DEBATT. När myndigheter i andra länder tar till tuffa tag mot coronaviruset, ökar trycket på att våra myndigheter också ska göra det stort och blir än större när de inte lyckas förklara varför de inte gör det. Och ingen av myndigheterna verkar ha det dagliga ansvaret att leda hela krisorganisationen, skriver Elias Wästberg, kommunikationsrådgivare.

Det nya coronaviruset (Covid-19) har sedan de första fallen i Kina i slutet av förra året spridit sig över i stort sett hela världen. I Sverige hade vi ett tidigt fall i januari och sedan har explosionen av fall kommit senaste veckorna.

Myndigheterna, företag och vi själva som individer har därmed haft relativt gott om tid att förbereda oss för den här krisen, ändå känns det som de flesta har blivit helt tagna på sängen senaste veckan. Kommuner och skolor svävar i det osäkra för hur de ska hantera att elever är smittade, vissa företag inför strikta regler för de som varit i Kina eller Italien, andra gör inget alls och ytterligare andra försöker få alla som kan att jobba hemifrån.

Folkhälsomyndigheten verkar agera efter någon form av regel att det bästa sättet att möta denna pandemi är att både ha hängslen och livrem på när det gäller att vidta åtgärder, istället för att först agera stort och sedan backa. Oavsett om ett kraftfullare agerande hade bromsat smittspridningen eller ej så blir det ett problem när myndigheter och politiker i vår omvärld gör en annan bedömning och svarar med kraftfulla åtgärder. Vissa åtgärder är kanske slag i luften, andra kloka och vissa för sena, men det känns som de agerar. När andra tar till tuffa tag så blir trycket på att våra myndigheter också ska göra det stort och än större när de inte lyckas förklara varför de inte gör det.

Extra svårt att förstå blir det när Folkhälsomyndigheten väldigt snabbt ändrar sina bedömningar och åtgärder. När det går någon dag eller timmar mellan att man säger att det inte är någon lösning att stoppa flyg och att man sedan rekommenderar stoppade flyg eller för den delen att man säger att det inte är meningsfullt att stoppa stora evenemang och att man sedan kommer med förslag att stora evenemang ska stoppas.

I det offentliga Sverige har vi en delegerad krishantering där många myndigheter ska samarbeta och det känns och verkar ofta som att ingen har det dagliga ansvaret att leda hela krisorganisationen. I flera andra Europiska länder har vi kunnat se hur en ledare har tagit det övergripande ansvaret. Samtidigt i Sverige är det väldigt svårt att förstå vem som ansvarar för att hantera krisen. Vi kan se hur en minister på en presskonferens pekar på att det är expertmyndighetens roll att komma med förslag och myndigheten i sin tur pekar på regionernas ansvar. Detta delegerande av ansvar utan tydlig ledning leder till en tappad tillit, då det är lätt att uppleva att krisorganisation agerar senfärdigt och förvirrat.

Detta leder också till brist på förståelse för de diskussioner som sker på skolor, arbetsplatser och i helt vanliga familjer. I stället för att ta skolelever, rektorer och föräldrars oro på allvar så verkar ansvariga myndigheternas reaktion snaraste vara att det är trams att vidta åtgärder för att skapa lugn och trygghet.

Många företag har förstått att de ansvariga myndigheterna inte är någon att hålla i handen för att lugna medarbetare och säkra fortsatt leverans. De har då valt att införa egna regler efter bästa förmåga när det kommer till karantän, distansjobb och att ställa in möten. Att tilltron till de ansvariga myndigheterna och främst till Folkhälsomyndigheten svajar befästs även av att andra myndigheter som exempelvis Skatteverket vidtar betydligt mycket skarpare åtgärder än vad den ansvariga myndigheten föreslår.

Än så länge har vi ingen coronakris i samhället även om vi har många smittade och nu även dödsfall, men om än fler blir smittade så ökar trycket på vården som redan innan coronaviruset hade svårt att hantera ett extra stökigt dygn. Då kommer hela samhället att ställas inför ett svårt prov. I den situationen behövs både tydliga roller i krisarbetet och en hög tilltro till att vårt samhälle klarar av att hantera kriser och det behövs en tydlig ledare.

Elias Wästberg, kommunikationsrådgivare.