Jag beslöt mig i slutet av februari att engagera mig i valet av ny ordförande i fackförbundet Dik, eftersom jag ansåg att Piratpartiets tidigare partiledare var ett olämpligt namn. Jag upptäckte till min förvåning att möjligheterna att diskutera valberedningens förslag var nära noll, skriver medlemmen Erik Kristow, som lämnade förbundet efter kongressbeslutet den 23e mars.
 
Den tidigare partiledaren i Piratpartiet, Anna Troberg, är nyvald ordförande i fackförbundet Dik. Min reaktion, när förslaget presenterades, var att detta är en olämplig representant för ”det kreativa facket” eftersom de kreativa och kulturella näringarna (liksom enskilda kulturskapares verksamhet) bygger på en fungerande upphovsrätt. Piratpartiets hållning vad gäller upphovsrätten och inställningen till den kriminella verksamheten i The Pirate Bay går tvärtemot min hållning. Den nya ordföranden har bland annat sagt att piratsajten står för yttrandefrihet och demokrati. Piratpartiet försåg också under Trobergs ledarskap The Pirate Bay med internetaccess.
 
Jag bestämde mig för att säga min mening. Min erfarenhet från facklig verksamhet är begränsad, jag var en gång medlem i Journalistförbundet i mitten av 90-talet. Däremot har jag god föreningsvana och visste att alla medlemmar har något att säga till om. Jag sökte efter något forum att debattera detta förslag i, men något sådant fanns ej på hemsidan. Jag skrev i stället en kommentar till en nyhetsartikel på hemsidan om förslaget.
 
Jag skickade också ett mejl till valberedningens ordförande Anna-Stina Takala och frågade om det finns något forum där medlemmarna kunde diskutera förslaget. Jag fick svaret att det under extrakongressen 21-23 mars skulle finnas möjlighet att chatta med ordförandekandidaten och med valberedningen. Det vill säga, debattutrymme erbjöds vid ett tillfälle då vidare debatt är meningslös, eftersom tiden för att nominera andra kandidater då gått ut.
 
Några klara besked från valberedningen om hur den process som ledde fram till förslaget sett ut, vilka kandidaterna varit och vilka överväganden som gjorts kunde jag heller ej få. Den information som gavs på hemsidan var bristfällig och svår att hitta. Någon information om kongressen eller förslaget till ny ordförande fanns ej att få via förbundets Facebooksida.
När så möjligheten till riktig debatt uppstod, under de tre ”kongressdagarna”, skrev jag ett inlägg på chattsidan. Jag fick medhåll från tre andra personer, tillika ombud på kongressen. De riktade stark kritik mot informationsgivningen, möjligheterna till debatt och öppen diskussion, formen för den extra kongressen samt bristen på demokrati, insyn och transparens. Den intresserade läsaren kan ta del av inläggen på den digitala kongressens chattsida.
 
Ordförande för kongressen, Karin Linder, hänvisar i ett inlägg till att formalia är korrekt, på samma sätt som valberedningens ordförande gjorde, men skrev också att förbundet bör ta till sig kritiken.
 
Många känner till (nid)bilden av hur beslut fattades förr i tiden, bakom lyckta dörrar i rökfyllda rum. De vanliga medlemmarna hölls på behörigt avstånd och fick i efterhand godkänna besluten formellt. I denna moderna variant av ”de rökfyllda rummen” görs istället ledarfrågan upp av personer i en ganska anonym nomineringskommitté, vars arbete inte går att få någon insyn i, för att sedan röstas igenom på en ”digital” kongress av 81 ombud som ej går att kommunicera med. I demokratins cyberspace har de vanliga medlemmarna ingen insyn. Det finns inte ens någon möteslokal att gå till för att ta del av kongressens debatt. En begäran att få skicka de onåbara ombuden ett meddelande negligerades. I brist på respons mejlade jag samtliga ledamöter i Diks styrelse liksom ledningsgruppen i kansliet. Jag fick inte ett enda svar. Varför denna ovilja att bemöta en medlems begäran att komma i kontakt med ombuden eller ens bemöda sig om att svara på mejl?
 
Det talas om demokratins kris. Engagemanget i föreningslivet minskar. Medlemstalen i de politiska partierna sjunker. Mediernas traditionella roll är försvagad. Det öppna samhället står inför en stor prövning. Fackföreningsrörelsen borde vara en av bastionerna för demokrati, öppenhet och medborgarinflytande. Jag tycker det är mycket ledsamt att ett fackförbund som Dik i handling demonstrerat ett så ringa intresse för att skapa förutsättningar för en öppen och fri debatt i en så viktig fråga för medlemmarna som val av en ny ordförande. Jag har tyvärr fått intrycket att ledningen istället motarbetat att frågan får den belysning den förtjänar.
 
Min erfarenhet från detta korta inspel i fackföreningsdemokratin är att det finns en rejäl hemläxa att göra. Det ömsesidiga ointresse som ledning och medlemmar har för varandra är anmärkningsvärt. Medlemmarnas engagemang i den demokratiska processen är minst sagt ljumt – kanske beroende på att de inte får relevant information eller bereds möjligheter att engagera sig? Och ledningens intresse för att ta till sig medlemmarnas åsikter är i det närmaste noll. Digitaliseringen borde innebära större möjligheter för insyn, debatt och medbestämmande – inte tvärtom.
 
Erik Kristow, fd medlem i Dik