Elin Nilsson besöker Täby Centrum och spanar på Centerpartiets Fredrick Federley, som numera ska bära ett helt parti, när partitopparna samlas för att hålla valtal.

Fredrick Federley är ett otroligt känt namn. Och med det syftar jag inte på uttrycket ”känt namn” som används om någon som är känd, jag menar literally – hans namn ekar kändisaura mer än någon annan politiker i Sverige. Fäster sig i minnet, lätt att googla. Nog är det till hjälp när man ska lyckas med konststycket att kryssa sig in i Europaparlamentet, som ett tillägg för den allra viktigaste ingrediensen: en massiv räcka av kommuner som besöks och förmågan att förankra sin politiska ambition lokalt på dessa platser.

I Europavalet 2014 stod Fredrick Federley trea på centerns lista till EU-valet. På första plats stod EU-veteranen Kent Johansson. Och konkurrensen blev inte mindre av att även tvåan på listan, Kristina Yngwe, hade en ambitiös kampanj för att kryssa sig in. När rösterna var helt färdigräknade stod det klart att Fredrick Federley fått 31 000 personröster, Kent Johansson 28 000 och Kristina Yngwe 26 000. Centerpartiets enda mandat hade bytt innehavare, och det skulle också bli han som fick toppa listan vid nästa EU-val. Det finns en kultur inom Centerpartiet att lyfta upp dem som har gjort sig populära bland folket. Jag tänker på Emil Källström som kryssade sig in i riksdagen från Västernorrlands län i valet 2010, så att han därmed tog länets enda mandat från riksdagsveteranen och förstanamnet Johnny Lundin, som i valet därefter fick förstaplatsen på listan och nu i det senaste valet inte bara det – han hade även blivit partiets ekonomisk-politiska talesperson.

Man kan jämföra det med Moderaterna, som inte alls har den kulturen. Anna Maria Corazza Bildt kryssade sig in i Europaparlamentet i valet 2009, från åttonde plats på listan, vilket inte gav henne förstaplatsen i EU-valet därefter utan hon fick nöja sig med en tredjeplats. I det valet blev hon mest populär bland väljarna av de moderata kandidaterna – och i valet därefter petades hon helt från listan. Jag tycker att det hela är mycket märkligt. Man måste inte tycka om Anna Maria Corazza Bildt, eller någon annan kryss-magnet för den delen, men det är sjukt dumt att inte använda beprövade kort som man vet går hem.  

Vilket fall som helst så har jag funderat en del över hur det skiljer sig åt att behöva ta sig in via kryss och att kandidera på valbar plats i hur man bedriver en valrörelse. Sover man bättre om man står på valbar? Blir man mer kreativ om man behöver kryss?

En sak som är säker är i alla fall att approachen gentemot väljarna är olika beroende på om man är underdog eller om man är vald att bära ett helt parti som listetta. Det mest intressanta är kanske när en politisk företrädare går från underground till mainstream från en valrörelse till nästa.

Det arrangeras valtal i Täby Centrum, formatet är att varje parti får 15 minuter, talordningen är lottad och upplägg av genomförandet är fritt. Först ut i ordningen är Fredrick Federley. På Facebook ligger ett evenemang uppe som CUF Norrort har skapat, med anledning av att fler ska tala vill de samla så många som möjligt för att stötta honom. På torget utanför gallerian är de enda människorna som syns till politiker. Valstugorna har bildat små öar, där valarbetare umgås med varandra, och marken runt omkring är helt kal.

På torget vid scenen, inne i gallerian, är det också bara politiker som syns till en halvtimme innan det hela drar igång. Vid Centerpartiets yta står Jacob Rothschild, styrelseledamot i CUF Norrort, som har samordnat ungdomsförbundets uppbackning av Fredrick. Bredvid honom står några fellow CUF-are och kampanjar. Jag tackar för det tydliga Facebook-eventet, det är så lätt att hitta människor om det går att söka på någons namn via event-rubriker, som Fredrick Federley gjorde i detta. ”Det var jag som gjorde det eventet” säger Jacob Rothschild ivrigt med ett stort leende. Han är yngst av alla på plats, i slutet av sommaren fyller han 15 i samma veva som han börjar nionde klass. Jag frågar honom varför han valt att engagera sig i just centerns ungdomsförbund. ”Nej men du vet när man känner att man är grön och liberal så finns det bara ett alternativ” säger han glatt som om det vore det mest självklara i världen. Jaså den känslan.

Det finns inget härligare än att lyssna på de allra yngsta inom ungdomsförbunden, på något sätt låter de ännu smartare när de talar än vad de äldre partimedlemmarna gör. Och apropå kändisnamn så inser jag vid en snabb googling att han är ju namne med stenrika Lord Jacob Rothschild, 4th Baron Rothschild. Nu trillar polletten ner varför namnet kändes bekant. Jag fnissar lite åt minnet av ett lifehack som min vän Joanna från Örnsköldsvik lärde mig för några år sedan när hon precis flyttat till Stockholm. ”När jag bokar taxi så uppger jag alltid att mitt efternamn är Wallenberg eller Rothschild, då går det himla snabbt och trevligt till allting” sa hon. Dagens ungdom är smarta for sure.

Jag träffar Benita Funke som är kretsordförande för Centerpartiet i Täby. Hon jobbar som Culture, education and information officer på Schweiziska ambassaden, är fembarnsmamma och har förtroendeuppdrag i kommunfullmäktige och barn- och grundskolenämnden. Hon påminner mig om min mamma, på så sätt att jag uppfattar henne som någon som har koll på läget oavsett hur läget är. Fredrick har inte anlänt ännu, han är på väg från ett företagsbesök hos Paradiset. Men hans pressekreterare Morgan Berglund-Williams, som är en av de trevligaste pressekreterarna, är på plats. Han berättar att han haft sin första sovmorgon för hela den här EU-valrörelsen. ”Jag förstår inte hur Fredrick orkar sitt schema, det är galet” konstaterar han. Jag säger att jag inte förstod riktigt vad ”torget” innebar som location för eventet – eftersom det ju finns ett utanför gallerian och ett här inuti. Morgan skrattar och säger att torget här utanför blev en sådan där kal yta som inte brukas av människor, att planen för det hela inte tänktes igenom fullt ut. Inga grönområden utan bara en stor ruta av sten. I och för sig ett perfekt område för kidsen att skejta och åka sparkcykel på tänker jag, då det är ungefär vad det brukar bli av dessa ytor.

Efter Fredrick på talarlistan står Peter Lundgren (sd) och Julia Kronlid (sd), Markus Selin (s), Anders Rhenberg (l), Ebba Busch Thor (kd), Jakob Dalunde (mp), Tomas Tobé och Ulf Kristersson (m).

Fredrick anländer och alla grönklädda människor på plats lyser upp och svärmar runt honom. Han hälsar på alla och kramar glatt om centerkommunalrådet i Täby, Annica Nordgren. Hon berättar att hon gör allt sitt politiska arbete själv, talskrivning, ta fram underlag och så vidare. Hon har ingen politisk sekreterare som hjälper henne. Jag säger att det känns rätt mycket som centern att vara do it yourself. ”Javisst är det så. Fredrick körde sin egen bil hit idag och du har väl sett bilderna på Annie Lööf när hon klättrar över ett kravallstaket?” säger Annica Nordgren stolt.

Det har blivit dags att starta igång programmet för dagen och Fredrick kliver upp på scenen. Och det är inte så lite politik han hinner få in under sina 15 minuter.

”Att låta bönderna och landsbygden betala för Brexit, det är helt fel väg att gå. Det kommer att skapa sociala motsättningar, det kommer att minimera pengarna som vi har att jobba med för att göra klimatomställningen – där jordbruket har en nyckelposition att fylla. Så det här valet är viktigt för det. För er säkerhet att handla livsmedel, vi har förbjudit kemikalier som är hormonstörande och än fler är på väg i takt med att vi får större kunskap om vad kemikalierna gör med oss. Vi har också nu tillsammans kunnat vara med att fatta beslut om att vi ska börja fasa ut engångsartiklar i plast, vi vet att snart är haven fyllda med mer plast än de är fyllda med fisk.”

Nu har publiken vuxit till att bestå av även vanligt folk – och inte bara påhejande partimedlemmar. Mediauppteckningen är inte stor och jag ser ingen annan journalist på plats, så när som på Expressens David Baas.

Efter att Fredrick klivit av scenen så är det dags för Peter Lundgren att inta den, han kör varianten att bli utfrågad istället för att hålla tal – och det är det Julia Kronlid som sköter. Hela samtalet verkar gå ut på att han skryter om att han är lastbilschaufför, liksom hans intervjuer med medier har gjort hittills. Det måste ha varit en enkel strategi att skapa: vad som än händer så försök att få med något om att vara lastbilschaffis.

Fredrick tar selfies med partimedlemmar och barn. När han är klar med det får jag tid till att ställa några frågor kring kampanjen innan han ska vidare till Nacka för fler besök. Jag frågar vad som är den största skillnaden mellan att bedriva valrörelse då man inte står på valbar plats och behöver kryssen för att komma in och att stå på förstaplatsen på listan. ”Skillnaden är ju att nu bär man hela partiet. Förr så var man lite mer slugger och slog underifrån. Man får balansera saker mer och allt tar längre tid för det ska synkas med partiet.” Han säger att resandet i sig är likadant, men med skillnaden att han förra gången hann med att besöka runt 120 kommuner och den här gången blir det knappt 60 stycken. Som toppkandidat är det fler saker som äter ens tid.

”Det är en del mer utfrågningar, intervjuer med profilintervjuer och sådant. Det tar väldigt väldigt mycket tid. De här enkäterna som vi fyller i är ibland, trots att man jobbar med frågorna, väldigt svåra att sätta sig in i. Man får ibland reda ut ”vad är frågan egentligen?” och där har ju tidningarna sina egna, med valkompasser och så vidare, och sedan har ju varenda intresseorganisation sina egna som de skickar ut till sina medlemmar. Det blir en rätt stor arbetsinsats som tar tid.”

Jag frågar honom om han tycker att det har blivit för mycket av utfrågningar och debatter.

”Det medierna gör har jag inga problem med, det tror jag bara är viktigt för att öka medvetenheten. Det som är, är att en del organisationer är väldigt på och kommer med följdfrågor och följdfrågor och följdfrågor. Och då är du där att du ska va i Bräcke och Östersund och sen ska du springa på tåget till Sundsvall, och när du sitter där så hinner du inte läsa in dig på morgondagen när du ska svara på enkäter. Men det där går ju att lösa liksom, men det är väl en skillnad motför när man står längre ner på listan.”

På frågan om hur hans morgonrutin ser ut för att förbereda en ny dag i valrörelsen svarar han:

”Jag har en väldigt liten morgonrutin. Jag går upp så sent det bara går, duschar, en kopp kaffe och sedan är jag iväg. Det är ofta när jag sitter på tåget som jag läser in saker. Som igår gick tåget tio i sex till Göteborg, och då är det när jag sitter på tåget som jag svarar på nyheter och läser mail.”

Jag frågar om hans pressis Morgan alltid är med när han reser och gör besök. Fredrick svarar att han bara är med när det är mediagrejer, och att han har fyra assistenter som är involverade i att skriva underlag och att ta fram fakta som han behöver. De fyra – Martin Andersson, Natali Isaksson, Isak Engqvist och Morgan Berglund-Williams som har pressansvaret – sitter i Bryssel. Utöver den staben har han också två praktikanter som får hjälpa till med lite mer praktiska saker.

Tidigare under förmiddagen besökte Fredrick Paradiset, som är en matvarukedja med konceptet naturliga och hållbara produkter. Jag frågar honom om han passar på att sälja in sin egenproducerade honung när han ändå är på plats vid sådana besök. Han svarar att den bara säljs på Tempo i hemkommunen Gagnef.

”Jag har så lite än så länge så jag klarar knappt den honungen som går till affären, den tar slut på en gång. Men det ger en extra slant till Tempobutiken hemma och den har det väldigt kärvt så det är väldigt bra.”

Han säger att hela processen kring bin är väldigt fascinerande. Nästa gång han ska ner i bikuporna är helgen efter valet, och då hoppas han att de är så starka att han kan dela några av dem.

Enligt min uppfattning så gör sig Fredrick hundra gånger bättre nere på golvet än uppe på scenen. Inte för att han inte behärskar att tala, för det gör han utan några problem, men det är väldigt få som lyckas med konststycket att prata med praktiskt taget vem som helst och göra samtalet till det mest naturliga i världen på det sätt som han gör. Det är faktiskt svårare att prata med folk än att prata inför folk. Hos människor i allmänhet, i alla fall i Sverige, så upplevs att stå på en scen som det mest skräckinjagande man kan göra. Det är något alla kan relatera till, men det är inte många som sätter sig in i situationen att kampanja och möta folk som mitt i sin vardag ska vilja stanna upp för att prata med en. Därför tror jag också att den förra EU-valrörelsen passade honom bättre, men att bära hela partiet är en för laget man får ta om man lyckas inom Centerpartiet.

Han verkar trots färre fysiska besök gå igenom rutan hos folk. Min bästa kompis Nora Malm, som bor i Göteborg och jobbar inom film, sa dagen innan att det är ju så himla roligt att du ska träffa honom. Jag frågade henne hur hon ens hade koll på vem han är och hon svarade: ”Klart jag har noterat honom, eftersom han är en riktig person ju.” Lite senare samma dag la hon ut en bild på en valaffisch med Sara Skyttedal på sin instastory med bildtexten (Mean Girls-referens till skolans bidrottning): ”Regina George”.

Att vara bidrottning är inte samma sak som hantera bin, kanske the conclusion är. Och apropå Kristdemokraterna så har det blivit Ebba Busch Thors tur att inta scenen. Hennes framträdande skiljer sig nämnvärt från de övrigas, på så sätt att det är väldigt mycket fokus på inrikespolitik. Något som en del centerpolitiker suckar över men som verkar gå hem hos folk runt omkring. Publiken växer under tiden hon talar, och hon passar på att understryka att eftersom det går bra för Kristdemokraterna så finns det dem som vill göra allt för att förstöra för partiet – men oavsett vad folk säger så står de bakom svensk abortlagstiftning. Efter talet går hon förbi centerpartisterna och säger att oavsett vad som händer på riksplanet så är det alltid glädjande att se starka Allianssamarbeten ute i kommunerna.

I Täby styr Alliansen med 75 procents väljarstöd, tidigare hade Moderaterna egen majoritet. Filippa Reinfeldt, som är en royalty i den här kommunen är på plats i vimlet. Hon och Ebba kramar om varandra och de båda utbrister att det var så himla längesen de sågs, sedan tar de bilder tillsammans inför folksamlingen som följt efter och ställt sig runt dem. Efter det passar jag på att fråga Filippa Reinfeldt om vad som händer i hennes nystartade bolag. Hon berättar att hon jobbar på för fullt med uppdraget hon har för fastighetsbolaget Vectura, och att Almedals-planeringen är igång. Sonen Gustaf Reinfeldt är inte involverad i bolaget mer än att han sitter som suppleant i styrelsen säger hon.

Därefter anländer Moderaternas crew. Det är Ulf Kristersson och Tomas Tobé, ackompanjerade av pressekreteraren Anna Ståhlgren Nislander, politiska sekreteraren Hanna Ericsson, kommunikatören Erik Blom och några Säpo-vakter. ”Här i Täby Centrum spenderar jag en hel del tid med familjen på helgerna” säger Tomas Tobé när han och Ulf Kristersson tillsammans intar scenen.

Det märks till hundra procent att detta är ett borgerligt fäste. Vid Socialdemokraternas yta står en ensam kvinna som sitter i kommunen för partiet. Hon kommer inte från Täby ursprungligen, utan från Junsele som ligger i Sollefteå kommun. Förutom den ökända Junsele-vargen så är de kända för att vara ett oerhört starkt S-fäste, Ådalen 31 och på senare dagar en del av statsministerns hemlän – som han kandiderade för i senaste riksdagsvalet. ”De ska alltid spela över och slå på stort när det är något”, säger hon om Alliansens framfart under den här dagen.

Elin Nilsson

elin@dagensopinion.se