrycket) och även en betydligt högre andel personer med så väl neuropsykiatriska diagnoser som med tyngre psykiska sjukdomar som röker. Liksom leave us dampungar alone, vi som gör så gott vi kan, jobbar och sliter och dessutom ska få ännu mer kritik från alla håll för att vi inte lyckas leva ett hundraprocentigt A Game Life. Det är liksom ingen som pratar om sjukvårdskostnaderna för många av de medelålders krisande folk som får för sig att gå från att vara soffliggare till att springa maraton eller tävla i body fitness inom loppet av typ ett halvår – och därtill skadar sig rejält. ”De är ju så himla duktiga” hejas det på från alla håll och kanter.

Solen ligger på rejäl så jag känner för att ställa mig i lite skugga en stund, och samtidigt passa på att röka en cigarett. Jag är den mest äkta av alla lyssnare härinne. Tänker jag och skrattar lite tyst för mig själv. När jag går ut på vägen genom den lilla tunneln in till innergården är det någon som följer efter. En man i kostym, solgalsögon, liten örsnäcka och allvarlig uppsyn passerar mig utan att säga något. Han stod därinne i tunneln tidigare, uppenbart inte där för att lyssna på podden. Sånt märker man. Han gick efter mig för att Säpo har satt extra span på mig efter det som hände igår. Det går inte att låta bli att tänka så. Vilket gör mig stressad, inte av anledningen att jag bryr mig det minsta om så vore fallet, utan det beror på en mer komplex form av nojjighet. Tur att David är här, han är helt rätt person att snacka om detta med, tänker jag för mig själv när jag står där och ser den mystiske mannen i kostym försvinna runt hörnet. Jag vänder mig om och från ingenstans står chefen Rolf van den Brink framför mig. Han frågar omtänksamt om jag ser till att sova något under den här veckan. Ja det gör jag, har blivit för gammal för att hoppa över det numera, svarar jag innan jag går in på den lilla innergården igen och Rolf vandrar vidare mot Hästgatan.

I podd-panelen sitter Michael Anefur, Ann-Katrin Tottie, Anette Rosengren, Acko Ankarberg Johansson, Staffan Movin och Charlotta Levay. Efter inspelningen så är det mingel. Jag sätter mig ner med David, vi känner varann litegrann sedan innan via vår gemensamma vän Olof Röhlander, och så berättar jag för honom om Säpo-grejen – och att jag är nojig över att en sån händelse är en urtypisk sak som skulle kunna trigga igång en paranoia med förföljelsemani och hela köret. Jag är rädd för att börja tro att jag är jagad och förföljd av olika människor och instanser, säger jag till honom. Alltså inte att det faktiskt skulle hända, utan att jag ska börja se saker som inte finns. Det har alltid varit my greatest fear. Att jag ska bli John Nash i filmen A Beautiful Mind. Det går hand i hand med att jag inte är rädd för att dö, utan att leva i tron att jag är död – vilket ju händer om man skulle få Cotards syndrom. Sånt oroar jag mig för. Jag är sjuk i huvudet i en helt annan dimension. ”Det är så här enkelt Elin att antingen så har du ett sjukdomstillstånd som gör dig paranoid – och då spelar triggers ingen roll utan du har det oavsett vad som händer – eller så har du det inte. Och att du överhuvud taget pratar om att du är rädd för att bli det visar på att det inte är ett sjukdomstillstånd du har. Det är en ångest bara.” David säger det på ett så självklart sätt att jag släpper det direkt. Säger han att det är lugnt så ska inte jag vara den som är den och sätta mig emot.

Det anländer fler till minglet. Fotografiskas marknadschef Margita Ingwall, arkitekten Pontus Lomar, Annika Jankell och Kattis Ahlström. Vi sitter i en ring ute på gården och pratar om livet, barnuppfostran, partiledare och allt däremellan i timme efter timme. This is genuine people känner jag.

Därefter går jag och David ner mot Almedalen, vi skiljs åt vid Donners plats och jag går vidare mot The Labyrinths och Dagens Opinions mingel. Det står 800 personer på gästlistan och det är så så mycket folk därinne. Jag träffar PR-proffset Theréz Randquist som hinner presentera mig för ett tiotal människor inom loppet av fem minuter. Sedan springer jag på ännu mer PR-folk, Christer Lidman och Carina Furublad. Anna Maria Corazza Bildt är på plats, hon har släppt bok idag och är jättenöjd med den stora uppslutningen av människor som velat ha den säger hon. Jag säger att i min familj är vi rättfram som om vi vore italienare, så jag får en bok att ta med till min mamma också.

Jag minglar vidare ett tag innan jag drar med mig Adam Rydstedt bort till Petter Stordalens mingel på Clarion Hotel Wisby. Kön når hela vägen ner över Donners. Häng på mig snabbt här nu så ska du se att du också slipper stå i kö resten av ditt liv, säger jag till Adam. Vi går in, det bjuds på Aperol Spritz till fördrink, uppför trappan och längst däruppe står Marilyn Monroe/Brigitte Bardot – någon som ser ut att vara straight out of Hollywood. Jag stannar till och funderar i några sekunder på vem det kan vara som ser så känd ut, och så inser jag att det är ju Isabella Löwengrip. Jag kände inte igen henne först. Runt omkring henne står typ fem personer från hennes team. De har stylat henne att se ut som en classic movie star, nu med USA-satsningen, hennes upphörande av intervjuer med svenska medier och allt. Det är så smart. Jag har skrivit en del om detta förut ju, och för er som vill höra om det mer vidareutvecklat rekommenderar jag att titta på det här klippet. Det förklarar allt.

En bit in på minglet ser jag ett jättestort mörkt hår och en färgglad klänning swisha förbi. Så himla roligt att äntligen träffa dig säger jag till Dana Pourkomeylian, övertygad om att vi kommer att bli vänner. Vi står och pratar ett tag och sedan kommer Petter Stordalen upp på scenen och håller sitt traditionsenliga tal. Han får rungande applåder som alltid. Därefter springer jag på Agneta Sjödin, hon är alltid glad känns det som – det är hon och Margaux så att säga. Jag träffar Businesspoddens grundare Josef Fallesen, som berättar om sin strategi för veckan. Han har fått 100 miljoner att ansvara för att investera i svenska tech-startups via CG partners där han numera är investeringsansvarig. Jag går runt och intervjuar vartenda ett av de 50-talet bolag som sitter i Tech-huset, hör hur de är värderade och så vidare, säger han. Så han gräver literally guld här.

Sen träffar jag Mattias Munter och Pontus Haag från Skandia. Mannen med funny looking hair and weird outfits som jag sett överallt hela veckan dyker upp i vimlet och jag säger till Pontus att jag måste ju reda ut detta nu med vem han egentligen är. Jag går fram till honom och han presenterar sig som Michael Sillion, och att han kallar sig Captain Future – eftersom han jobbar med framtidsfrågor. Jaha, så du hänger runt en del i Silicon Valley? Frågar jag. Mitt namn är Sillion, och jag bor i Halmstad säger han. Jaså, jag får lite Silicon Valley hangaround vibes av dig ju, säger jag. Jovisst jag är ju där en del, mitt bolag heter Sillion Valley, säger han. Det förstod man ju, säger jag. Han berättar att han under morgondagen kommer att ta Pakistans rikaste filantrop hit till Almedalen. Där ser man.

Det spenderas en hel del pengar på ställena här, och öppettiderna varierar därefter – beroende på hur köpstarkt rummet är alltså. Det är i alla fall min bild. Det är som sagt märkligt att det bara är en starkt lysande influencer som tar plats här, liksom det bara är en starkt lysande norrman som gör detsamma. Honom ser jag fram emot att sitta ner och prata med imorgon.

Elin Nilsson
elin@dagensopnion.se
073-060 92 27