Hon fick upp intresset för härvan kring finansmannen Mats Qviberg och banken HQ när hon i slutet av februari 2011 granskade Finansinspektionens svartlistning av Pernilla Ström, tidigare DN-journalist, men då ledamot i HQ AB. Jenny Hedelin kom fram till att Finansinspektionen inte hade utrett henne och ”per automatik svartlistad” och fick upp ögonen för mediedrevet HQ Bank.
 
– Det var en onyanserat och aggressivt drev jag tycker illa om. Den typen av journalistik är obehaglig.
Efter tre år som utrikeskorrespondent för Dagen Industri i Kina intervjuade hon Mats Qviberg för andra gången för Dagens Industri.
– Det skedde på Peter Fellmans (dåvarande chefredaktör, DI) initiativ. Då fick jag en hel del kritik från olika slags människor som inte tyckte att
Mats överhuvudtaget skulle få kommentera härvan. Då fick jag återigen känslan att en journalistkår dömer folk i förhand på en medierapportering som är extremt ensidig och svårgenomtränglig materia. Jag kände att jag ville sätta in mig i i det.
 
Hon tog ytterligare ett möte med Mats Qviberg för att fråga om hon kunde få tillgång till affärsmannens material. Då var även Mats Qvibergs konfliktrådgivare Christen Ager-Hanssen med.
– Innan jag hade lagt fram idén att skriva boken, berättade Christen att allt var så sjukt att han skulle skriva en bok.
De bestämde sig för att skriva boken tillsammans.
 
– Alternativet för mig hade varit att använda honom som hemlig källa. Jag har i stället varit helt transparent i stället för att använda hemliga källor som andra journalister gör.
Samarbetet har redan väckt spekulationer i Avanzas forum om att Jenny Hedelin får betalt av Qviberg-sfären för att skriva boken.
– Inget kunde vara mer fel. Jag har inte fått en krona. Jag har levt på min man.
Författarduon lämnar i boken utförlig information om vilka källor framförallt SvD-journalisten Carolina Neurath använder sig av.
– Under rättegången kom en av hennes källor fram. Det har han erkänt inför sittande rätt. En källa har berättat själv om samarbetet med Carolina
Neurath. Så vad är det för fel med det? Carolina Neurath har inte varit transparent utan har låtsats göra ett grävjobb.

Det brukar inte anses okej att offentliggöra journalisters källor, i offentliga sektorn är det till och med förbjudet. Så hur tänkte du?
– Det är mycket man inte brukar göra. Den här boken är kontroversiell . Under sex års tid har det hamrats in en version av vad som har hänt i HQ Bank. Det är viktigt att berätta vad berättelsen har sin upprinnelse i. Enligt mig och Christen har det funnits personer med intressen. Jag har bestämt mig för att skriva ALLT jag vet. De personliga konsekvenserna kan jag inte ta någon hänsyn till. Då skulle jag utöva självcensur. Gör man det, ska man inte jobba som journalist.

Hur tycker du DIs HQ-rapportering har varit?
– Den har nog varit bättre än någon annan rapportering. Särskilt efter att domen kom. Jag har inte läst någon annan tidning som har ifrågasatt FIs beslut. Men den är enligt mig inte fläckfri. Men det finns ingen reporter i hela Sverige som på allvar har satt sig in i problematik med HQs tradingportfölj.

Det kan framstå som du sågar konkurrenten Svenska Dagbladet rapportering?
– Jo, det gör jag också. Den är under all kritik. Den är vedervärdig. Jag vet många som tycker likadant. Skillnaden är att jag vågar tycka det. Det är annars tabu att ifrågasätta varandra. Det är helt okej att gå hårt åt näringslivet och dess företrädare. Sätter du lampan på kollegorna riskerar du allt. Och det i Sverige som har fri press.
 
Jenny Hedelin fick själv en krönika i ämnet stoppad av Dagens Industri, vilket hon visar en mejlkonversation med cheferna Lotta Edling och Klas Granström.
 
– De tyckte jag tog ställning och att det var problematiskt för mig som reporter.
Dagens Industri har dock puffat för hennes bok.
Du lämnar ut en mejlkonversation med dina chefer. Vad har du för ställning på Dagens Industri i dag?
– Jag är fortfarande tjänstledig. Vad som händer efter det här vet jag inte. Jag förväntar mig att bli schyst behandlad. Jag har gjort ett väldigt grävarbete. Jag hoppas att det är tillräckligt högt i tak för den här typen av ifrågasättande.