måndag, 2 juli
Kanske borde Almedalsgarderoben nästa år inte bara förse besökarna med kläder utan även åsikter som kan bäras för en kväll och sedan lämnas tillbaka. Ställningstaganden som outfits har blivit den nya recyclingen. 
Jag har rätt länge trott att den stora majoriteten av de mest extrema extremisterna ikläder sig den kostymen för att de vill bli sedda, snarare än att de tror på vad de själva säger. Självklart tar jag avstånd mot vad de påstår. Men trots allt så måste jag ändå tänka logiskt: Hur många kan på riktigt tro att förintelsen inte har ägt rum?
Det finns en del sådana påståenden, sådana som människor ansluter sig till trots att de knappast tror på dem alltså. Som organisationen Flat Earth Society. Dess tusentals medlemmar tror att jorden är platt. Eller, det tror de ju inte alls. Men det är ett effektivt sätt att ställa sig utanför det stora osäkra nyanserade – tillräckligt få för att räknas som en minoritet som sticker ut men tillräckligt många för att bli en grupp att räkna med.
NMR är Flat Earth Society.
Ett gäng grabbar som aldrig har fått stå på en scen eller fatta beslut, och med det avståndet föraktar dem som har det privilegiet, kommer till Almedalen (tillsammans med nazist-mormor Vera Oredsson) och helt plötsligt blir de adresserade av statsministern, kultureliten och de stora företagen. Från att ingen lyssnar till att alla lyssnar. Att sedan dessa ”alla” hatar ens åsikter och fördömer det man verkar för är sekundärt. För alternativet är att aldrig bli sedd och göra ett avtryck någonstans.
Jag tror att många politiker glömmer bort det. De som med jämna mellanrum sitter i tv-soffor och skriver på debattsidorna tar utrymmet för givet och tänker att det naturliga är att alla använder sin röst till att göra det de tycker är bästa möjliga. Vad de glömmer i fartblindheten över sin egen fria mängd offentliga uttalanden, är just att det finns de som har en röst i debatten som förblir stum till dess att de vrider upp den till långt över generella maxgränsen på 115 decibel.
Jag vågar påstå att ingen av grabbarna i NMR skulle ha haft ett annat uppdrag i Almedalen om det inte vore för just nazist-ärendena. 
Självklart ska vi ta avstånd från åsikterna de hävdar att de har och ta reella hot och brottslighet från dem på allvar. Men det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt – och jag tror att det är viktigt att kunna tänka tanken att de inte tror på vad de själva säger. Men de har varandras rygg med en sammanhållning som är starkare än i de sansade och nyanserade partierna. Tillsammans kan de förflytta berg = få i princip hela Sveriges maktelit att anpassa sin agenda utefter vad de gör.
Med det sagt ska jag berätta hur måndagen i Almedalen har sett ut – och hur mina tankar vandrade in på ovan skrivna.
Jag började dagen med att intervjua aktivisten och feministen Linnéa Claeson. Hon programleder Svenska Hjältar hos Aftonbladet och deltar i en mängd olika seminarier under veckan. Det förs även en del samtal med partier bakom stängda dörrar. Med vilka och om exakt vad är hemligt säger hon. Nästa politiska steg nu efter att samtyckeslagen har trätt i kraft vill hon ska bli införandet av ett helt nytt ämne i skolan. Som tar bäring på att gå igenom och lära ut kring samtycke, sexism, rasism och värderingar. Vi får se vad som händer på skolfronten framöver. Att politiken börjar förstå vidden av digitala opinionsbildares påverkanskraft är tydligt.
 
Lite senare på eftermiddagen sprang jag på Alex Schulman (som röker mitt på Donners Plats trots att han är ambassadör för A Non Smoking Generation) och hörde hur det blir med DJ Battle i år egentligen, eftersom att han uttryckt hur fruktansvärt det var att göra den grejen (då han tävlade för Expressen 2016). Han säger att det var fruktansvärt på riktigt, då han trodde att det gick ut på att vara DJ – inte att stå där på scenen och dansa, och att han aldrig någonsin kommer att göra om det. På frågan om vilken partiledare han helst vill ta en öl med är svaret Ulf Kristersson, då han verkar mystisk och svår att få grepp om. Han säger att han inte bestämt sig än vilket parti han ska rösta på i september. Det står klart att det inte blir Sverigedemokraterna men de andra sju är uteslutet.
En annan som inte heller är jättetaggad för DJ Battle är Robert Aschberg (som i år tävlar för MTG). ”Jag är skeptisk och har sagt att enda villkoret att jag är med är att få enbart skjuta med de där pistolerna och inte behöva röra mig i övrigt” säger han när vi ses under eftermiddagen utanför SVT:s tält.
 
DJ Battle har blivit en vattendelare. Kanske för att det på en ö med begränsat geografiskt område och massor av människor med ett stort inflytande så måste det finnas någonting konkret att mäta det med (hörde att biljetterna går för 3 000 SEK på svarta marknaden). Till sist slår det över och det blir coolare att skita i att gå dit. Förutsatt att man ändå har möjligheten att göra det så klart. Trasiga kläder är bara en statusmarkör om den som bär dem ändå har råd med kläder som är hela.
 
I alla fall, det är Vänsterpartiets dag idag. En av deras allra starkaste profiler, riksdagsledamoten och feministiska talespersonen Rossana Dinamarca, kommer att lämna politiken i höst. Det offentliggjorde hon i februari, med anledning av att hon motarbetats och osynliggjorts av partiet.
 
Till SvD sa hon då: ”Går du in på Vänsterpartiets hemsida möts du av fem bilder på partiets politiker. Fyra av dem är på Jonas Sjöstedt. En är på Ali Esbati. Klickar du dig vidare hittar du fem bilder till. Fyra av dem är på Jonas Sjöstedt. En är på Emil Broberg.”
Och ikväll är det Jonas Sjöstedt som står på Almedalsscenen. Trots det som varit kommer hon att lyssna på sin partiledares tal. När jag träffar henne i salongen på Folkets Bio säger hon att hon är fortfarande är vänsterpartist och att det inte finns något annat parti som stämmer överens med hennes värderingar. Och att det måste gå att kritisera strukturer som finns i hela samhället även inom sin egen parti – samtidigt som tron på vad partiet står för finns kvar. Hon säger att hon inte ser sig som någon som kommer lägga ner och dra sig tillbaka – men att det inte finns några konkreta planer på hur ett fortsatt samhällsengagemang kan komma att se ut.
 
På väg ner från bion springer jag på pr-geniet Daniel Redgert som hänger med sina anställda Love Norlin och Daniel Frölander på Donners Hotells terrass. Daniel undrar vad det innebär för fördelar att ha ett presskort och jag säger att man får ju sponsfrukost på presscentret varje morgon vilket han tycker låter ovärt. Life of bloggers.
 
Jag kommer ner till parken och sätter mig för att skriva ihop lite text då jag får syn på en fellow kvinna från Sundsvall, Kristina Wicksell, kommunikatör hos Make Equal. Hon var tillsammans med Nina Rung och Cissi Wallin arrangör till den enorma knytblusmanifestationen i Stockholm för att backa upp Sara Danius. Kristinas schema i Almedalen är gediget med panelsamtal hos olika aktörer på tema jämställdhet. Så planeras även en motaktion och gemensamt ställningstagande tillsammans med andra organisationer på plats – med anledning av att NMR fått sitt utökade tillstånd av Region Gotland.
 
Mot kvällen sedan går jag på Hill+Knowltons Makthavarmingel där Moderata Ungdomsförbundets Helena Nanne och Grön Ungdoms Axel Hallberg duellerar i poetry slam. Därefter rakt över gatan (älskar att området är så koncentrerat) till Skandias talmingel. För kvällen med en amerikansk influens då entreprenören och New York-bon Håkan Guldkula är där. Han berättar att han myntat ett uttryck för övriga partiers närmande av Sverigedemokraterna: Dallas-fenomenet. Vilket refererar till att innan tittarsiffror för tv-serier blev öppet listade så tittade ”ingen” på den numera kultförklarade såpoperan. Då det offentliggjordes att 82 procent av befolkningen satt bänkade så var det inga problem längre att säga att man tittar på dramat. När Sverigedemokraterna har kommit till en punkt då de mycket möjligt kan bli största parti är det inga problem längre för tidigare etablerade partier att gå några steg närmre dem. Hos Skandia träffar jag också Pingis Hadenius, som tillsammans med sin bolagspartner Isabella Löwengrip är delägare i Guldkula Champagne. De två har tagit med sig anställda och flyttat in i ett hus en bit utanför Visby för veckan.
 
Sedan möter jag upp min vän Gustav Ericsson från Dalarna, numera på Hill+Knowlton i Stockholm, och går till DN-tältets mingel (nattklubb). Där springer jag på gruppledare Anders Ygeman som, trots att han konstaterar att det kommer att behövas en hel del kämpande i valrörelsen, är på glatt humör och verkar ha sin mind at ease. Han vet ännu inte om han ska gå på DJ Battle och har inte hört om Stefan Löfvens minister-förbud att delta i tillställningen gäller även i år.
 
Apropå det så är musiken hos DN top of the line och efter ett tag noterar jag att det är ju Fredrik Strage som DJ:ar. Jag frågar honom vilken politiker som har högst rockstjärnestatus – ingen alls tycker han.
När tältet stänger igen går vi tvärs över gatan till Kallis där festen är up loud. Efteråt gör jag sällskap en bit på vägen hem med Sol Höglund, riksdagskandidat för Centerpartiet i Dalarna. Hon är involverad i ett nytt projekt som ännu är hemligt.
Imorgon (läs idag) ska Liberalerna, Petter Stordalen och NMR konkurrera om uppmärksamheten i Almedalen. 
 
Elin Nilsson