Erik Wisterbergs wallraffande som cykelbud i delningsekonomin är förstås en briljant idé. Livesändningen är innovativ. Grymt effektfullt. Reportaget är starkt berättat, välskrivet och man får känslan av hur det är att sitta på den där cykeln i regnet. Bra jobbat. 
 

Redaktionen trummar en del för reportaget. Erik har fått vara med i Studio Ett. Politiker har diskuterat arbetsvillkoren i delningsekonomin. Uber ska se över betalningarna. För Breakit har slagit fast att timlönen på Uber ligger på 39 kronor.

Kronan på verket kanske kommer när Stefan Löfven på Facebook använder sig av Breakits scoop och skriver på Facebook: ”det finns ingen anledning att ens diskutera om människor idag och i framtiden ska tjäna 39kr i timmen”.
 

Socialdemokraterna och LO vill brännmärka oppositionen som låglöneivrare eftersom Alliansen har förslag på jobb med lägre löner för personerna som har svårast att komma in på arbetsmarknaden.

Då kommer Breakits siffra perfekt till användning.

”Lite stolt över detta”, skriver Erik Wisterberg om Stefan Löfvens användning av hans siffra.

Hade inte Erik Wisterberg varit så fartblind borde han inte bara vara stolt utan även lite lätt vettskrämd.

Han har cyklat i sju pass och slagit fast att timlönen på Uber ligger på 39 kronor. Ändå använder Sveriges statsminister denna uppgift, som Breakit har fått fram genom att låta en reporter cykla 18 timmar och 21 minuter. Siffran kan knappast sägas vara särskilt underbyggd. Ändå gör siffran Erik och Breakit till sanningssägare i landets tv-soffor och radiostudios och till och med hos statsministern. Detta i ett land som har mycket synpunkter på andra länders fake och Fox news och håller Hans Rosling som gud. Men är Breakits 39 kronor per timme så mycket mer fakta än fejk. Egentligen?  
 

Är det då Breakits fel att andra tolkar den klent underbyggda siffran som en slags sanning? Javisst. De har ju sålt in det innovativa och spännande reportaget stenhårt. Har en redaktion råd att ha en reporter cyklande runt i två veckor, skulle det gå att lägga en slant på att reda ut hur mycket snittlönerna faktiskt ligger på, kanske via en enkät bland cyklisterna eller en genomgång av Ubers siffror.

Cykelreportaget får mig att tänka på Breakits egentliga redaktionella uppdrag. Redaktionen jobbar om och om igen på samma rätt cyniska grundstory:

1. unga människor får idéer, kör igång startups (Breakit noterar)
2. unga startups söker pengar (Breakit applåderar)
3. äldre män med mycket pengar hittar unga startups (Breakit jublar)
4. äldre män bjuder ut unga startups till andra äldre män (Breakit dubbeljublar)
5. unga startups cashar ut (Breakit totaljublar)

Alltså, Breakit hyllar om och om igen svenska företagare som säljer bort sina företag. Vart företagen sedan hamnar, inte sällan utanför Sverige, är skit samma. Bara det cashas ut. Till vilken långsiktig nytta då? Inte undra på att Erik ibland känner för att dra på sig trikåerna och ta en cykeltur utanför redaktionen. 

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion