Efter snart ett års arbete, presenterade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (s) resultaten i måndags: tre övergripande blocköverskridande mål om vad livsmedelsstrategin ska innehålla.

Vad hade ni förväntat er och vad fick ni av livsmedelsstrategin?
– Vi vet ännu inte vad vi har fått. De är överens om de övergripande målen. De är överens om det självklara att vi ska ha en svensk livsmedelsproduktion. Det är totalt okontroversiellt. Det intressanta är vilka de konkreta åtgärderna är. Det har vi inte sett än. Det har ingen pratat om. Det är inte säkert att det finns något, säger Marie Söderqvist, vd för branschorganisationen Livsmedelsföretagen.
 
Blev du förvånad över vad som presenterades?
– Jag har varit med i den här processen från dag ett när det startade på Nalen (Sven-Erich Bucht kallade till startmöte 6 mars, 2015) och har ingått i den nationella dialoggruppen som har haft en dialog med departementet och ministern. Jag har varit insatt i processen och sett att man inte har livsmedelsbranschen klar för sig. Väldigt mycket handlar om rena bondefrågor. Men livsdelsbranschen är en egen verksamhet. Det är en konkurrensutsatt industri där ärtor blir förpackade och sålda till resten av världen. I arbetet med livsmedelsstrategin är man fortfarande kvar i bondediskussioner om storlek på boxar och skatt på gödsel. Men hur ska livsmedelsstrategin bli konkurrenskraftig i Sverige, hur ska forskningen se ut, hur ska livsmedelsindustrin samarbeta med besöksnäringen och life science-industrin? Hur ska exporten se ut när vår hemmamarknad är för liten?
Marie Söderqvist lägger till:
 
– Danmark massor av livsmedelsambassadörer. Vi har bara en, i Kina, och han jobbar med skog. Men vi kan inte exportera kött till Kina, för det saknas avtal. Hur ska processen för fler avtal se ut och vilka är de tio viktigaste marknaderna som vi ska exportera till? Där har regeringen inte ens påbörjat något arbete.
Marie Söderqvist berättar att motstridigheter försvårar arbetet med att ta fram en livsmedelsstrategi.
– Det finns så mång inbyggda konflikter och man har byggt in fler i målen för livsmedelsstrategin som att skapa en konflikt mellan konventionellt och ekologiskt jordbruk. Findus är ett övertydligt och sorgligt exempel när de packar ihop och vi inte har någon som producerar våra fantastiska ärtor. Då är det aningen meningslöst att diskutera hur bonden ska göra med sin traktor. Jag tror det ligger långt fram innan vi ser konkreta åtgärder och det är olyckligt. Vi borde ha åtgärder här och nu. Det borde gå att enas om något konkret som forsnings som livsmedelsbranschen har minst av alla industrier.

Vilken skillnad är det på denna och förra regeringen vad gäller livsmedelsstrategi?
– Den förra regeringen ville göra Sverige till ett matland. Det får man ändå ge den förra landsbygdsministern (Eskil Erlandsson, C). Han fick fram att mat är något vi är bra på.
Marie Söderqvist lyfter fram Irland som ett framgångsrikt exempel.
– Irland tog fram sin första strategi för ett antal år. De anlitade ett gäng Harward-forskare som tog fram en strategi tillsammans med deras jordbruksdepartement. Strategin stäcker sig fram till 2020 och ska nu förlängas. De har jobbat med några av världens bästa forskare och efter det har den irländska regeringen tillsatt en konsultgrupp som hjälper till med att genomföra strategin och ser till att man gör rätt saker. Det har gjort att Irland har gått mycket framåt. Man har lyft industrin från ett jordbruk till en professionell livsmedelsbransch. I dag ligger Nederländerna i topp i Europa med Danmark som tvåa och Irland som trea. Sverige kommer långt ner.
Marie Söderqvist påpekar att det svensk kompetens deltog i arbetet med att utveckla Irlands livsmedelsstrategi i form av Anna Malmhake som i dag är vd på Absolut Vodka
I Sverige har inte Marie Söderqvist sett några tecken av att de svenska experterna på företagen som har lyckat har anlitats i arbetet med livsmedelsstrategin.
– Då står ju Absolut för 7 procent av den svenska livsmedelsexporten. Regeringen behöver se livsmedelsindustrin på ett annat sätt.

Hur ser du på Sven-Erik Buchts insats?
– Det är helt rätt att försöka ta fram en strategi, men det är inte det han har gjort. Man har ett kompromisshandslag där alla har pratat med alla. Men en strategi är att titta vad Sverige är bra på, vad världen efterfråga och vilka insatser som behövs. Allt måste vara affärsdrivet.
Samtidigt tar allt större delar av de få svenska livsmedelsföretag som finns över av utländska ägare. Finska Fazer har köpt Skogaholm, Scan har finska ägare, Atria har köpt Arboga-pastej som numera görs av finskt kött, norska Orkla äger sedan tidigare stora livsmedelsföretag som Göteborgs Kex och Abba Seafood. Allt mer av makten över Arla har flyttat till Danmark. Marabou ägs sedan länge av amerikanska Mondelez.

Så hur ser det ut på ägarsidan egentligen, finns det någon egentlig svensk livsmedelsbransch?
– Jo, så kan man ju säga om allt. Är Volvo en svensk bil? Så ser det ut i alla industrier. Företag kommer alltid att titta på var det är billigast att producera.

Är det billigare att producera pastej i Finland än i Sverige?
– Det beror på hur produktionsanläggningarna utnyttjas bäst. Vi kan inte konkurrera med låga produktionskostnader så vi måste var uber-effektiva och digitaliserade.

Hur påverkas drivet kring en svensk livsmedelsstrategi när livsmedelsbranschen ägs av utländska företag?
– Gör man en strategi ska den utgå från en kunskaps och innovationsinventering. Jag kanske inte tycker att arbetet präglas av den kunskapshöjden. Den stora förändringen det innebär att vi har utländska ägare är att livsmedelsindustrin är totalt global. Det finns ingen skyddad marknad i Sverige. Ska vi ha en produktion här måste den hålla toppkvalitet. Ägare som äger massor av produktionsanläggningar tycker att den svenska produktionen är dyr och ineffektiv och flyttar då produktionen på affärsmässiga beslut. Det som hände med våra ärtor är sorgligt (Findus nedläggning i Bjuv). Men om vi ska producera våra fantastiska ärtor förutsätter det att vi kan paketera dem och sälja dem på de grunderna och ta mer betalt för dem. Det går nästan alltid att producera billigare mat i andra länder än i Sverige.
 
Men varför kan Norge, Danmark och Finland ha stora livsmedelskoncerner som äger svenska livsmedelsproducenter?
– Danmark är väldigt bra på livsmedel. Det är deras största industri. Deras smartaste ministrar blir jordbruksministrar. Mycket av deras arbete handlar om att promota danska livsmedel. När det gäller Norge har de en skyddad marknad med höga tullar, som Sverige före EU. Finland ligger sämre till än Sverige, men har en vana av att exportera österut och jobbar mycket med forskning och utveckling. Att Sverige har en potential i livsmedelsindustrin visas av att pålästa investerare sökte upp och investerade i vår livsmedelsindustri. Alla kronjuveler köptes snabbt upp. Till och med Lindvalls korv är norskägt. Det har inte funnits svenska investerare som har köpt upp våra bolag.  Det utländska intresset är i alla fall ett tecken på att svenska företag har varit duktiga, säger Marie Söderqvist och påpekar att Dafgårds, Spendrups, Löfbergs och Guldfågel ännu är svenska.