Dagens Opinions Elin Nilsson har äntligen lyckats får klart en artikel i nya serien EU-VALET INIFRÅN. Snacka om korvstoppning. Även på Sveavägen 68.

Förtidsröstningen har öppnat och kampanjturnéerna startat. EU-valet är lite knepigt, då det inte består av samma grundläggande riktlinjer som valen till de tre svenska politiska församlingarna. För det första så är det inte fullt enigt bland politiker själva vad egentligen EU-valet handlar om, en del kallar det för ”ett mobiliseringsval som går ut på att samla de egna”, andra kallar det för ”ett val som handlar om att stoppa extremism”. Det som är genomgående är att bilden som målas upp av vad EU faktiskt gör skiljer sig åt väldigt mycket. Beskrivningen av vad EU är till för kan ändras betydligt mer än vid riksdagsvalet eftersom allmänhetens kunskap om Europaparlamentet är så pass mycket lägre än vad den är för riksdagen. Vilket gör hela valrörelsen rätt intressant, den får många dimensioner så att säga.

Och det har blivit dags för Socialdemokraterna att släppa en av de allra viktigaste komponenterna för en valkampanj: den officiella valfilmen. Den presenteras på Sveavägen 68 av partisekreterare Lena Rådström Baastad och valledare John Zanchi. Redan på vägen dit, vid Sergels torg, träffar jag på en kvinna som valarbetar för Socialdemokraterna och som frågar mig om jag vet hur jag ska rösta ännu. Det här partiet kan ju det här med valbemanning som inga andra.

På Sveavägen 68 öppnar John Zanchi dörren och välkomnar mig in. Jag hälsar på honom, Lena Rådström Baastad och pressekreteraren Johanna Kvist, som är de enda på plats ännu. På ett bord står kaffetermosar och en korg med korv med bröd. Jag antar att det är ett tema för filmen då det hade sett lite malplacerat ut annars.

Jag frågar hur de ska toppa filmen de gjorde förra EU-valet, som enligt mitt tycke är den starkaste valfilm de gjort, med Olof Palmes röst som ekar i bakgrunden med orden ”människovärde är rätten till hälsa och arbete” samtidigt som bilder visas på en lastbilschaufför som håller på att köra av vägen och en städerska som har ont i kroppen av att släpa tunga redskap uppför trappor. John svarar att de gjort mycket bra valfilm, som den från senaste riksdagsvalet som utsågs till världens bästa kampanjfilm i Reed Awards som arrangeras av tidningen Campaigns and Elections, och att

I don’t know why really, men stämningen i det här pressrummet är mycket mer gemytligt än inne i riksdagens pressrum. Journalister börjar komma in, TV4 riggar upp kameror och när de kör igång själva presskonferensen inleder Lena med att berätta om den stora dörrknacknings-kampanjen de gör även i detta val, med en målsättning om minst 500 000 samtal. Hon berättar en anekdot från ett knackningstillfälle i Uppsala: ”Det öppnar en kvinna och när jag säger; Hej jag heter Lena och kommer från Socialdemokraterna. Åh fy fan säger hon. Då tänker man att här har vi en liten uppförsbacke.” Hon berättar sedan vidare om hur samtalet utvecklar sig från det till att kvinnan får berätta om hur hon upplever otryggheten i samhället, att de hade ett jättebra samtal där Lena berättade om vad som görs från politiken med fler ordningsvakter i Uppsala centrum och att det faktiskt behövs mer poliser för att det är helt oacceptabelt att som kvinna inte kunna röra sig ute. Till sist säger kvinnan att hon faktiskt sympatiserar med Socialdemokraterna och när Lena frågar henne om hon vill bli medlem så svarar hon ja.

”Från den uppförsbacken till att hon ville bli medlem och vara med och påverka” säger Lena. Det låter som en typical ”jag träffade en väljare som…” och så valfri synpunkt/händelse som gynnar det egna partiet. Sånt som brukar användas i debatter främst. Men med tanke på den sjuka mängd dörrar de faktiskt knackar på så tror jag absolut att historien stämmer, rent statistiskt så måste ju allting hända någon gång liksom.

EU-valsfilmen rullas igång, och det är en remake på valfilmen från 2018 – men med ett Europaperspektiv. Stefan Löfven gör en beställning i en korvkiosk (därav varmkorvarna på bordet i pressrummet) på vad han vill ha för politiska förändringar i samhället. Varför ändra ett vinnande koncept? Socialdemokraterna länkas lika naturligt till korv med bröd som… jaa inget annat parti länkas så tydligt till något. Moderaterna körde bara sitt thaimat-koncept en gång så det blev aldrig något tidlöst med det. Och visst är det smart. Lena och John ser stolta ut, och playar filmen en gång till.

Det är Tommy Carlsson och Christian Karlsson på Acne som har gjort den här valfilmen, liksom den förra. Jag talas vid en stund med Erik Hjalmarsson, ansvarig för reklam och form på partikansliet, och han berättar att kreatörerna på Acne sköter hela processen med manus, regi och produktion –  och att det var de som tyckte att den mest självklara idén var just att ta korvkonceptet ut i Europa.

När det kommer till korvfilm i politiska sammanhang så kan jag inte sluta göra kopplingen till en annan klassiker. Filmen Weiner, som är bland det mest häpnadsväckande jag sett alla kategorier. New York-kongressledamoten Anthony Weiner har skapat en stor skandal efter att han råkat twittra ut en dickpic, som skulle skickas till collegestudenten han hade en affär med, publikt för alla att se. Därefter avslöjades att Anthony Weiner, som dessutom var gift med Hillary Clintons närmsta medarbetare Huma Abedin, haft en lång rad liknande sexuella kontakter online. Filmen handlar om hans comeback, som är att kandidera till Mayor of New York. Kamerorna är inte bara med i kampanjen, utan är literally flugor på väggarna hos paret Weiner-Abedin. Jag har inte ens ord för den filmen, det finns så många lager i den. Kanske är det allra starkaste hur värdig Huma Abedin är rakt igenom filmen, i alla situationer konstant hela tiden. Att han är utflippad är faktiskt inte lika intressant, idag är inte det en bristvara direkt. Hur som helst, den måste ses av de som inte sett den ännu.

Efter presskonferensen är det kampanj utanför porten på 68:an, samtidigt som filmen spelas upp på en skärm som står mot väggen. Rosor delas ut till förbipasserande, och jag frågar John om det finns några extra intressanta kandidater på deras lista, som gör ett reellt försök att kryssa sig in i parlamentet. Han säger att det gör det, nummer åtta på listan, Linus Glanzelius, som är SSU:s kandidat kör en kampanj för att kryssa sig in. Han säger också att Eva-Lena Jansson, som står på trettonde plats, driver läkemedelsfrågorna – för att hon själv har parkinson. Hon vill kryssa sig in på en kampanj som berör just det, då det finns jättemycket EU-lagstiftning som berör just tillgång till läkemedel och priser. John lyfter även fram andranamnet på listan, som visserligen inte behöver kryssa sig in för att ta sig till Bryssel, men som är nästa star on the rise inom partiet. Johan Danielsson, som är LO:s kandidat, är inte jättekänd för svenska folket ännu, men enligt John så är han någon man kommer att få se väldigt mycket mer av. Dessa tre ska man hålla ett extra öga på sammanfattar han.

Från filmvisning till debattduell. Ikväll ska jag åka till Gävle för att lyssna på Jan Björklund och Jimmie Åkesson när deras gemensamma debatturné har ett stopp där. Innan jag går så tackar jag Lena för filmvisningen och frågar henne vad hon tycker om deras koncept. Hon säger att hon är lite förvånad över att de väljer att ha en gemensam presskonferens. Att det ju är en del logistik kring en sådan här turné, med en del möten som måste hållas kring samordningen, man ska komma överens om vem som ska moderera och sådant.

Mer om hur denna logistik har roddats vill jag ta reda på ikväll. Så åker jag från Sveavägen till T-centralen och mot Gävle.