Dagens Opinions Elin Nilsson är redan inne och röjer i Almedalen. Watch out. Här är årets första inlägg i serien Almedalen Inifrån.

28/6 Klockan ringer och jag har sovit ca tre timmar som vanligt, springer runt i lägenheten för att packa någorlunda okej, hämtar bortglömd tvätt som någon granne plockat ut ur torktumlaren i tvättstugan tre dagar tidigare, får ett bryt och låter min bästa kompis som bor hos mig i veckan slänga ihop allt och stänga igen resväskan (har aldrig lyckats stänga själv i hela mitt liv). Jag hatar roddande, det är liksom inte mitt kall här i livet. Men de som är i Almedalen vid det här laget gör just det – bygger upp sceneriet. Och det är vad jag ska titta på idag.

Jag anländer till Visby Airport vid lunchtid och väntar in vännerna jag ska bo med. Adam Rydstedt som jobbar i Europaparlamentet, Alexander Hägg som är regionpolitiker i Gävleborg. Och så Alexanders kompis Oliver som åker med för att kröka och hänga runt rent allmänt. Älskar att han skiter i allt. När han skrev i vår messenger-chat om Almedalen att han inte kan anmäla sig till några mingel på grund av att han inte har någon mailadress så fick Adam ett nervsammanbrott av rang. Så är det för oss gamla haggor i den här branschen, vi som satt i sandlådan och tuggade på visitkort när de andra barnen åt sand.

Vi fyra åker till vår lägenhet för veckan och efter att ha packat upp så beger jag mig direkt in till Almedalen. Det är här det händer, som Pernilla Wahlgren säger. Förbi hamnen och in till de vita tältens högborg. I röda korsets tält träffar jag riksstyrelseledamoten Johan Sohlberg och Gotlands regionråd Thomas Livemo som riggar upp för fullt. De har fem personer som sköter dialog med människor ute på gatan och 13 personer som hanterar första hjälpen under veckan. Det kommer att vara ett program fyllt av aktivitet under hela veckan, de packar inte ihop mitt i allting, som de säger. Och så ett slutet möte. Där deltar generalsekreteraren Martin Ärnlöv och några fler inbjuda, inte helt enkelt att få reda på vilka men det verkar ha med krisberedskap och säkerhetspolitik att göra.

Detta borde Almedals-arrangörerna göra något åt, enligt Jessica W Sandberg. Det sa hon i en panel under ett Pre-Almedalsmingel som Makthavare arrangerade på Hotel Reisen förra veckan. Jag förstod inte riktigt hur hon menade med att de ska agera mot slutna evenemang, eftersom det ändå inte går att kontrollera om de sker eller inte. Och hon är inte ensam, detta är något som diskuteras frekvent just nu. ”Det blir mer slutenhet och privata tillställningar i Almedalen och detta är ett demokratiskt problem” sägs det. Min bild av det hela är att dessa icke-öppet-hus-middagar knappast är något nytt. Dessa har funnits sedan Olof Palmes tid i Almedalen ju, de har skett varje år hos vänner och de som vill sätta samman ett sällskap som bör mötas.

Det som är nytt är snarare att de som arrangerar eller deltar vid dessa ”hemliga” tillställningar har börjat flexa en hel del med det. Den nya trenden är helt enkelt att prata om hur många secret societies man får vara en del av – i samma anda som frimurare alltid har fått det att låta som om de vore Illuminati ungefär. Det är i sig en reaktion på den tidigare trenden av att bildsätta Almedalen som ett helt öppet forum som gynnar demokratin. Och även mot hela grejen med mingel där alla får komma utan anmälan – samt mot nykterhetstrenden. Allt fler arrangemang görs alkoholfria och att tala högt om dessa middagar är ett sätt att säga att ”vi gör som vi vill”, oavsett om det ska supas vid dem eller inte. På en plats där det inte är coolt att bara vara längre så behöver exclusive hotspots skapas för att de som en gång var exclusive bara genom att dyka upp här behöver steppa upp sitt game. För allvarligt talat, om något var väldigt hemligt på riktigt så har man sett till att inte ses i Almedalen för att hantera detta. Man ses i Stockholm, eller vilken staden i fråga nu är. Det är inga problem att vara diskret om det är det man vill.

Sätter mig på en bänk och drar ett samtal till Marisol Was, som är pressansvarig hos Isabella Löwengrip. Jag frågar henne hur Isabellas vecka ser ut och om det finns en möjlighet att ses och snacka lite om hennes perspektiv på Almedalen. Isabella kommer att ha möten med olika personer kring sin nystartade stiftelse under sin vistelse här. Marisol säger att det hade de gärna setts för en intervju om inte Isabella beslutat att helt sluta med svensk media. Det fanns en intervju med TV4 inbokad men den har de ställt in, likaså har hennes två paneler hos Breakit avbokats. Detta är det bästa jag hört, kanske är jag inte den bästa journalisten som blir alldeles lycklig av att få en intervju nekad men jag vill lova att jag förstår bra PR. Och detta är det smartaste hon kan göra. Att göra sig själv världsberömd i en svensk kontext på förhand innan world fame har kommit på riktigt. I Sverige fascineras man till tusen av sådant. Det är Yohio-modellen så att säga, då han satt hos Skavlan 2013 och talade om att han är Big in Japan. Och därefter var det svenska kändisskapet ett faktum.

 

Går vidare längs med Strandvägen och passerar Europahuset där jag fotar några plankor och verktyg som ligger på marken. ”Är du intresserad av skruvarna?” Frågar en man och skrattar hjärtligt. ”Jo jag fascineras väldigt mycket av roddande, imponeras av de som får ihop det” svarar jag. Mannen heter Bosse och är på plats för att hjälpa sin son bygga livestudio i Europahuset. Sonen är Andreas Holmgren som är vd på företaget Mediamerah, som är experter på livesändningar och eventteknik. De har uppdrag åt Europaparlamentet sedan flera åt tillbaka och håller på att rigga för fullt inför veckans livesändningar. Andreas är god vän med Johan Petré, som anordnar ett parallellt invigningsmingel när Skandia har sitt tillsammans med Miltton Labs, så han kommer att gå på deras event säger han.

 

Går förbi Wisby Strand och springer på vd Johan Lindvall. Han säger att de har nyöppning ikväll med ny meny och interiör. Han berättar om programmet på Kallis för veckan och säger att chefen Rolf van den Brink hade en bra ledare i Almedalsnumret av Veckans Brief. 

Apropå Skandia så riggas det om i deras gamla mingel-trädgård för skifte till Labyrinth att ta över den. Patrik Hesselius, som driver bolag tillsammans med Sven Ljungberg som äger trädgården, säger att han kommer vara här hela veckan för att ha några möten kring fastighetsaffärer. Patrik berättar att Expressen inte ville ha scenen mot Almedalsparken för sitt eftersnack på grund av att de ville ha betalt för att vara där. Visst kunde de ha fått det men de var ändå tvungna att betala för hyra av marken. De blev erbjudna att byta fakturor så att resultatet blev plus minus noll, men valde att tacka nej till förmån för den egna trädgården – där de inte tjänar något på att vara och dessutom tappar utsikten mot parken. Inte det bästa gamet kanske. Sven berättar några anekdoter från back in the day när han var riksordförande i Moderat Skolungdom, på den tiden Anders Borg var galet liberal i Uppsala. Those we’re the days.

Jag passerar Expressens scen där det byggs och fixas. Upp till Clarions uteservering där grabbarna sitter. Vi hänger där ett tag och sedan kommer Staffan Dopping förbi. Han är rutinerad i dessa sammanhang och kommer alltid några dagar tidigare för att vara varm i kläderna när alla anländer. Han ska göra några uppdrag för Kvartal under veckan, samt vara moderator för en hemlig middag berättar han. Jag frågar vilka som ska delta vid den middagen och han svarar att det är mycket hemligt. Jag antar att det är denna form av secret society-flexande man kommer att få höra hela veckan.

Lite senare när vi är på väg till Wisby Strand passerar vi Expressens scen igen och den ser ut att vara stabil, dock utan utsikt över parken. Vi springer på kommunstyrelsens ordförande i Växjö, Anna Tenje (m), och kommunalrådet Oliver Rosengren (m).

 

Kvällen flyter på fint när vi sitter där på den blomstrande terassen. Eftersom vissa ställen infört rökförbud på förhand (något Fria Moderata Studentförbundet kommer demonstrera mot på Donners plats på söndag genom att ställa sig och röka) så går jag ut på Strandvägen och lightar upp en cigg. Det kommer en äldre herre som frågar mig på engelska om var någonstans jag rekommenderar honom att gå och äta en bit mat. Jag säger att han bör gå upp till Wisby Strand, att de har ny meny och allting. Jag går tillbaka till mitt sällskap och vi sitter där i någon timme och skvallrar om allt och alla. Jag får för mig att jag ser både Efva Attling och Fredrik Kempe i vimlet, det visar sig bara vara look alikes. Och kanske är det denna osunda och sliskiga kändistörsten som möjliggör det som ska ske härnäst. Detta är något jag inte är stolt över.

När jag kommer från toaletten och går mot vårt bort så ser jag den äldre herren jag mötte nere på gatan sitta ensam vid ett bord. Jag går fram till honom och frågar om han är nöjd med mitt tips och han svarar att han är mycket glad över valet av restaurang. Han frågar om jag vill slå mig ner och ta ett glas med honom och jag svarar att det gör jag så gärna. Han är mycket vänlig, samtalet flyter på och han berättar om att han är en investment banker som har besökt över 900 städer, ursprungligen kommer han från Kairo. Jag blir så imponerad och börjar lista vilka jag har varit i runt om i världen – vilken jag än nämner så har han kuriosa om dem eftersom han varit literally överallt. Men det slutar inte där. Hans pappa har varit premiärminister i Egypten och att hans bästa vän var Fidel Castro. Han var också god vän med Che Guevara och är detsamma med Nicolas Sarkozy. Jag känner att detta är ju för bra för att vara sant, all denna kändisfaktor på en och samma gång. Och inte nog med det, mannen har dessutom simmat tre OS under 70-talet och 1980. Hans son är modell för Yves Saint Laurent, och de är frekventa besökare av filmfestivalen i Cannes – med alla dess world fame deluxe people-efterfester. Jag kan knappt sitta stilla i stolen. Och så smsar jag grabbarna lite snabbt att de måste svärma runt och ta bilder på detta, för här sitter den största miljardären och informella kändisen av dem alla och dricker vin med mig. De tittar upp litegrann från andra sidan av terassen och återgår sedan till sitt samtal. ”Fattar ni ingenting eller!? Sluta vara snorungar och gör en paparazzi-tjänst för en vän som gjort denna otroliga upptäckt!!”

När jag skrivit det suckar de lite och går sedan något varv för att fota. De ska få lära sig ett och annat om VIP hunting när vi är hemma ikväll tänker jag irriterat för mitt inre. Strax därefter lämnar de tre lämnar terassen och åker hem. En dryg timme senare när jag också tagit en taxi tillbaka så stormar jag in och börjar domdera inför dem. ”Men Elin, det där måste vara en bluff” säger de allihop om vartannat. De ger sig inte och börjar googla runt på så väl namnet som all info han gett mig. Inget finns. Alltså verkligen noll. Nu skrattar de så mycket att de ligger på golvet åt hur lättlurad jag är. Vad ska jag tro ens? Var det en con artist eller är bara en del av infon fingerad så den inte går att söka upp?

Jag säger till dem att jag inte fattar varför han skulle hitta på sånna saker för mig. Då han varken försökt be mig om några pengar eller tjänster, inte försökt ragga på mig eller på något sätt skulle ha något att vinna på det hela. ”Nej för det är ju så himla ovanligt med mytomaner som hänger runt och ljuger i Almedalen” säger Adam och himlar med ögonen mot mig.

Detta kommer att bli en riktigt intressant vecka mina vänner.

Elin Nilsson
elin@dagensopinion.se

073-060 92 27