ALMEDALEN INIFRÅN: Ministerbesöken på VM-minglet, comeback för Per Schlingmann och Filippa Reinfeldt på DJ Battle och Philip Morris miljarder. För Elin Nilsson vill Almedalsveckan liksom inte ta slut.   
3/7 Finally har man lyckats tina upp från gårdagens nedkylning som nådde ända in i själen. Och nog kändes partiledarstriden inom Liberalerna, som har sin dag idag, ända in i själen på det partiet. ”Kommer detta att bli deras död?” var det många som frågade sig under tiden då det var som mest power play. Absolut inte, har jag sagt hela tiden. Jag tror att det är väldigt nyttigt att sådana här strider körs inför öppen ridå. Hur mycket är ett parti värt som det inte är huggsexa om att leda liksom? Det blir lite som att gå på auktion och vara den enda som budar på ett objekt  tinget i fråga blir värt mindre om det inte är ett gäng som lägger bud och på så sätt driver upp värdet.

Liberalernas siffror i opinionsmätningarna ökade med valet av Nyamko Sabuni, jag tror att det är ett resultat av att det finns stora förväntningar på henne och att hon anses vara en duktig politiker – men också att det är just ett resultat av att flera faktiskt gick ut och sa att de vill leda partiet. Jag förstod rätt tidigt att det skulle bli just Nyamko Sabuni som skulle väljas. Just i och med att hon hållit sig utanför politiken ett tag, passande nog under en period av regeringskaos – där många av dem som var inne i partiet har hunnit bli ovänner och tappat förtroende för varandra på köpet. Man kan säga som så, att de var många som fick se varann från sina mindre smickrande sidor, och även om folk i partiet visste var någonstans Nyamko hade stått i den fighten (på pro Alliansregerings-sidan) så gör det mycket till att de faktiskt inte sett henne smutsa ner sitt namn med diverse bråk och backstabbing-aktiviteter. I den här spaningen från februari i år skrev jag om just det:

”Stockholms mest omtalade namn är Nyamko Sabuni. Nu i det första skedet är hon den av samtliga tänkbara efterträdare som det pratas allra mest om. Hon hypas på sina håll som ammunition mot Björklunds vägval tidigare i år – då hon varit uttalat pro en regering ledd av Ulf Kristersson. Men framför allt så är hon en reell kandidat. Under det senaste halvåret har hon stärkt sina positioner, och pratat väldigt mycket politik. Hon är med all sannolikhet att räkna med i partiledarvalet när det drar ihop sig. Under tider av interna stridigheter är det också en tillgång att hon varit borta från partipolitiken i några år. Den före detta ministern är helt klart en favorit som går hem i olika läger – och som har vad som krävs för att gå hela vägen.”

Jag älskar att skryta om gamla texter som prickar in saker rätt, liksom det är väl därför man skriver? För att ha ett vittnesmål till sin mentala spåkula. Här är för övrigt en annan spaning jag skrev för snart ett år sedan, om de stora partiernas paradox – den som gör att de inte lyckas välja intressanta personer som partiledare. Det känns faktiskt också rätt aktuellt på detta tema.

Här sitter man och droppar en massa egna citat på ett sätt som vittnar om att Almedals-hybrisen har hunnit grabba tag i en. Den känslan som säger till en att: Baby you can have whatever you like.

Solen skiner över Kallis idag. Några bord bort från vårt sällskap sitter Jan Björklund tillsammans med frugan Anette Brifalk och äter mat och dricker öl. Han ser väldigt obekymrad och easy minded ut. He came out of this unscathed, and the party did as well. Kanske är det främsta tecknet på Jan Björklunds nyvunna ledighet att han nu sitter i en ljusblå skjorta – istället för den mörkblå som kom att bli hans signum i kampanjtider. Jan Björklund ser bekymmersfri ut där han sitter på Kallis. Likaså gör Anna Kinberg Batra, som även hon vandrar runt på Visbys gator som en fri kvinna. Hon skriver på Facebook att det är ganska skönt att slippa vara den som måste stå till svars för allting.

När dagen går över till kväll vandrar vi bort till The Labyrinths VM-mingel, som efter Petter Stordalens mingel är typ det mest populära? Enligt min alldeles egen gjorda empiriska studie så är det så. Det är a whole lot of people inne i trädgården ikväll. De var smarta nog att rodda ihop detta med tv-rättigheter och allt först av alla – så att de som kom efteråt blev bleka kopior. This mingle is the real one. Jag träffar Lena Hallengren (s) på väg in i trädgården. Hon ser glad ut och säger att det ska bli kul att kolla fotbollen. Därinne i trädgården säger Alexander att Adam har köpt cigaretter för 1 500 kronor. Så många paket? Undrar jag förvirrat. Nej sån där elektronisk, säger Alexander. Jag går bort till Philip Morris yta, de har byggt upp ett litet hus i trädgården. Undrar vad de fick betala för det, tänker jag – men jag frågar inte eftersom det aldrig är någon som vill berätta sånt ju.

Därinne står William Elofsson, MUFs tidigare presschef och numera kommunalråd för Moderaterna i Gävle, och promotar dessa produkter med en energi som om han skulle haft ett miljonkontrakt i sponsorskap. Jobbar du här nu eller? Frågar jag honom och skrattar. Nej men det känns nästan så, det här är typ det bästa jag sett eftersom det gör det lättare för folk att sluta röka – men själv har jag aldrig ens provat att ta ett bloss på en cigarett, säger han. Nej just ja, det har du ju faktiskt inte, drar jag mig till minnes att han sagt en gång tidigare. Det är ju kanon, är man över 18 år gammal och vuxen är man ju en idiot om man får för sig att helt plötsligt ta en cigg för första gången, säger jag. Jag hörde om en i 25-årsålder som skulle börja nu på grund av rökförbudet, säger William. Ja herregud, allt för att jävlas med Annika Strandhäll va. Smaka här, säger Adam och räcker fram sin elektroniska cigarett. Philip Morris-kvinnan i det lilla huset tittar ivrigt på samtidigt som hon går igenom hela säljköret kring dem. Jag tar ett bloss och konstaterar att det är som att dra i sig te-ånga. Då kan jag väl bara göra en kanna te? Konstaterar jag till säljarens besvikelse. När jag går på UF-mässor och dylikt brukar jag köpa saker för att vara supportive, men detta var lite väl dyrt för att snällhets-köpa. Och dessutom tror jag knappast de behöver stödet. De har satsat fem miljarder på dom här e-ciggen, viskar Adam till mig. Jaså, där ser man.

Därefter hälsar jag på Ardalan Shekarabi (s), som också kommit hit för att kolla fotbollen. Trädgården är minst sagt välfylld, vilket känns jätteroligt då det är första året som The Labyrinth tagit över den. Sedan träffar jag Günther Mårder, som är en av de mest intressanta personer jag vet. Oerhört speciell människa, på ett bra sätt alltså. Han säger att han ska vara med i TV-programmet här under morgondagen. Vad kul, säger jag och frågar om han har något tips på någon person från Företagarna som kan vara intressant för mig att talas vid med sett utifrån vad jag jobbar med. Lina Skandevall som är ansvarig på branschförbundskansliet, hon driver ett pr- och kommunikationsföretag och är jätteduktig på de frågorna så henne tycker jag du ska prata med, säger han. Vem då, du menar Ina Skandevall? Frågar jag förvirrat. Nej Lina, säger Günther. Vadå, hur vanligt efternamn är det? Undrar jag. Inte vanligt alls, svarar han. Vi lyckas reda ut att så väl Lina Skandevall som Ina Skandevall (som jag känner sedan tidigare) kommer från Östergötlandstrakterna, och most likely är släkt. Påminner mig om att jag vill döpa mina barn till matchande namn.

Jag möter upp Dana Pourkomeylian utanför trädgården för att ge henne ett par skor hon haft i min väska. Mina barn ska ha matchande namn, konstaterar jag för henne. Som jag och min syster, vi heter ju Dana och Donya, säger hon. Exakt så, och vi heter Elin, Erik, Henrik, det är also quite matchy. Vi pratar ett tag om DJ Battle som kommer att äga rum om några timmar.

Och jag har aldrig varit så taggad i hela mitt liv typ. Jag vet inte varför jag är så övertaggad kring just den grejen egentligen. Kanske för att jag började åka till Almedalen relativt sent i livet? Det var bara tre år sedan jag kom hit för första gången. Det eftersom det alltid krockat med Sundsvall Pride och Hamnfestivalen, som jag varit väldigt engagerad i genom åren. Så DJ Battle har varit något man hört om som det sjukaste eventet alla kategorier under flera års tid. Därför vägrar jag lyssna när folk säger att det var något helt annat förr, mycket större och mer hypat, med regeringen och de stora mediehusen som tävlade mot varandra. Jag slår helt sonika dövörat till när någon börjar med sånt dravel. Jag är äntligen på plats nu och ska gå på livets fest precis som den har varit sedan back in the day. Lite som att Studio 54 skulle återöppnas, vi yngre generationer skulle älska att tro att det var samma sak som förr ju.

Vem fick du biljett av? Frågar jag Dana. CUF har 20 band, svarar hon. Ja just ja, ni är ju svinrika, säger jag och konstaterar att det är ju tur att Rolf van den Brink kan help me out nowadays. Jag berättar för henne om den gången 2017 när jag bokstavligen krälade till korset och gick till Dagens Medias båt för att tala om hur jag två månader tidigare blivit utslängd ur mitt parti efter 10 år i politiken, att allt i mitt liv var skit och att det skulle kännas i alla fall lite bättre om jag fick gå på DJ Battle så att gamla partikollegor som inte hade biljett kunde se att den här kvinnan är minsann fortfarande någon att räkna med. Och det fick jag också. Tjejen på båten skrattade hjärtligt åt min ärlighet, så gav hon mig två band och sa ”ta med dig någon rolig och så kan väl ni ställa er längst fram vid scenen och börja dansa direkt när ni anländer dit så folk kommer igång lite innan”. Du kan lita på mig, svarade jag och tackade för att hon gjort min tillvaro för tillfället bättre. And I will stay faithful, en fest bli så rolig som man gör den till ju.

Jag och Dana säger hejdå så länge, hon går ner till Kallis och jag går in igen för att titta efter Rolf så jag ödmjukt kan be om min biljett in. Jag springer på Sofia Löfkvist, public affairs-manager i Sverige på medicinjätten Roche. Vi pratar ett tag om vilken ynnest det borde vara för människor som är allmänt nyfikna men inte är jobbmässigt knutna till Almedalen att åka hit. Nog för att det är roligt att jobba här med, men tänk så många som har missat att man kan åka och faktiskt bara se allting med helt lediga ögon. Sofia har inbokade möten hela veckan. Jaså, med några särskilda, typ ministrar eller så? Frågar jag med min mest ansträngt oskyldiga röst. Det kommer jag inte säga, skrattar hon. Okej men eventuellt att ni har träffat något statsråd oavsett vem det nu är, säger jag och försöker låta ännu snällare. Jo men visst, svarar hon och ler hemlighetsfullt. Ardalan Shekarabi svänger förbi och går uppför trappan till den stora balkongen som ligger bakom Philip Morris lilla hus. Vilka håller till där uppe? Undrar jag och minns att jag sett honom hänga på balkongen även under förra året när Skandia hade trädgården.

Jag tittar in bakom väggen på det lilla huset och går uppför trappan, då får jag klart för mig att det är ju Jägarförbundet som håller till här på balkongen och i lokalen innanför. Vad business han är Sven Ljungberg som maxar stället på det här sättet, tänker jag. På balkongen står Malin Larsson (s), riksdagsledamot och ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet (tidigare Socialnämndens ordförande i Sundsvall), hon presenterar mig för utskottskollegan Isak From (s) och säger att det är här jägarna hänger. Jaså är du jägare? Säger jag. Javisst, svarar hon. Jag säger att jag blev förvånad då jag inte kan minnas att hon varit borta från sammanträden i samband med jaktsäsong, halva Moderaternas manliga styrka brukade ha tomma stolar då. En del av oss känner ett större ansvar för våra politiska uppdrag än att vara borta och jaga, säger hon och ler. Jovisst det låter rimligt, svarar jag. Vi står en stund och pratar gamla minnen, då och då skriker fotbollspubliken där nere, utan att det faktiskt blir mål – folk har en tendens att spela över när de tittar på fotboll ju. Det har börjat skymma, och jag undrar om inte DJ Battle börjar snart. Så jag säger hejdå till Malin och hetsringer därefter Rolf fyra gånger. Jaså vill du ha biljett dit? Säger han med spelad förvåning när han svarar. Sluta annars börjar jag grina, svarar jag, och så möts vi möts upp i trädgården. Jag maler på om att detta är årets viktigaste fest och Rolf säger åt mig att ta det lugnt – för att de ändå inte kör igång innan fotbollen är slut. Vad är det med det här landet? Man får inte röka någonstans längre och stora fester skjuts upp för att det är sport på tv. Jag går dit med en gång för en del av mig kan inte ens tro att detta är sant, säger jag. Jag tar på mig bandet och går med snabba steg ner mot Kallis, på vägen när jag passerar TV4s storbildsskärm och hör kommentatorn ropa ut namn på spelarna slår det mig att jag spelat basket med en av dem i barndomen. Nej men vad kul att Hanna Glas blev en stor idrottsstjärna och själv startade man bolaget Stök, Rök & Krök AB tänker jag och fnissar lite för mig själv.

Jag möter upp Adam vid entrén till Kallis. Tonight is the night, säger jag. Ja tydligen är det så för jag blev erbjuden 1500 nyss för min biljett, svarar han. Tydligen så har även MUF och KDU 20 biljetter vardera, vilket lär innebära att alla ungdomsförbunden fått det. Back in the day fick de två stycken var vill jag minnas, kanske får de fler för att nu glider ingen in med anledning av att de ska stå på scenen. Fotbollen är fortfarande igång inne på Kallis. Vi ställer oss vid vip-sektionen längst bak och spanar. 30 000 kostar det att ha ett bord där. Han där uppe i vit skjorta känner jag, säger Adam och pekar. Men hallå det är ju bara män där på hela den våningen, haha du kan väl pimpa ut mig och höra med dem om de inte vill ha några tjejer till sällskapet, säger jag. Vadå ska vi stå och skrika att de ska släppa in oss ända här nedifrån? Säger Adam skeptiskt. MUFs förbundsordförande Benjamin Dousa och William Elofssons politiska sekreterare Pasi Huikuri passerar oss när vi står och dividerar om huruvida man kan nästla sig upp på VIP-en. Nej men vi lär väl bete oss, säger jag och tillägger att vi bör ju gå till baren innan det blir sjukt lång kö dit.

Jag minns förra året på DJ Battle när jag stod och skröt för Karin Adelsköld om hur smart det är att dricka lämnade slattar (eller i alla fall med avgränsningen att mer än 50 procent av glasets innehåll är kvar) för att slippa stå i kö, man vill ju försöka vara lite mer proper i år känner jag. Dock tyckte Karin att det var roligt, i år ska hon tävla på scenen tillsammans med Niclas Rahm och Henrik Schönnings. De kommer att möta Johan Petré, Johan Macéus och Ishtar Touailat. I politikens match har Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann bildat det blåa laget, de möter Stig-Björn Lunggren och Jessica W Sandberg som utgör det röda laget. Margaux Dietz och Viktor Frisk kommer att vara mellanakt. Smart att dra in lite influencers ju, när regeringen, de stora mediehusen och som det nu verkar även ungdomsförbunden har lämnat walk over. Det är Stefan Löfven-trenden.

Personligen förstår jag faktiskt inte varför ministrarna inte får köra. Jag menar, mig veterligen är det ingen som har stått på scenen helt plakat, snarare har de hållit i plakat – med politiska budskap – dansat och haft roligt. Som ju så kallat ”vanligt folk” brukar göra. Men det är inga problem för ministrar, eller partiledare för den delen, att offentligt hoppa och gapa helt besinningslöst när de kollar på fotboll minsann. Jag tycker inte heller att det är några konstigheter, men i det här landet så verkar ju idrotten anses som något fint och musikscenen som något fult. Jag och min vän Susanne Bertlin, som är idolernas röstcoach i TV4s talangjakt Idol, brukar prata om just det här. Att människor ofta förfäras över att ”barn tävlar i sång” – men när det gäller fotboll eller ishockey så är det inga konstigheter att åka på matchturneringar, toppa lagen och så vidare.

All moral grundar sig i dubbelmoral, konstaterar jag och drar med mig Adam längst fram till scenens vänstra sida lagom till att det hela ska dra igång. Det är här alla tävlanden kommer att kliva upp. Per Schlingmann och Filippa Reinfeldt står och dansar vid scenkanten, båda två vitklädda i matchande outfits. De dricker skumpa, tar selfies och skålar glatt med alla som kommer fram till dem. Jag har nog aldrig sett någon vara så taggad i hela mitt liv som de är just nu. Och jag känner att dessa två är ju sjukt äkta. De håller sin linje och står för att de tycker att det här är något roligt – i tider då andra som tidigare tyckt att det varit roligt tar det tillbaka och helst gömmer undan gamla bilder från den här scenen. Jag hälsar på dem och de säger att det ska bli så kul med denna comebacken. Kör hårt, you made this bitch famous, säger jag och skålar med dem.

Margaux Dietz videoproducent Louise Claesson och några vänner till henne kommer fram till vårt bord. Jag frågar dem om detta är deras första DJ Battle och de säger att det är det. Så jag berättar för dem att i begynnelsen så bildade Schlingmann och Filippa en ikonisk duo i dessa sammanhang, det var de två som satte eventet på löpsedlarna och en ny politisk stjärnarena hade bildats. På den här platsen, året var 2009, och ikväll vid det stora 10-årsjubileet är det dags för comeback. Jag hör mig själv dra en massa kuriosa och dramatisera ut till max kring allt detta för alla runt omkring som vill höra på. Trots att år 2009 så var jag 17 år gammal och hade inte ens fått komma in. Det skulle dröja ytterligare sju år innan jag ens åkte till Almedalen och åtta år innan jag gick på mitt första DJ Battle. Den lilla detaljen slår mig samtidigt som jag säger att det ska bli intressant att se om de kör något från sin ordinarie setlist, som innehöll bland annat Run DMC, men man ska aldrig inte ta chansen att riva av en bra story tycker jag. Det här är hans verk, säger jag och pekar på Mathias Kallio en bit bort. Han tittar leende upp mot oss och vi skålar i luften.

Karin Adelskölds gäng springer upp på scenen, de är iklädda gula Adidas-tracksuits och tjocka guldkedjor. Fett äkta de är som tar det ett steg längre och dyker upp som Run DMC, säger jag till Adam. Jag frågar Louise när Margaux och Viktor ska köra och hon svarar att de redan har kört, vid 21.45 ungefär, så de är klara för ikväll. Så det måste alltså helt enkelt ha varit den ordinarie tiden de skulle gå på, det som blivit lagom tid för mellanakten om det inte vore för fotbolls-förskjutningen av det hela. Är bokningsavtalet så tight och formellt skrivet att tidsförskjutningar inte ingår i det, tänker jag för mig själv. Vad fakturerades för denna medverkan då? Frågar jag nyfiket och tittar på Louise. Det vet jag faktiskt inte, svarar hon uppriktigt. Filippa och Schlingmann är fortfarande vid högst energiska och dansar för fullt. Jag hälsar på deras vän, en man i färgglad jacka som presenterar sig som Peter. Jag frågar honom om han ska vara med dem ikväll. Jo jag blev ju övertalad av Per så vi får se hur det här går vägen, om det blir till att fira eller går åt skogen, säger han och skrattar. Nej men de kommer att vinna, bara comebacken i sig är anledning nog till det – i och med att folk förknippar dem så starkt med hela det här arrangemanget, säger jag fullt säker på min förmåga att utse vinnare på förhand oavsett vad det gäller. Nämen så bra, jag hoppas det, säger Peter.

Så hörs ett öronbedövande jubel från publiken, anledningen är att Johan Petrés lag tagit upp Christer Fuglesang på scenen – iförd rymdmundering och allt. Motståndarlaget svarar med att ta upp en saxofonist och sångerskan Rebecca Petersson. Margaux och Viktor kommer förbi, jag frågar om de ska upp på scenen något mer. Nej vi är klara, nu ska vi över till Wisby Strand, säger Margaux. Ja men då ses vi där, säger jag. Christer Fuglesang och hans fru Elisabeth Fuglesang har ställt sig snett bakom oss så jag går fram och hälsar. De är på glatt humör och Christer säger att det har varit en bra vecka här i Almedalen. Nu har det blivit dags för omröstning om vinnare i den första matchen. Jag frågar Adam hur man ens röstar i det här. Det är med någon app typ, svarar han. Jaså vilka teknikaliteter, säger jag och fattar ingenting.

Efter några sekunder står det klart att Run DMC-laget har vunnit över Johan Petrés lag. Jag kramar om och gratulerar Karin Adelsköld när hon kommer ner från scenen, hon är jätteglad och säger att hon ska bort till Wisby Strand lite senare. Jag ser Makthavares chefredaktör Jessica Schedvin stå en bit bort så jag går fram till henne och härjar på om att det är så kul med DJ Battle. Njae jag är rätt anti detta faktiskt, vi har bojkottat att komma hit men nu är jag här för att heja på min vän Jessica W Sandberg, säger hon. Nej men detta är ju svinkul skrattar jag och konstaterar att hon som veteran i sammanhanget hunnit ledsna. Jessica Schedvin gör sitt 16e år i Almedalen, 29 år gammal.

Nu drar matchen mellan det blåa och röda laget igång. Publiken jublar när Stig-Björn Ljunggren shufflar över scenen, Per Schlingman svarar med att ställa sig upp på dj-båset och bränna av en jättelik rökpistol. Och så tar han och Filippa upp den kända O’girl-tavlan, som blev mycket uppmärksammad i Almedalen förra året, på scenen.

Aviciis Wake Me Up dånar över Kallis, Stig-Björn Ljunggren tar upp sin fru och dotter på scenen, hela publiken dansar och sjunger med. Så har det blivit dags för omröstning även i denna match. Det står klart att det blåa laget har vunnit och Mathias Kallio delar ut den enorma vinnarpokalen. Jag sa ju det, säger jag till Peter i den färgglada jackan. Och just då slår det mig vem han är. Det är ju du som har gjort tavlan, du är konstnären Peter Lindberg eller hur? Frågar jag. Det stämmer, säger han. Och så berättar han att det finns två original av den, varav en köptes av Per Schlingmann.

När nu tävlingen är över drar efterfesten på Wisby Strand igång. Därinne på dansgolvet springer jag på världens härligaste kvinnor, Margita Ingwall och Annika Jankell, jag blir så glad att se dem. Vi tre står och dansar precis vid dj-båset som ligger bredvid köksingången, när dörren till köket börjar slås upp gång på gång. Det är champagne delivery big time. Hylla efter hylla med uppradade flaskor och tillhörande tomtebloss passerar genom lokalen. Jag tänker på vad Rolf van den Brink har sagt om att man ska följa champagnen och hoppar upp och ned för att se vem som flexar med storbeställning. Det är Daniel Redgert, som lyckats få tag i en av de gula Adidas-tracksuitsen med tillhörande big golden chain från DJ Battle. Nu sitter han här och håller hov i bästa Snoop Dogg-anda.

Jag går ut på verandan och träffar Kattis Ahlström, vi sätter oss på bänkarna mot väggen längst in och pratar om vad som hänt under veckan, barnrättsfrågor, hennes dotter som bor i Paris och en massa annat när Özz Nujen kommer fram till vårt bord. Du och Özz har samma energi ju, ni måste hälsa, säger Kattis. Jag hälsar på honom och säger att vi faktiskt sågs en gång snabbt på DJ Battle för två år sedan men att han kanske inte minns det. Dig har jag inte träffat men jag vet vem du är i alla fall, säger jag och tar i hand med Mårten Andersson som är här i sällskap med Özz. De berättar att de har anordnat en golfturnering idag. Den har inget med Almedalsveckan att göra, de bara älskar att golfa helt enkelt. Per Schlingmann kommer ut och hälsar glatt på Kattis. Känner du henne? Hon är världens bästa, säger han. Vi sågs och hängde för några dagar sedan på ett mingel här i Almedalen, innan har vi setts någon gång via Olof Röhlander – typ alla man känner är ju via honom, säger jag. Äh ge inte Olof för mycket cred nu, säger Per och skrattar. Han har en vän med sig som presenterar sig som Johan Spendrup. Alltså det är Spendrup som i den Spendrup frågar jag honom. Ja det är den, säger han glatt. Olof Lavesson, tidigare moderat riksdagsledamot och numera konsult i eget bolag, och Olle Romlin, politisk sekreterare för Centerpartiet i Region Uppsala, fram till oss.

Vi alla står där och pratar vidare tills Wisby Strand stänger. På gatan utanför ansluter en man som heter Jonas Möller, jag frågar vad han jobbar med, han berättar och efter ett tag kommer det fram att han köpt det mytomspunna Dragon Gate. Men vänta lite här nu, har inte Dragon Gate blivit till något coolt? Frågar jag honom. Eftersom jag drar mig till minnes att för någon månad sen så träffade jag ett gäng i musikbranschen som hängde med artisten Joy M’Batha och några i hennes crew utanför Söderhallarna Biljard. Och de snackade om att de skulle åka till Dragon Gate på något musikevenemang. Det stämmer, vi har kört ravet Scandinavian Electronic Festival där, säger Jonas och lovar att jag ska få komma dit och hälsa på.

När vi kommit upp till Donners plats i början av Hästgatan står en liten samling människor utanför porten på nummer 1. ”Det är lite svartklubbs-känsla” hör jag en tjej säga. Svartklubb var någonstans? Frågar jag henne nyfiket. Alltså precis här, svarar hon och pekar på dörren. Hur får man komma in dit tror du? Frågar Jonas och tittar på mig. Man ser lite smooth ut och glider in bara, svarar jag. Per och Johan har kommit ikapp oss och går in, jag och Jonas ler stort mot killen som öppnar dörren och går uppför trapporna tills vi kommer till en öppen dörr. Det är en stor lägenhet, typ en hel våning, dit en mängd olika människor har kommit. Och i ärlighetens namn så ska det tilläggas att det inte är någon svartklubb, inget säljs ju, men en rejäl efterskiva är det. Inne i vardagsrummet sitter Daniel Redgert, fortfarande i sin RUN DMC-outfit, och rattar musik.

Vi går ut på balkongen, jag har ingen aning om vem som bor här men man är ju inte den som är den att känna sig som hemma. Johan Spendrup visar videos från när han har uppträtt live med AC/DC:s You Shook Me All Night Long och det kommer ut människor och hälsar och pratar till höger och vänster. En kille som kommer ut börjar plocka fimpar från golvet på balkongen. Men hallå du bor ju här, säger jag. Eh ja? Svarar han. Jag tänkte eftersom du städar och känner ansvar, vad kostar det att hyra den här lägenheten denna veckan? Frågar jag vidare. Det vet jag inte, säger han och skrattar. Killen heter Elie Youhanna och jobbar som marknadschef på Philip Morris i Sverige. Jaså då förstår jag, ni storsatsar ju, fem miljarder var det väl för de där elektroniska cigaretterna? Frågar jag honom. Sex miljarder – dollar, svarar han.

Det går att konstatera att oavsett om man tycker att produkten är mer lik en kanna te än en cigarett så är Philip Morris svåra att undgå här i Almedalen, och tro mig när jag säger att de snart kommer att bryta betydligt större mark än så.

Jag funderar en stund på vilka som kommer att vara nästa års storsatsare under Almedalsveckan. Det återstår att se, allt kan hända men en sak känns i alla fall säker och det är att företag kommer och går – men DJ Battle består.