Filmen skulle kanske likna en Kent-film med marscherande människor och vajande fanor. Men sociala medier fick den kritik. För alla personer som deltog i marschen tycktes vara svenska.
Aftonbladet kulturchef Åsa Linderborg skrev:
”Företrädare för LO twittrar ilsket om kritiken mot deras nya valfilm. Ni har fel som bara ser vithyade arbetare! Ja, alla har helt fel, filmen är inte alls ett billigt knep att få tillbaka dem som gått till SD”.
Och vidare:
”Jag har sett den två och en halv minuter långa filmen flera gånger nu och sorry – hur jag än ställer in pigmentmätaren kan den inte registrera att var fjärde LO-medlem har utländsk bakgrund”.
Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson skrev:
”Inte en synligt rasifierad deltagare på två och en halv minut. Jodå, LO har redan fått kritik för att samtliga medverkande ser ut som Katrineholm cirka 1953.”
Och vidare:
”Är det ett medvetet beslut? Det vore konstigt annars, i ett samhälle där representation av minoriteter hör till de första ämnena på varje dagordning. Jag vägrar tro att det inte någonstans fattat ett medvetet beslut: Här ska alla vara vita.”
Filmen spelades in av produktionsbolaget Spets under en facklig utbildning på Runö och på en yrkesskola i Norrköping. Filmen togs fram för att öka trycket i LOs valupptakt och visades på scenen när valrörelsen drog i gång men har även spridits via Facebook.
 
– I filmen deltar medlemmar från alla våra förbund. De visar beslutsamhet, säger Johan Ulvenlöv.

Hur ser då han på att filmen har mötts av stark kritik av människor som vet lite om hur filmen har tagits fram?
– Man kanske ska ha lite ödmjukhet inför personer som medverkar i filmen. Ett 100-tal personer deltar i filmen och där finns personer som har en annan bakgrund än svensk. Huvudpersonen som går längst fram har en bakgrund från Filipinerna. I tåget går en person som flytt diktaturen i Chile. Man kanske ska var lite ödmjuk och kanske vänta lite och tänka efter och inte döma människor efter deras utseende och bakgrund. Och tänka på att det är medlemmar som jobbar i den fackliga vardagen. Jag stannar där.
Huvudpersonen, Jaqueline Lenander, skriver om hur hon uppfattar situationen på Facebook:
”Hela min uppväxt har jag aldrig kunnat identifiera mig som svensk för folk har placerat mig i ett annat fack och när jag bodde i Filipinerna blev jag presenterad som svensk”.

Hur tänkte då LO och Spets kring vilka som skulle vara med i filmen?
– Exakt var människor kommer ifrån har vi inte frågat. Alla är välkomna.

Har ni varit dåliga på att visa mångfalden inom LO i filmen.
– Nej, vi har en mängd mänskliga aspekter att ta hänsyn till, som ålder, förbund, kön och etnicitet.

Hur ställer sig LO till filmen i dag?
– Vi backar filmen till 100 procent. Det är inget snack om den saken.