Sitter med en 25 millimeter tjock rapport. Förutom en röd ros är omslaget kritvitt med den strama titeln Vinst, välfärd och kvalitet. Analysen delades ut i samband med att partiledare Stefan Löfven och partisekreterare Carin Jämtin presenterade partistyrelsens förslag på vinstbegränsningar i välfärden. Analysen är en produkt av partiets välbemannade kansli med partiets ekonomiska rådgivare Marika Lindgren Åsbrink som huvudansvarig. Analysen ger intryck av ett gediget hantverk, som sig bör, för ett partikansli med ett 90-tal personer på lönelistan. Den framstår rentav som en forskningsrapport, komplett med fotnoter och referenser.
 
Stabila källor används. Läsarna bjuds på ett helt stycke från SKL om "alternativa driftformer", en ordentlig körning av SCB-statistik som bland annat visar att privata vårdföretag har mindre personaltäthet än kommuner och landsting och ett välplacerat citat från en SNS-rapport där välfärdsmarknaden kopplas till begreppet "kvasimarknad" av den dåvarande forskningschefen Laura Hartman som avgick efter kritik från näringslivet. Mycket är hämtat från den norska modellen för vinstuttag, vilken också ligger till grund för partiledningens förslag.
 
När artisten Wille Crafoord berättade varför han stöttar Moderaterna liknade han partiet vid en skön frisbee som kastas ut till höger och sedan gör vänsterskruv för att landa i mitten. Medan socialdemokraterna filar på sina avhandlingar med en fullt bemannad stab, har Moderaterna flera vakanser att fylla. Partiet har inte på länge haft någon kommunikationschef. Chefen för ledningsstaben går snart till pr-byrån Prime. Partistrategen Per Schlingmanns framtid är oviss. Utifrån sett verkar Moderaterna skakiga, men någon panik går inte att registrera. Kanske för att Moderaterna mer än något annat parti tror att ett starkt varumärke och hur det kommuniceras är avgörande. Hur ofta föregås politiska förslag från Moderaterna av en 25 mm tjock analys? På sikt borde Socialdemokraternas gedigna process sålla bort pinsamma butlers och skapa genomtänkta förslag som blir svåra att demontera av de politiska motståndarna.
 
Socialdemokraternas analys av välfärden, visar också partiets svaga sida. Den antyder objektivitet och vetenskaplig stringens. Redan på sidan åtta ställs frågan: Varför är vinsterna ett problem? Analysen förutsätter subjektivt att vinsterna är ett problem och det tar bort en del av känslan av stram forskningsrapport.
En annan, större invändning, är att analysen, inte involverar företagen som levererar välfärdstjänster till offentliga sektorn. Anledningen är sannolikt att analysen i första hand är till för att skapa argument för partiledningens förslag inom arbetarrörelsen. Det är inte alla arbetarkommuner som kan drämma fram en 25 millimeter tjock rapport till kongressen. Kanske inte ens LO mäktar det. Då blir det alltså svårare att motionera om vinststopp i kongressen.
 
Men om analysen har hjälpt till att ena rörelsen internt, har Socialdemokraterna misslyckats ordentligt med att vinna näringslivets gehör. Två dagar efter rapporten gick Svenskt Näringsliv ut med en kraftfull sågning av förslaget. På SvD.se varnar Arild M Olsen, vd för Norges riksorganisation för privata förskolor, för det norska systemet som Socialdemokraterna bygger sitt förslag på. Inte så bra för det förtroende Stefan Löfven försöker bygga i näringslivet. Målgruppen för rapporten verkar vara den egna rörelsen, inte väljarna, inte näringslivet, inte rösterna som ska vinnas över.
 
Om det är så att Socialdemokraterna tvingas använda stora delar av kapaciteten till att hålla ihop internt, orkar inte partiet lyssna på och se omvärlden. Något som nog är nödvändigt för ett parti som vill nå regeringsmakten 2014.
 
Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion